hiv

Min hals är noll kul.
Vacker.
Kanske mitt vackraste, men... noll kul. Den har stört mig så himla länge att jag oroat mig för hemskheter på en skala från heshet till hiv.
Och så väntar jag, vänt vänt. De senaste två dygnen har varit längre än alla samlade dygn sedan där, början av juni. När jag väntar så målar jag gärna gigantiska monster i mitt huvud och då får jag (tydligen) hiv. Det är bisarrt.
Men snart så vet jag. Om jag vill dö eller totaldö. För oavsett svar, så kommer jag dö.
Fast S, hon sa såhär:
-Alltså om det värsta som kan hända i ditt liv är ett 'nej' så har du ett rätt så jävla bra liv. 
Jag är lite kär i henne. Bara för att hon sa så.
Och för att hon letade upp ett headset och pratade i mobilen med mig under de tre timmar hon möblerade om sin lägenhet.

twig

Jag vill pumpa dig.
På information.
Suga ut, med hungriga vampyrtänder, alla orden - som ditt blod.
Aldrig förr har min längtan till dig varit så stark, min söta, lilla människa.
Snap you like a twig, baby.

chile

-Det här är farligt.
Du säger det med grötig röst, men vi är förvillade av alla tecken. Vi har varit på samma plats så många gånger utan att hitta varandra, bara det att du är med i bakgrunden från sommarens semesterbild, eller att din parfym är den manliga motsvarigheten till min. Eller att du föreslår restaurangen jag drömt om så länge, att vi ska ses på en plats men springer på varandra på en helt annan.
Du tar en bild av mig fast jag inte vill det, jag tycker den är asful, du lägger den som bakgrundsbild.
Jag behöver vara nära dig, vi halvligger på en soffa, vi skrattar och lyssnar på musik. Ser på en film i några minuter innan vi ägnar oss åt varandras tankar.
Vi tystnar plötsligt. Det är så mörkt men du tittar i mina ögon. Jag tittar i dina.
Jag vet inte hur länge vi ligger så, en kvart eller en timma.

snö

Godmorgon typ.
Hela världen har lagt sig under ett bomullstäcke och jag fryser lite extra om tårna. Men bakar focaccia, västerbottenpaj, spenatsoppa och pluggar calculus samt evolutionsteorier.
Dansar mycket, skrattar mer. Fyller lungorna med kärleken och är dagligen nervös. Inget nytt under solen.
Fast det är en helt ny värld, en helt fantastisk värld som om alldeles lagom många månader dimper ner i min famn. Nya livet, nya rutiner- jag är redo. Så himla glad och redo!

oskuld

-Känns det bra, känns det bra såhär? Du är så försiktig, men ändå så bestämd. Du hittar din väg till min midja, dina fingertoppar lämnar små spår på deras upptäcktsfärd mot nyckelbenen och jag får gåshud. Skälver till, men du drar mig nära dig och värmer min kropp. Jag försöker förklara att jag inte fryser, men det är svårt att prata när jag gång på gång spricker upp i ett stort leende. Du slukar mig så totalt, jag kan inte förklara vad det är jag känner för dig, om det är fascination eller åtrå. Om det är beundran eller hejdlös kärlek, men nu när vi skiljts åt så sitter jag ensam i mörkret och mina händer doftar som din kropp.
Lite till, lite till, hela tiden- lite till. Det är skönt när det gör ont, när hela du svider över min hud brinner jag. Hela världen vibrerar.

varg

Du öppnar din axel mot mig och jag är inte sen med att låta min vänstra handflata vila där. Du fattar ett vant tag högerhand med din vänstra och vi blir stående så en stund. Någon pratar, men vad hör vi? Vi väntar på musiken, jag väntar på dig. Väntar på din styrning, din förning.
Vi blir ett, vi hör ihop. Du är varg. Jag är lamm.
Det är du som ska förstöra mig, med din pulsåder så nära mina läppar bryts jag ned.
Du är brydd, du känner dig ful och jag försöker viska till dig att du är det vackraste. Det finaste. Att varje fåra i ditt ansikte får mig att vilja stryka fingrarna däremot, att varje vacklande steg du tar lämnar ett lysande spår.
Jag kan driva dig så långt in i mig, jag vill ha dig vilse där inne.

Mördarhelg och inte ens i två sekunder har min blick fått vila i din. Stopp! Stopp!

hp

Klockan är snart åtta och det är lördag. Jag har varit vaken i ett par timmar, ätit frukost, samlat tankarna. Njutit av tystnaden och att se hur mörkret, alldeles obevekligt långsamt, låter morgonljuset bryta igenom. Njutit det genom mina gigantiska fönster.
Jag älskar mitt hem.
Jag älskar kärleken som fyller det, jag älskar hur mina vänner ofta samlas här, hur de kommer förbi oanmälda och hur många nätter vi sitter uppkrupna i min soffa eller i mina fåtöljer och låter skrattet fylla rummen- alla fyra metrar upp till taket.
Det blev en tid för eftertanke, denna morgon. Denna, kanske livsavgörande morgon, då jag laddar för framtiden med nypressad juice, hembakat bröd och för en gångs skull- ett perfekt kokt ägg. Jag ska skriva högskoleprovet idag. Det har jag aldrig gjort innan och nervositeten är stor, liksom oket jag lägger på mina axlar. Alla tror på mig. Alla.
Men inte du.

Och inte jag. Jag tror inte på mig.
Jag har en dröm, jag som aldrig drömt och längtat förut, jag som alltid fått det jag önskat så lätt, en öppen hand flata, ett krökt långfinger; kom bara... kom!
Och nu får jag kämpa, hur gör man då? Lär Universum oss läxor genom att neka oss målen eller hålla dem så långt bort som möjligt för att se dedikationen?
Hela livet har jag haft fallenhet för det jag tagit mig för. Dansen, älskade dansen mig och jag besvarade kärleken bara för att jag kunde bemästra henne? Eller älskade jag att dansa?
Gör något i trettio år och linjerna mellan kärlek och vana suddas ut. Drömde jag någonsin om att bli den prima ballerina jag var- eller var det något som bara blev?
Nu kämpar jag. Nu slår hjärtat. Nu blir jag uppriktigt ledsen i mina misslyckanden.
Nu hoppas jag, och nu tänder jag ljus om morgonen och ber en stilla bön. Rakt ut i det där Universum, det största möjliga. Lika stort som en kärlek, skillnaden bara - dess oförstörbarhet.
Och jag minns att jag tänker just kärlek när jag läser om energi.
Om principen.
Den kan inte skapas eller förstöras- bara omvandlas från en form till en annan.
Jag vilar så tryggt i den, tills jag vänder blad och läser om osäkerhetsprincipen- då släpper allt. Då gråter jag, för visst var det så, älskade? Osäkerhetsprincipen, det var du och jag.

Men juicen är visst slut nu, och morgonen har blivit ljuslila. Jag ska hitta en penna och ett äpple. Jag ska skriva mitt högskoleprov nu och sedan? Andas ut.

energi

Jag vill känna hur du, med din macho-attityd och manlighet, blir en ömsint pojke när du kysser mig.
Känna att jag rubbar din balans.
Det, mon cher.

Det är vad jag går på- det är min drog.

barnen

När vädret blir kallare kryper de närmare mig på morgonen. Vi ligger alla tre som en enhet, en upp och ner och kramar mina ben, en på min bröstkorg likt ett stort kors, med örat mot mitt hjärta. Vi är svettiga och ihopklistrade när jag lirkar mig ur deras grepp, så tidigt att inga yttre ljud hörs. Jag slår på P1 för att låta klassisk musik fylla vårat hem denna morgon, jag sätter på frukostgröten att koka på spisen. Kokar the, ägg, tar fram bröd. Pålägg.
Nynnar med raggsockorna nedhasade, tänder ett ljus på matbordet.
Väcker dem genom att stryka deras ryggar, kläderna är framtagna och de klär på sig under  tystnad.
Vi vaknar tillsammans, när vädret blir kallare.

Dessa två, dessa magiska. Min eviga källa till lycka, mitt liv. Det är orättvist, kanske, mot andra. Att jag i mina mest olyckliga stunder ändå är den lyckligaste i världen. 

Och hon går till skolan själv och hon tar min hand på en promenad till förskolan. Och sedan, när jag återvänder till mitt hem och mina böcker, är deras dofter kvar överallt och jag tänker bara tack.
Tack för att jag fick allt det här. 

clap

Jag var orolig att du skulle sluta hitta mig.
Det gjorde mig mer än orolig, det gjorde mig rädd och många var nätterna där hela min kropp skävlde av saknad, där jag hade frossa, där jag hade feber. Och jag vaknade vilsen, bland doftlösa sängkläder, för hemma var jag. Fast ändå så långt bort.
Jag tänkte att jag var den där ballongen, den som släpptes på fältet. Den som så sakta steg mot en oviss himmel. Men du hittar mig, du står på avstånd men du hittar mig.
Och dina ord, de hittar in.
Jag har inte lagt tid på att hata dig, jag har bejakat min kärlek till dig, i din frånvaro. Jag har fyllt mina dagar med dig, pratat med dig när du inte lyssnat, blundat när jag inte sett dig. Dragit din doft till minnes.
För jag visste inte då, att du alltid skulle finna mig.
Och att kylan du är så mån om att jag ska notera, bara är ett tecken på att du älskar dig. Som jag älskar dig.
Låt det aldrig sluta. Det finns fler som ska.
Älska dig.

tro

Somnar så nära dig, vi har bara ett täcke. Jag har näsan i din halsgrop, du har dragit mig nära dig. Vi somnar mitt i ett samtal och vaknar likadant.
Du stal mig från mina studier och sa att du tror på mig, att du varje dag förundras över vad jag klarar av.
När du tror på mig och min förmåga, älskling, så även jag.
Så även jag.

blubb

Ibland tar livet emot så mycket att minsta lilla vridning av nacken är en svårighet.
Jag faller i en trötthet, fumlar efter rätt verktyg att hitta vägen ut. Jag drar in mig i min bubbla, det är lättare här, här finns en stol och ett bord. En liten säng och iskalla glas med vatten. Här finns ro, och inget stök, och jag ser rakt igenom alla väggar. Den är perfekt i sin sfäriskhet och jag, bara jag, får plats där i.
Och alla som älskar mig, förlåt. Ni är inte här inne. Tyvärr.

funktion

Ibland är det svårt och jag letar febrilt efter min hejarklack. Var är dem? Var är blondinerna med pompoms och glada hejarop, med kort kjol och käcka ramsor? När kommer de inrusandes hit till biblioteket och liksom.. kör en show för mig? Så att jag inte bara förstår alla regler för andragradsekvationer och rationella exponenter, alla regler för alla irrationella och imaginära tal.
Jag vill inte! Jag vill bada bland mina kanelbullar istället, tänker jag, och vräker (innan jag skrivit detta) i mig tio stycken.
Jag undrar, sa flundran... om gäddan är en fisk.
Om femton minuter får jag ta en liten paus, och då behöver jag gå en promenad och köpa ett rutigt block, för mitt är slut. Det är glamouröst detta liv. Hej å hå. Hej å hå.
Fast det är underbart också, och inatt somnade jag som ett frimärke mot Hans bröstkorg, occh han fick hålla i både sig och mig ordentligt för att vi inte skulle falla ur soffan. Det var mysigt.
Nackspärrigt.
Men mysigt.

hej.
jag saknar dig och inbillar mig ibland att du kanske saknar mig.
inte hela tiden, men kanske när du ser den där lilla pricken på handleden eller ett riktigt snyggt löv. eller när du känner doften av multna kastanjeträdslöv, eller känslan i ett garage.
jag saknar iallafall dig när:
jag andas.
hejdå.

J

Han har mycket att tacka för säger han.
Jag slår honom i huvudet med min mattebok. Inte charmigt gulligt, utan hårt. Jag är förbannad. På honom. Arg, så arg som jag aldrig lyckas med att bli annars.
Jag vet inte vad det är eller vart det kommer ifrån, kanske är det bara så enkelt som en skyddsmekanism. Vi skiljs som ovänner istället.
Men han skickar något som jag inte förstår, kör det snabbt genom google translate och får ett litet förlåt, följt av att det inte bara är svenskar som har murar.
Jag raderar hans sms, radera konversationen och allt innehåll frågar min telefon. Jag väljer ok. Trycker inte på avbryt, fast chansen ges.
Nu är det snart mitt i natten och han säger hej då till alla. Alla som inte är jag och jag tänker ibland bara jahopp, han är bara en människa av tusen. Fast ibland tänker jag också att han är en människa på tusen.
Nu är det snart mitt i natten och jag inser min begränsning, det går inte att ta in mera linjära ekvationer nu. Hejdåhejdå. Så himla mycket hejdå.

listat

Ännu en helg som boostat mig med energi för kommande vecka. Matematiken, hur trött jag än är på att öppna denna gudsförgätna bok, blir lättare när jag har så många stunder av energiutbyte i minnet.
Fredagen:
När jag som bäst sitter och pluggar dundrar min fina hjältinna in genom min ytterdörr, slänger följande över mina böcker: chokladpraliner, vanilj-chai, päronbiskvier och en tårta. Det är bestämt att jag behöver en pluggpaus, hon trycker i mig allt och sockerstinn blir jag även kidnappad till en mindre shoppingtur.
Barnen hämtas tidigt, vi väntar in min fina vän B för tjejkväll med pizza, choklad och lite spel. DansTV-spel. När barnen vid nio somnat så fint, kryper B och jag upp i varsitt hörn med fanta i lyxglas och varandras sällskap. Vi pratar långt efter midnatt, innan hon går hem till hundar och man. Min telefon ringer och jag lägger inte på förrän efter halv fem.
Lördagen:
Riddarspel på en liten gård på Vikbolandet, självklart inleds detta med att jag åker till fel gård i fel län, men vad är en liten omväg egentligen? Barnen sjunger i baksätet och jag stämmer in. Vi njuter av en strålande septemberdag och när vi är på väg tillbaka hem, blir vi spontant inbjudna till en grillfest med lådbilsrace. Solen har gått ner sedan länge när vi trötta kryper ner i sängarna.
Söndagen:
Min danspartner har hittat mig, det är med honom jag haft de nattliga samtalen, han som kände mig en gång fast inte alls. Och han säger att han kommer till mig, vart jag än befinner mig. Vi åker till ett slott i närheten av mitt hem, jag sitter i min baklucka när han fångar upp mig i världens tryggast famn. Det är lustigt, att fjorton år gamla kroppsminnen kan vara så tydliga. Han fångar mig, alltid. Han stöttar mig, lyfter mig och inte nog med det, lyfter fram mig. Vi är balett, han och jag. Vi är det i allt vi gör.
Vi går tre varv runt slottet och pratar om allt vi genomlevt, med varandra men även utan. Vi minns ridåer som fastnat på parisoperan, vi skrattar åt minnet till den gången vi blev inropade sju gånger för att ta emot applåder. Han dansar än. Det är en värld jag börjat tappa greppet om.
-Jag är så glad att du är här!
-Men ja, det är verkligen fint väder idag!
Det är så mycket skratt och skönhet.
Den här helgen, den var tvungen att skrivas ner, för jag kan inte fånga den, känslorna har runnit över och jag kan inte sluta le.

7/9-2014

En gång i tiden var du min anledning, att gå till skolan, att varje dag närma mig dig lite till. Jag såg dig och du var det vackraste jag visste.
För femton år sedan parades vi ihop i skolföreställningen av Giselle. Jag var denna vilie, död av krossat hjärta då du var svuren till en annan kvinna.
Det var magi. Vi kände det utöver våra roller. Publiken älskade det och många var de översvallande orden om våra framträdanden. Du blev min partner på dansgolvet, men jag höll mig totalt anonym privat.
Vi var i Paris och Oslo. Vi dansade fröken Julie med mig i titelrollen och dig som Jean.
Vi var alltid mer än våra roller. Vi var alltid tillsammans, tysta tillsammans.
Du hittar mig på Facebook och vi börjar prata, bara någon dag passerar och meddelandena är många, våra nattliga samtal långa.
-Jag kommer till dig idag! säger du och jag åker till Löfstad slott, nervös. Och där är du, i fyra timmar dansar vi, bokstavligen och med samtalsämnen. Vi är så nära igen, denna fysiska, ej någonsin agerade på, närhet. Min hud dofter återigen av din, när en obeveklig septembersol stryker över oss. Vi ligger raklånga, jag med mitt huvud på din axel. Vi pratar om allt, våra barn, våra skilsmässor, dem vi älskat och all balett. Vid något tillfälle pussar du mig förstrött på tinningen, det känns normalt. Det är som det ska vara.
Och vid en liten bro, vid en sjö, när vi snart ska skiljas åt, så kysser du mig. Du kysser mig så länge att jag tappar min väska i marken, du är intensiv, du längtar efter mig. Dina armar håller om mig, och jag vinglar till. Jag säger att jag blir yr av dig.
-Jag har dig, du kan bli yr.
Precis innan vi skiljs så ger du mig en liten, liten bit av ett liv jag nästan glömt. Och jag? Jag älskar dig för det.

vasaparken

Jag ger oftast mer av mig själv än vad andra klarar av att ta emot.

rum

Jag är aldrig modig i väntrum.
Minst i världen, rädd och förvirrad, i väntrum är jag så tydligt en spillra av en människa.
Jag är inte rädd för smärtan.
Det är tanken på att sova samtidigt som någon rör vid min insida som skrämmer. Får man ett magiskt band kopplat till sin kirurg?

J

J: Hello Teresa! How are you?
T: Hello! What is your favourite color?
J: Why you ask me that? Depends on the day, if I see you- green.
J: But, I like blue also.
T: Tengo curiosidad.
J: Siempre eres tan pasional??
J: Lo pasé muy bien la otra noche y me encantó compartir tus besos, caricias y el calor o energia que senti.
T: Du är vacker!
J: Du är vackrare i mina ögon

skäranden

När effekten av mina tabletter klingar av blir jag stressad, lite elak, illamående och svettig.
Men värst av allt är den skärande smärtan genom kroppen.
Bara en dag kvar.

dag

Dagens känsla är en mild nervositet.
Jag har alltid haft svårt för sjukhus och om två dagar så ska jag dit och behandlas. Jag skriver behandlas för beslut tas samma morgon, beslut om vilken behandlingsform som kan tänkas passande för mig denna gång. Ska jag sövas och öppnas, eller räcker det med lugnande, lokalbedövning och en charmig liten morfinpump för att attackera njurarna?
Morgonen kommer inledas med en röntgen. Ingen frukost. Måste man borsta tänderna då?
En mild nervositet idag, jag försöker att inte obsessa, men vem försöker jag lura? Det är väl ändå lite av min grej?
Nu ska jag dyka ner i matteboken igen, de här orden är bara en liten välbehövlig paus från den logiska, men ack så vackra, siffervärlden.

J

-Tranquilo...
-Con una cara como la tuya, no puedo 'tranquilo'?

Alltså spanjorer. What to do, what to do. 

listat

Det är svårt att inte bara lista saker, torsdagen, gårdagen, den var så fin. Jag var nästan smärtfri och fick så mycket energier serverade till mig.
1. En lång pratstund med en före detta kollega till mig, vi kom nära varandra så fort och trots att vi nu inte setts på fem månader var det inga problem att plocka upp någon tråd och prata med varandra på djupet.
2. Jag fick äntligen hålla min soon-to-be fosterdotter i mina armar, detta lilla, lilla liv som landade i min nervösa famn för tre månader sedan och ändrade mitt livsmål totalt. Det är lilla hon som fick mig att höra mitt kall. Det är tack vare henne jag nu läser både matematik och naturkunskap med siktet inställt på ytterligare sju års studier.
3. Jag dansade salsa, och som jag dansade. Jag bokade en resa till Cuba med min lärare i ren extas för att fördjupa mina kunskaper, för att få två veckor när Sverige är som mörkast och kallast, få två veckor med tropiska rytmer och trånga dansgolv.
4. Efter dansen blev jag övertalad av mina kursare att äta middag med dem på La Uva, det var spansk afton så det blev en hel del tränande av mina ickebefintliga kunskaper av det spanska språket (si, un poco!) och jag kände mig helt inlindad i kärlek och vänskap när vi, med en totalnota på 86 kronor, kramade varandra adjö utanför 'mitt' träd som till min stora lycka- var upplyst.
Så torsdag, wow. Tack torsdag.
Torsdag, du satte tonen för fredagen, och där är jag nu. Med nyputsade fönster och nyskurade golv, med två döttrar som packar väskorna för en helg hos sina farföräldrar. Fredag som innehållit lunch och matteböcker med E, sushi yama (hello!) och hennes vackra lockar. Rosa champagne på kylning, i väntan på ett bad och sällskap av världens vackraste B. Sedan? Ja, sedan blir det nog dans. En hel massa dans.

Nu vill jag inte äta smärtstillande mer, nu är hallucinationerna för många och drömmarna för verkliga.

snart

Men musik är väl lite av vår grej, din och min.
TT är mer än en nyhetsbyrå.
Ibland är du så mycket äldre än mig.

hög på dig

Ibland så är älsket så hårt.

(vackraste, vackraste människa!)

hej

När något river sin väg, från min insida till utsida, och livet plötsligt handlar om morfinpumpar, smärtstillande och se tiden passera i form av dagsljus utanför mitt fönster, när det plötsligt handlar om väntetiden för en operation, när min tidigare solbruna hud känns lika blek som landstingets lakan och sömnen tar över 22 av dygnets 24. När något som pågått i tre dygn blir 'livet'. När min äldsta mjukt frågar om hon kan krama mig ifall hon aktar slangen och min yngsta frågar om hon ska blåsa. Och Han frågar om han kan göra något, (något mer) och jag ber om en snickers bara för att jag minns ett gammalt samtal om vikten av att känna sig behövd.
När jag sover drar sig allt samman, ett makaronläge med knutna händer och sammanbiten käke och nu blossar det upp igen så kanske är det dags för en tablett. Den verkar efter 25 minuter. Det är som att vara på väg hem till dig, att veta att jag snart är i din famn, alla hinder kvar bara, som övergångsställen, kodfummel och trappstegen. Knacka på din dörr, höra dig öppna och sedan kom den, omfamningen- kyssen. Och jag somnar istället för att hållas sövd.
För nej, du var inte smärtlindringen egentligen, det var det allt annat som var och du var verkligheten, jag tillät dig att göra ont och det var fel av mig men det fanns inget annat sätt. Nu somnar jag, man dör inte av smärta, men ibland av roten till den. Det kommer inte jag.

Kan man dö av smärta?

seb

När jag vaknar på morgonen så har jag alltid tusen saker att säga, i ett par extra minuter ligger jag kvar i sängen och bara försöker fånga alla de projektiler av tankar som skjuts iväg, inåt och utåt. Men sedan försvinner det, i takt med att tystnaden efter morgonens stök lägger sig över lägenheten och jag landar vid mitt arbetsbord här hemma med en kopp the- allt jag ville säga är borta.
Jag kan tänka att det inte spelar någon roll heller, vad jag har på hjärtat. För det som fastnar här i det filterfria, även om det är oredigerat och ogenomtänkt, är något du kanske läser när du inte har något annat att göra. Något du ögnar igenom innan du spolar på toaletten. Det är en så utmattande och skrämmande tanke, greppet om mitt innersta, min svarta ljusboll till hjärta, jag sitter ändå fast. I ditt ickegrepp, i din ickevärld. Inget du söker dig till för att du vill veta mig, inget som betyder något och det har det aldrig riktigt gjort heller.
Men jag fortsätter skriva, och fina Charisma kommenterar ibland, senast så noterade hon mindre text och frågade om det kanske betydde att det var bättre tider nu? Men jag vet inte, är det? Är det bättre tider? Jag fortsätter skriva, för jag fortsätter leva och ibland är jag bra på båda dessa saker men ibland är jag också dålig. Dansande fingertoppar över tangenter, det är lite av min räddning som nu, just nu. När det inte ens surrar från frys eller kylskåp, när barnen på gården är inomhus, när det är så krispigt tyst att jag tillochmed hör hur min puls pickar till.
När jag känner hur det är att vara mig, att alltid vara nervös. Aldrig trött och därför totalt tömd och utmattad. Det är lustigt hur många ändå säger till mig att jag är det lugnaste de vet, en trygg hamn, en stabilitet i vardagen. Suckers.
Jag är en vind.
Känns det som att jag fått hybris när du läser det här? Det kanske jag alltid har haft, ett inneboende storhetsvansinne som ligger på lur. Eller så är det tvärtom, jag har tappat flera viktiga kilon och ännu fler hårstrån och gråter för jag är så rädd, när ingen ser eller hör. Jag röntgas två gånger i månaden och får ångest varje gång, imorgon är det dags igen. Orkar inte, vill inte. Jag känner mig inte ofta liten, men när jag knyter där där mjölkblå landstingetrocken kring kroppen, då blir jag minst i världen. Då ångrar jag alltid att jag säger nej till sällskap, då önskar jag så innerligt att någon satt i väntrummet utanför. Då är jag liten för då vill jag vara till besvär. Jag ska inte ta ut något i förskott. Det är i morgon som jag ska in, inte idag, inte nu. Nu ska jag städa och sedan träna. Ryggen. Det är ryggens tur. 

who

Du gör mig lycklig med små medel, ditt m magiska lillfinger mot mitt minimala, din vinklade hand bakom ryggen (min att ta om jag vågar)
Värmeviska i en Trädgård, alla formar sina händer till små hjärtan när vi passerar. Så långt från omöjligt, jag somnar och tänker att jag hoppar hej vilt.
Punkt tre får mig att le. Vi är oslagbara.

från

och med du.
T och T.

mjuk som silke

Idag så hittade jag mig själv förtrollad av dig. Att det skulle gå så många år från den sista gången jag såg dig tills nu, och ändå blir jag helt trollbunden. Längtan till en annan värld, där du och jag är lika naturliga som sidenet mot min kropp, känns helt avlägsen. Men i mörkret, högst upp i vänstra hörnet, delar jag dig med hundra andra och ändå är du bara min.
Du ägde mig så länge, du drev mig med all min kraft och när jag kommer i full fart så kan inget stoppa mig.Tonerna ur flygeln piskade på mig och varje steg var från en hemlig källa, med håret som en sky kring huvudet, andan i halsen och applådåskorna när musiken tystnat. Vi var så perfekta för varandra att du skadade mig.

Sammanlänkade i så många år, självklart älskade jag dig. Det föddes jag till att göra.
Innan någon ser stryker jag bort en tår som hittat vägen nedför min kind och minns en främmande kvinnas ord: Therese- du är som vinden!  Och nog var det tack vare dig, det var du som fick mig att sväva över scénerna jag antog, det var du som fick mig att gång på gång göra det där lilla extra, det där som inte bara tog mig utan vår publik ett snäpp högre. Kanske till en overklig plats eller helt enkelt ett ställe som var mer verkligt.
Du var min och jag var din, nu plågar du mig med din skönhet för att jag i ett svagt ögonblick valt bort dig. Du straffar mig och visar att du saknar mig genom att ställa dig på ett avstånd jag inte förstår.

linje

-Du passar jävligt bra i BH, men... Pröva utan!

bro

Hon säger till dig att det räcker nu.
-Det räcker nu. 
Och du undrar om du ska lyssna, för lyssna betyder lämna och lämna- är det att glömma? Finns det ens något att glömma, kärleken min, fanns vi någonsin? Brann vi inte upp och singlade ner över världen i tusen virvlande bitar. Var det inte över på en sekund, var vi inte ett förhoppningsfullt fyrverkeri- du och jag, kärleken min.
Hon kanske har rätt, det kanske räcker nu. Men bara en sista gång, kyss mig här i under kristallkronebron, gör mig vimmelkantig innan du går hem till henne. Sen räcker det.
Ska vi säga det?

bild av liv

Morgonen fortsatte i samma ton som natten, med ett stadigt grepp om toalettstolen- hulkandes ut den fina blandningen av öl, stalischnaya, rosé, smirnoff ice och min nemesis... Tequila- och när jag vid åttatiden där någongång var färdig för att somna så gjorde jag det raklång på sängen. Vaknade upp av att min dotter ringde vid 1245 och hennes fnittriga röst i luren frågade:
-Ursäkta, är detta herr Bajskorv?
*klick*
Är fortfarande ovan att se hennes namn på displayen när hon ringer eller sms;ar, men blir alltid lika glad.
Var iallafall inte det minsta bakfull, woho! Däremot, fortfarande redigt packad. Älskar mitt fjortisjag ibland.
Natten ligger som en varm dimma i sinnet, fan vilken underbar BFF jag har, hade kvällen varit en date (middag, bästa bordet med fyrverkeriutsikt följt av drinkar på favorithänget till favorit dj;n) hade jag varit såld direkt. Eller jag är nog rätt såld egentligen, you had me at atm! Kändes fint att få följe till panikrondellen, med mina fingrar lagda mot hans krökta arm.
Hursom, kräkandet till trots- vilken underbar söndag som nu avrundar sommaren. Jag ligger i soffan i mitt fina hem och andas in en blandning av doftljus, jasmin och fluffy towels. Och liksom har frid. Frid inuti.
(fast det var jobbigt igår, det är inte värst för honom som får leva utan mig, det är värst för mig som tvingas leva med mig)
Men så ska vi inte sluta, nejnej. Jag tar med mig Benny Zelig ner i sängen och njuter en stund.

Btw. Nedanstående inlägg, jag minns det knappt men känslan jag hade där vid gallret var så intensiv att den gick igenom mitt annars så spritdövda sinne.

mörk

Tungt att ropa ditt namn utan svar.
Trodde du jag slutat älska dig? Nej aldrig.

bok

Den finaste men mest skruvade komplimangen jag fått var av dig när du satt att du följde min läslista här i bloggen, att du ville läsa samma saker som mig. Allra helst samma böcker.
Kanske något av det finaste när du sökte dig till Norrköpings Stadsbibliotek, där vi sprungit på varandra så många gånger, och letade upp exakt samma slitna pocketexemplar av Zahiren som jag läst.
Hur du visste?
Det karaktäristiska 'tess med hjärtat' på någon av de tomma sidorna i slutet.

Så jävla udda underbar, men så jävla glad att du ser detaljerna som inte betyder något mer än allt. 

Nu, med läsningen i åtanke, tjugoen böcker lästa i år, skönlitterära, jag tror inte jag vill lista all facklitteratur som jag plöjer jämsides. Jag är glad att jag tvingas hålla i ett av mina nyårslöften, läsa mer. Glad över alla de världar som spelas upp mellan två pärmar. För som jag sagt, när inspirationen dör så även du och vi är ju i allra högsta grad levande. 

foss

Ligger vaken och fnissar med iskalla fötter. Allt annat än trött fast klockan visar 0317, det är augusti! Det är kärlek och knasiga vägar. Det är vilse i handflatan (allvarligt, hur många linjer kan man balanserar på? Och spiralerna? SPIRALERNA!)
Åh åh åååh livet! Hej!!

årsdag

På dagen, nästan minuten- nio passerade år sedan den mörkaste händelsen i mitt liv.
Jag överlevde den. Också.
Med salta stänk från en paradisstrand och inte av tårar. Jag överlevde, men aldrig du min älskade son.
De vackraste vännerna är på andra kontinenter men fyller mig med närhet, så tacksam under stjärnorna inatt och nu? Nu är det föreställning.

orden

Säg att ditt liv rasade samman.
Den senaste bra kyssen du fick
Det var länge sedan.

partikel

Andetagen när solen sänker sig, som av en händelse är hotellet fullt av plumeria.
Jag minns stjärnhimlar och att skriva våra namn i sand.
-Det är evigt ändå.

saxat

-Du har så många konstiga saker för dig. Ideer och egenheter. Typ, dricker inte alkohol och kör inte manuella bilar.
[ tyst paus ]
Ja. Det var väl typ det.
-Hahaha! Glöm inte bort att jag inte sminkar mig heller och att jag, när jag går upp ur sängen på morgonen, liksom sätter handflatorna på golvet först och drar mig upp samtidigt som jag leker att min underkropp är förlamad.
-Ursäkta, men... VA??
-Skoja. Jag sminkar mig faktiskt ibland. 

blondiner

3.
Hon fick önska sig en sak, vad hon ville.
-I hela världen? 
-I hela världen.
Hon är tyst någon minut, vilket är lite av en bedrift när det gäller henne och sedan säger hon;
-Jag vill vara ifred med dig. Jag vill att du sover en hel natt i min säng. 
Till sig själv bäddade hon en madrass på golvet, gav mig täcket och tog själv en liten filt (fast jag bytte sedan när hon hade somnat) Hon tog en bebiskudde till sitt nätta lilla yrvädershuvud och jag fick en riktig till mitt. Så generös i alla treåriga känslor som ibland tar över hennes kropp, min älskade lilla unge.
Det hon såg mest fram emot med att ha mig sovandes i hennes rum, i hennes säng, var att få väcka mig på morgonen och säga att; vi ska flyga flygplan idag!
För det ska vi ju. Ända bort till den lugna lunken i en liten fiskeby någonstans där vi får vara ifred med varandra.
7.
Som mamma till två sådana individuella barn som jag har, måste jag ständigt utvecklas, i takt med dem. Och det är ändå med en stolt glädje jag ser hur min annars så försiktiga sjuåring öppnar sig mer och mer, kramas oftare, söker fysisk kontakt. Lär sig släppa in människor i sitt liv för hon är inte rädd för att de ska försvinna längre. Det är som om hon äntligen är trygg nog att våga göra fel, våga vara opassande. Vågar vara ett barn och vågar kramas. Hon kryper in till mig när hon vaknar och lägger sig nära, hon smyger en arm om mig när vi sitter på balkongen och läser. Jag kan börja gråta av glädje om kvällarna när hon somnat i min famn, för jag har låtit henne komma till mig på helt egna villkor.
33.
Den här sommaren blev våran, och nu med en vecka kvar av all den här tiden vi fått som gåva, är det lite av en ynnest att se den där packade väskan i hallen och våra alldeles nygjorda pass ligga i min tygpåse. Jag kanske inte känns lycklig hela tiden, och det kan jag inte vara heller, men jag är faktiskt lycklig. Varje dag.
Och på toppen av det, så är jag så extremt tacksam. Det är dagens två känslor, lycklig och tacksam.

strål

Och plötsligt en dag så stannar en främling mig på vägen.
Ursäktar sig och säger att jag är vacker, att det strålar om mig bara för att gå vidare.
Men han har rätt. Jag strålar faktiskt lite extra idag.

ardor

Han är lite nervös när han hämtar mig på hörnet, det känns som det var länge sedan vi sågs. Även om det var nyss.
Jag har klänning, han har skjorta. Han har tvättat håret och skyndat sig, vill inte låta mig vänta. Rycker på axlarna lite, glömde parfymen.
Det gör inget. Det gör verkligen inget alls.
På hotellet med jättelampan äter vi middag igen, vi skrattar och han slår ut med händerna när han pratar. Vi skrattar inte så mycket men kommunicerar hela tiden. Pauserna i tystnad är bekväma.
Han smakar min mat, tar från min tallrik.
-Lugnt, eller?
Tydligen!!
En kväll har passerat och nu somnar jag, imorgon börjar dagen tidigt.

150

Det drar och sliter i kroppen, längs det inre höljet. Jag har hamnat fel. Allt har kommit snett för det här är inte du. Det borde vara det och samtidigt är det min räddning, att det inte är du som nu andas tungt mot min hals. Allt jag gör är på låtsas, stegen jag tar är skakiga och oregelbundna och luften jag andas är trång. Gesterna är ditsatta och leendena oriktiga. Jag kissar på mig i sängen.
Jag vrider mig ur mitt eget grepp och försöker acceptera. Att sikten grumlas. Jag blir inte klar. Och det går inte att bryta igenom. Det läker inte.
Och kanske får jag ge upp tanken att jag genom en annan människa kan lära mig leva utan dig.

rot

Jag stal en rot när jag var på Hawaii för ett par månader sedan, väl planterad såg den mest ut som en erigerad grön penis som stack upp ur en gul kruka.
Men jag vårdade den ändå ömt, med kärlek, vatten och massor av solljus. Jag pratar med växter, pysslar om dem och håller koll på dem, låter dem veta att de är sedda.
Nu har jag en palm i miniformat i mitt fönster och varje gång jag ser de nyfikna bladen sträcka sig åt alla håll och kanter så kan jag inte låta bli att minnas hur det gick till just den där kvällen när jag fick tag på plantan, under det plumeriaträd jag så ofta satt och mediterade. Så många gånger fick jag svaret på livet, universum och allting. Frågorna var olika men svaret, svaret var alltid samma person.
Nu ska jag åka bort igen och kommer inte kunna vårda min vackra planta och jag är rädd att hon ska vittra bort.
Jag vill ha en plantvakt men det finns bara en person jag kan be, bara en person som ens kanske skulle börja förstå kärleken jag kan känna.
Och honom kan jag inte be om något mer.
Honom kan jag inte be om något alls längre.

Lakan.

Det var egentligen bara en tidsfråga innan jag skulle ridas av obevekliga drömmar om natten. Inlindad i lakanen jag trodde innebar trygghet, min flykt från dig, min ironisering över min blåögdhet. Lakanen jag trodde var en skyddande glömska, där bland dem har jag förträngt dig, förträngt mig som en gång älskats utav dig. Där fanns mitt botemedel i doften som hans hud utsöndrade, där fanns något annat, något nytt. Sättet som sängen var bäddad, platsen jag fick och gjorde till min- jag vet att hans intention var att använda mig precis på samma sätt, vi människor, vi är onda. Du, du är gudomlig.
Så mötte du mig i natt, stunden jag varit så rädd för, stunden jag längtat efter med brinnande iver. Du mötte mig, du var den enda som gjorde det.
Jag kan inte fånga drömmen, att ens försöka vore fåfängt, bara bära känslan med mig, och uppfylld av den har min dag kantats av sorg och saknad. Jag har fått ett varsel och det skär inuti mig, men du är allt för långt borta för att jag får sträcka en handflata mot dig.
Men mina handleder har du, och ska jag återlåtas så kommer mitt blod att vara ditt, färgat av dig för där jag kände kyla var du alltid varm.
När jag vaknade hade jag somnat på mina egna armar, och jag skrek ditt namn. Jag försökte göra mig hörd i en stormande folkmassa- kunde ingen se att du höll på att tyna bort? Och bara dina två turkoskimrande ögon fanns kvar som gigantiska solar på himlen att bevaka oss. Kunde ingen hindra dig, jag ropade, ditt namn ditt namn och mitt namn på dig, men rösten slogs ut av allt annat.
Det slutade där, och jag kan inte rädda dig. Jag kan aldrig.
Men det var en speciell natt i natt, och ekot när du slog ut mitt innersta har ännu inte sinat.

stenstuds

Trots att sommaren jag precis upplevt varit bortom magi så är det med en lycklig ilning jag denna tidiga morgon inser- vinden (så sällsynt) drar med sig en doft av höst.
Jag älskar hösten, jag är höst. Höst är förnyelsen och tjocka tröjor.
Igår regnade det, vi var i stugan i skogen och jag lyckades med det omöjliga! Jag kastade macka, woho!! Två studs!
Det tog bara hela livet att lära sig, pappa skulle varit stolt.

ren

Plötsligt inser jag att inte minsta flisa finns kvar ens.
Likgiltig till alla försök att förgöra mig, allt är borta, allt är försvunnet.
Och det är glada, djupa andetag. Jag sover och vaknar utvilad- välsingnade varande!

luxation

En armbåge ur led kan vara det mest osköna som hänt mig.
Jag klarar ingenting just nu och bryter ihop, ibland av smärta, ibland av uppgivenhet.
Och jag blir en extremt liten variant av mig själv, hjälplös - vad svårt livet är med bara en fungerande sida. Borsta mitt hår, mina tänder, klipp av mitt linne (alltså tung process att låta någon annan göra det). Skär min mat, vinkla allt till min fördel men först- kom på vad den fördelen är så du inte vinklar fel.
Men smärtan är värst, den är så obeveklig. Jag hålls medicinerad för att få bort de värsta topparna, den släcker mig. Och jag försvinner.
Bit för bit, jag försvinner.

Jag behöver omtanke.

insp

När inspirationen dör, så även du.

orden

-Och sedan? frågade Ray.
-Och sedan, när du avstått från allt frågade han igen, blir du inte tvungen att notera det första avtrycket?

Öknen är en svältkonstnär, den avstår från allt hade Ray sagt.
Senare var han inte riktigt säker på att Ray någonsin sagt det; ibland kändes det som att Ray bara fanns inuti hans huvud.

vax

Noll?! Hur kan det vara noll?
Jag förstår inte och skakar på huvudet i ren... Fascination? Glädje? Förvirring?
Något sådant.
Jag har en ny drog.
Ett ljus.
Typ Yankee Candle med doften 'fluffy towels'. Ny drog, hej hej hemskt mycket välkommen.

Lila eller rosa?

Älskling, jag är så trött. Så oerhört trött att min hårbotten gör ont.
Skriande utmattning som skär genom min hud, har jag ens kvar den?
Ibland svär jag över dig, du stal min nakenhet! Skriker i kudden, vrålar på insidan, hatar dig intensivt du menlösa tjuv. Men ändå, inget har du stulit av mig- allt har du fått och det vet jag i varje andetag.
Älskling, jag är så trött, jag har inte sovit på så många nätter, jag har glömt hur man gör.
Jag kan älska för båda, jag kan mumla det mot din nacke, jag kan slåss i motvind, jag kan vara en stillastående lax i en ström. Alla säger nej, nej till mig för dig, men jag ska viska, mumla, prata, skrika, sjunga, jubla -Ja!
Jag ska vända deras tvekan till ett korus av jakande, jag ska frälsa dem med min kärlek till dig. Och dem ska se oss, kanske lämna dig men inget fattas när du har min kärlek.
Älskling, jag är så trött. Jag dör utan dig, jag förtvinar. Jag har inget när dina ljuds frånvaro är det enda som fyller mig.
Jag är så trött.
I evig kärlek, för evigt din.

salt

Jag längtar efter dig.
Det måste jag vara ärlig om, alldeles sliten och tärd- jag längtar till allt.

drink and post

Jag kanske är full som fan, nionde dagen i rad. Men jag vill att du håller käften och knullar mig som att det inte fanns någon morgondag.
Hashtag: kärlekskrank.
Hashtag: sommar.
Hashtag: uppmärksamhetskåt.

ja

fiska

Naturen - Tess; 27 - 0.

Jag gillar inte: mygg, stickor, barr, grodor, bin, humlor, kroka mask, döda fisk (vem fan metar upp en gädda??).
Jag gillar inte när det åskar när jag sitter i en eka. Jag gillar inte att tappa en åra. (jag gillar att nå den)
Jag gillar inte: blöta löv, nedfallna träd, stenbumlingar, hal mossa, regn, luriga snår (jag blev lurad! Av ett snår!), geggamoja, paddor, huggormar eller gräs eller fågelbajs.
Vidare så är jag verkligen inte ett fan av: rötter, huvudkottar, sluttningar, grus och myrstackar.

Men jag gillar att mata hästar med smultron.

krok

I gryningen beger jag mig iväg, beväpnad med spade och en plastburk jag tidigare haft bearnaisesås i. Lohmanders.
I gryningen beger jag mig iväg efter att ha pussat min äldsta på pannan och vi mumlat till varandra att jag snart är tillbaka.
I gryningen ger jag mig iväg och börjar leta, leta efter oskyldiga maskar att stoppa i min plastburk, och fler blev funna.
Det känns så barbariskt att slita upp dem från deras jordeliv, bara för att kroka fast dem, bara för att mina två små galningar fick idén att de vill fiska.
Så i gryningen, beväpnad med burk och spade, jagar jag mask och medan de fyller min burk och sitt syfte så reciterar jag det Sjunde Inseglet för dem.
Det känns rätt.

-Jag är döden!

-Kommer du för att hämta mig?

-Jag har länge gått vid din sida.

-Det vet jag.

-Är du beredd?

-Min kropp är rädd, inte jag själv. 

(Och du läste rätt.
Jag ska fiska!)

under mitt träd

Det är sommar.
                      Jag är naken.

                                         Jesus aint got nuttin' on me.
                                                                                  Jag gillar rosa.
                                                                                                        Men mest av allt

Så vill jag du ska veta att jag älskar dig.
Oavsett om det är svårt att förstå, kanske allra svårast för mig. Så visste jag nog inte vad det var att älska någon, visste nog inte hur mycket kraft som kan dölja sig i en människokropp. Jag älskar dig. HÖR DU DET DIN ENVISA MUPP. 

Orden blir konstiga för jag har en jesusfylla, (återuppstår på tredje dagen) men känslorna är sanna. Vi har tappat bort varandra, vi har gått vilse och kommer inte hitta hem- det gör oss ändå vackra. Det ska vara så, du ska vara lycklig och jag med. Det är sant, det är fint. 

Men hm, typ... thanks for showing? 

rest

- borttaget av administratören - 

Vissa inlägg publicerar jag och sedan tar jag tillbaka dem till utkast. Det är för att jag vet att om du läser dem så skulle du se mig framför dig, självklart utan saknad eller vemod, du skulle se det där verkliga, riktiga jaget. Och det planerar jag inte att dela av mig med igen. Inte på bra jävla länge.
Jag ser ut som iprenmannen idag. Det är en passande beskrivning.

esprit

You can be my Superman, supernova.

kml

Du räddar mig i drömmen, jag har brutit ett ben och egentligen är det Theodor som ska vara min hjälte, men han springer åt ett annat håll och åker iväg i en kanot.
Jag drar mig fram längst med en tunnelbanespärr, jag ser dig på andra sidan men låtsas inte om det. Du ser ner i golvet, låtsas inte om mig.
Inte förrän du ser att jag är skadad, att jag inte kan gå.
Du säger fuck allt, och tar emot mig precis innan jag faller framåt, raklång. Du håller upp mig i armhålorna, jag kräks blod och du blir rädd för att jag väger så lite.
Du har ett prassligt matpaket som du ger mig, två smörgåsar med leverpastej och en lapp. Du tittar lite blygt under din blonda, flygiga, lugg och säger att du varje dag gjort två extra mackor, till mina barn Fågel och Fnitter. Bara ifall att.
Du har en lapp i matpaketet också, lite för att bevisa att du visst tänkt på mig.
Och där jag har varit rädd att springa på dig så har du varit hoppfull.
Jag säger att jag skulle kysst dig om inte min mun var full med blod, du säger att du älskar blod och är inte rädd för mitt. Stryker bort mitt hår som klistrat sig mot mitt svettiga ansikte och kysser mig ömt. Mitt brutna ben tas om hand, vi får en egen kanot precis utanför Gröna Lund. För vi är tydligen där.
Jag säger förlåt tusen gånger, du säger nej. Du säger att jag säger fel. Du säger det finns inget att förlåta.
Jag vaknar och har panik, du var så himla verklig där i drömmen.
Jag vaknar och har tappat stora tussar av mitt hår. Det är så. Fåfängan slår hårdare än allt annat.

minus

Bortom allt finns ändå bara du. Ett svagt, vibrerande minne- som att inte ta på sig glasögon eller linser på morgonen.
Dimmig, men jag vet du är där.
Du får aldrig dö, du ska leva för evigt.
I mitt bröst, min ständigt flackande låga.

bind

När jag är påverkad av livet och hjältarna borde man binda bak mina händer. Jag skulle ändå skratta fjärilar och stråla vitljus, det är ingen stor sak. Men håll i mig, för fan, håll fast mig ordentligt. Tvinna mitt hår mot dina fingrar och jag är evigt din. Dinaste, finaste.
Jag var egentligen alldeles redo för att lova, jag var det, men lät bli för jag var ofjättrad men ändå så bunden till dig. Jag räcker aldrig, det skulle vara ett skämt. De skulle stanna, viska och peka. Du är ljusår ifrån mig, tusen stjärnsmulor leder inte till dig. I din hand fanns jag, skrovliga husväggar bär mina hudavlagringar. Och vi stannar där, i dunkelminnen som redan tappat sin puls. Hon frågar om jag inte saknar dig och jag frågar vad hon menar. Har vi inte varandra mer?

skulle

Om du kysste mina nyckelben nu skulle du skära dig på dem. De skulle smaka salt.
Jag skulle fnissa, lirka upp ditt huvud och girigt suga i mig din näring. Älskar att kyssa dig, jag blir så komplett då.

fysik

Lutstigt att desto längre mitt fysiska avstånd till dig är, desto djupare blir min kärlek.
Älsket är starkt i den här.

lätt

Jag skulle vara så lätt för dig nu.
Ja, ja. Ja. Allt du vill- ja.
Jag behöver bara frågan, eller ordern. Jag behöver veta att du också vill. Allt löser sig, bara jag vet.
Nu. Lätt för dig.

år

Tid rinner mig ur händerna, för 365 dagar sedan slocknade livet för min vackraste Vilda. Brutalt mördad- den mildaste energi jag någonsin fått dela.
Det gör så ont, men inte ens döden är absolut när det kommer till kärlek. Jag gråter mycket och okontrollerat idag.
Men inte bara för min blomma utan även för allt annat också. Det är ok. Jag måste göra så ibland.

Det bor en inre panik i min såpbubblesjäl, och ibland så studsar den mot väggarna. När jag är hungrig, när jag är rädd. När jag saknar, så blir jag förtvivlad. Min kropp är inte skapad för att hantera allt det jag känner, jag blir vad jag känner. Det skadar mig ofta. Formar mig ibland.
Men jag orkar inte. Det finns ingen plats för mig att bryta samman, att gå sönder på, eller jo. Det finns, det finns överallt. Men när de platserna inte är de jag önskar, så finns de ju inte alls. Orden väger lätt idag, jag är i sorg, jag ska ägna mig åt den och inte något annat. 

tack för mig. 

zombie

Så griper den Enorma tag, runt ryggraden. Krävande, ettrig, uttömmande. Förintande.
Utan löften, full av kraft tappar hon mig på min. Denna Enorma trötthet.
Livet mellan böcker, livet mellan bladen, livet mellan önskan och verklighetens mallar.
Jag sover med öppna ögon, ni tror jag dansar för er men jag går i sömnen

lärd

-Solnedgångar har blivit så svåra att uppskatta. Vardagsmat liksom. De trasslar in sig i ditt hår och då fastnar mina tankar där istället. Du är mer än vacker, men du är. Du är svårslagen, omöjlig att hålla omöjlig att inte hålla.

(Men jag kommer älska dig, även om det blir min död eller till min död, jag kommer älska dig för jag har lärt mig hur man gör och hur jävla läskigt det än må vara- aldrig vill jag göra annat.)

maggio

-I love you. The day we met was a good day. 

Just a quick message and I start my day (at noon) smiling.
Foreversmiling. Hädanefter.

rör

Det finns teorier om att plötslig spädbarnsdöd drabbar barn som inte blir fysiskt kontaktade tillräckligt. Och det finns inga direkta mått, utan det är helt baserat på individ. Man kan inte göra rätt eller fel som förälder, för det finns inget facit.
Det är en sorglig tanke, som ändå är lite fin.
Rör vid varandra, annars väljer våra hjärtan att sluta slå.
Som om att de sade; nähe? var det inte mer i den här världen? då lägger jag av. 

Dessa hjärtan. Dessa underbara, rena hjärtan.
De har så mycket att säga oss och jag tycker det är dags för mänskligheten att börja lyssna till dem. 

hi G!

Once upon  time, there was a girl who only did things that made her happy.
The only time she wasn´t happy was when she forgot she only did things that made her happy.
The end.

bön

En gång bad någon mig om inget mer än en doft av mitt hår. Jag ba; glöm det, fiskorv.
Nu vet jag hur han kände och vad han menade.
Fast jag önskar annat, men vet ändå.

manin

Mani mani mani.
Manu.
Manu, en cirkusartist runt mitt lillfinger. Luftakrobat. Du fick ingen ny kärlek, du tog över hans. Men ändå, förblindad av tystnad, chock och sorg så vill jag kyssa mina läppar svullna med dig.
Ligga i en nattfuktig gräsmatta och viska min andedräkt i ditt ansikte. Är det ett år sedan snart? Är låset kvar? Jag hittade det inte när jag ville visa upp det. Hon trodde mig inte, nämligen. Att någon kunde älska mig så.
Men men, lilla pojke. Mani mani, midnattsblå mani. Fin nyans idag.

108

Han säger till mig att det inte är normalt.
-Det är inte normalt. Det är väl inte ens hälsosamt?
Men jag kan inte hjälpa det, jag får hjärtsnurp varje gång jag ser en röd bil och det är fan ganska ofta. Jag blir en isskulptur på insidan som hoppas på att smälta.

107

kaiko. i. hjärnan.
överstimulerad, stressad, miljoner saker att göra, miljoner personer att träffa. allt innan onsdag, helst. allra helst, redan utfört. avklarat och jag har städat hemma och höga poäng på socialskaran.
IMPLODERAR. varför skriver jag det här? det har jag inte tid med.
herregud vad fort det går och mitt i allt står världens sötaste med hundar och ba; hej ska vi ta en promenad? såklart att vi ska, hurra hurra. det blir min egentid idag, längtet är så starkt. och sedan blir det rueda i vasaparken, den där duschen jag skulle tagit i går/iförrgår/någon dag innan midsommar, kanske hinner jag ta den idag?

106

Finns det en jinx?
Säkert. Lika bra att hålla tyst, le full av förhoppning, sikta högt och i bästa fall- landa mjukt.
Behöver att min entusiasm tas om hand, alla dessa drömmar behöver ett skrin.
Kan man sätta en annons på arbetsförmedlingen? Skrin sökes för hemligheter, heltid. Lön enligt ö.k, betalas i maränger.
Som alltid efter ett par timmar med delfiner så är inspiration och levnadsglädje på topp. Yay!

105

Den som vandrar om natten är hemma väldigt sent.
Hur kunde jag låta mig övertalas till att titta på (somna till) the Hobit? Jo, med charm och choklad. Klisterögon, rufshår och sömnsvullna läppar, vingel vingel, hemma.
Tack för värme, kärlek och förståelsen. Tack typ, för dig!

104

Ibland blandar man ihop sju sorters blommor med sju sorters kakor.
Då blir det smuligt under kudden och man gifter sig med en bagare.
Ja. Just så!

103

Jag säger att jag älskar doften som hägrar i Folkparken, att jag och mina döttrar ibland leker bland jasminbuskarna i flera timmar.
När vi möts får jag en parfymflaska som fångat den glädjen.
När jag kommer hem efter några smärtsamma timmar på sjukhus finns avklippta buskar i varje fönster och en ny planta på balkongen, jasmin jasmin. En evighet av lyckliga, dåsiga leenden

102

De allra första stegen är inte steg, men de är tagna nu. Jag känner mig så otroligt lugn i det här även om det blir sex månader nu- sex månader av längtan och väntan, så är den första biten avklarad. Jag tänker att ödet har spelat mig rätt, att alla vägvisare jag mött har pekat åt samma håll, jag tänker att jag kanske ser det för en gångs skull och rör mig ditåt. Lugn och nervös, förväntansfull.

101

Butterflies all having fun, you know what I mean.
Sleep in peace when day is done
Thats what I mean

100

hela världen doftar jasmin och det gör mig lycklig, tack michael kors! 

barnen lämnade, svala skuggor men värmande sol lovar en bra dag. jag borde städa och röja men landar först i lotus med senaste tidens mantra nära till hands. en kort meditation innan dagen med allt den innehåller drar igång. undrar om jag hinner läsa något mer idag i min Kontorsninja, den är minst sagt annorlunda. 

det finns inte så mycket mer att säga egentligen. 

inte idag. 

99

ibland är jag är jag rädd att erkänna det men du såg alltid igenom mig. det var obekvämt och oönskat, min mask, mitt skådespel, mitt glitter, det hade jag jobbat på i en evighet. det falnade i din närhet men ändå var jag aldrig så strålande. det var skrämmande att jag hade dig i handen för att vara mitt vackraste jag, att i ett par sekunder se mig genom dina ögon gav världen en overklig nyans. för mycket att förlora. för stora hål att laga. för grova maskor i nätet med för stora sjok av mig som föll igenom, föll igenom och landade i dina varsamt kupade händer.

det kommer ingen förklaring om kärlek, älskade tvilling. helt och fullt, intertwined. i en evighet, då, nu och för all tid. 

utstrålning

Min fina bloggvän Charisma  har citerat mig i sin blogg. Det gör mig stolt, om mina ord bara vid ett tillfälle kan skänka en känsla vidare, så har jag nått ett mål.  Det är lite av magi att nätklicka med någon, det är svårt att förklara och jag försökte göra det när vi satt uppkrupna i soffan men fick bara en frågande blick till svar. Förvisso följt av kommentaren att han älskar mitt öppna hjärta.
Hursom, tack. Är så glad för dina ord som ibland känns som om att jag skulle behövt skriva dem själv.
(Det är även Charisma som fick upp mina ögon för Zahiren, så bara för den sakens skull är jag evigt tacksam.)
Kärlek!

Klöver 8

Den sista stenen släpper jag ner i vattnet om två dagar. I hundra av dem har jag varit här och längtat, drömt, försökt med alla tecken att nå. Spelkort utanför din port, brev du säkert slängt, ett klotter vid busshållplatsen vi huttrat vid så ofta. En hög ballonger utanför kontoret, en saknad huvudbonad och min tystnad.
Bara för att påminnas om hur nog är nog och att man lätt får nog av mig.
Så idag, imorgon och en dag till blir hundra dagar och sedan glömmer jag historian. Historien. Vi är stoft som blåst bort och äntligen, äntligen abw.
Jag slutar inte skriva men här blir det låst, det filterfria var vårat största- din insikt i mig var det som fick mig att, ja, vaddå?
Och blir det inte låst så är det bara mitt, bara bara mitt. Du kommer respektera det, du kommer sluta läsa här. Du kommer låta mig förstå att mitt inre är för mig och du vill inte ha tillgång till platser som inte är dina.
Sedan går en tid, 20 dagar eller 20 år och du minns mig genom något och ditt sinne är suddigt men du tänker jajustdet, hon ja! Och du kommer tillbaka hit för att se att livet är precis som det ska. Att det är en skärva av ditt liv som du älskat en gång.  Som jag önskade första dagen, så att jag bara blir en skugga av ett minne han älskade en gång, ett minne till en kärlekssång.
Det filterfria var det enda jag hade att ge dig. Förlåt.
Jag älskar, det slutar inte om det börjar, men vill bara ha min frid. Och jag ångrar mig tusenfalt men du hade rätt, världen blev bättre. Och kan jag och får jag, så kommer jag finnas, alldeles stum men just precis där du behöver.

98

ÖppnaSomnar i strålande sol 0820, vaknar nu 0843.
Känns som alla förutsättningar i världen att överleva även denna dag, herregud.
Livet, hej livet.
Absurdheten i att springa på en av de allra största kärlekarna (av feghet aldrig agerad på) när han står och tokdansar på ett lokalt dansgolv, känna hur fjorton år inte alls finns, jag är nitton och han är framför mig. Jag är 33 och får världens längsta kram, vi dansar, vi skiljs åt, han söker upp mig.
-Det är så jävla galet att se dig och om jag inte berättar det här nu så gör jag det aldrig. Jag var så sjukt kär i dig!
Säger han, till mig. Och jag känner bara att kärleken alltid går åt båda håll, tänk om vi bara sagt något! Jag skrattar, jag trippar. Det skulle varit min svensexa, jag skulle avguda dig. Du skulle få allt, du skulle få hela mig. Får jag andas dig, får jag klä mig i din doft?
Kom vi dansar fotsulorna blodiga, jag älskar dina öron, nej jag menar ögon.
Och jag skrattar, han är full. En åtta på en elvagradig skala enligt egen utsago.
Jag lägger mina händer runt hans ansikte när vi skiljs åt, han fattar mina handleder. Närheten mellan våra ansikten är skrämmande, jag vet hur hans kind känns och hans försiktigt återkommande läppar mot min hals tunna hud.
Vi ska inte kyssa varandra, men de bästa av kyssar är de som byts mellan ögon.
Tänk att jag mötte honom.
Känns så mycket mer än bara en listad händelse, underbara overklighet. Jag behöver min öljett för denna tessballong svävar snart iväg.

97

Det händer att jag blir rädd för mig själv. Gränser, jag borde bli bättre på att dra dem, allt är så vilt hela tiden och jag gör inget annat än att vingla, tappa andan, svimma av, sova och träna.
Gränser alltså, vilken grej. Jag ska börja dra dem.. Typ imorgon eller om tre veckor, ikväll blir det kaos.

143,5

Imorgon ska jag lämna ifrån mig Zahiren, jag har läst ut den och känner mig märkligt uppfylld men samtidigt helt tom vid tanken på att inte ha den vid min sida.
Den trillade in under mina ögon i precis rätt ögonblick, årets fjortonde bok.

'det gudomliga finns överallt hela tiden. Man kan inte dra ut det och stoppa i en bok eller mellan fyra väggar'

På fyrahundratjugotvå sidor har jag lärt mig så otroligt mycket mer om kärlek.
Gör du bara en sak till i ditt liv, se till att läsa den.

96

Jaha?

Jaha!

Jaha.

Isthe är gott men har mycket socker, då får jag ont i magen. Det var knas att stå och bli uppfylld av all studentglädje som omfamnar staden, stå och le lite heligt till alla förbipasserande flak och nästan bli tårögd, bara för att brutalt väckas till verkligheten av de hormonstinna tonårspojkar i vita mössor som brölar;
Vi-sa Patt-ar-na!
znark men ganska så jävla jätteroligt.

95

Han undrar om jag funderat något mer på Mons, på att komma och möta honom. På att spendera en helg med honom i ett land, i en stad, vi inte har anknytning till. Om jag har funderat? Ja, hela jävla tiden. Det vore så ljuvligt och lätt att bara hoppa på ett plan och i dryga 62 timmar vara den fantastiska lilla varelse han ser mig som. Jag svarar att jag har funderat, men att jag inte har råd.
Han förstår, erbjuder sig att betala och pekar på att han självklart står för både mat och uppehälle, men jag förtydligar mig.
Jag har inte råd, känslomässigt.
En tolvårsperiod baserad på tre ynka månader, när vi träffades sist förra våren åt vi middag och konstaterade att det kunde varit våran elvaårsdag. När vi skulle skiljas åt hade jag visat honom mina vattenfall och trappavsatser, mitt träd och kvarteret Dufvan. Vi vandrade ut i staden och mina fingrar slöt sig om hans arm. En kram utanför hans hotell som blev längre än vad som är brukligt, jag drar mig försiktigt undan när han håller emot.
-Jag vill inte att du ska gå.
-Släpp mig inte då.
Fladderhjärtan, så självklart ologiskt, så hemtamt, så nytt. Farlig mark och jag river brutalt bort honom ur mitt liv, elva års känslor stormar an, detta gigantiska ja blir ett svidande nej, jag klarar inte att se honom. Klarar inte att han frågar hur jag mår, klarar inte ens en profilbild på facebook. Ett snabbt ryck ur mitt liv, en sårskorpa som suttit orörd förlänge.
Så jag är ärlig, jag har inte råd känslomässigt. 

-Du vet inte hur ofta jag tänker på att slänga bort allt och leva mitt liv med dig istället. 

Nej det vet jag inte, det kan jag omöjligt veta för jag bor inte i hans huvud, jag har inte tillgång till varenda tankebana, jag har ingen aning.
Och jag har ingen aning om vad jag ska svara på det, men rent krasst så undrar jag om inte det inte är dags att börja använda smileys.

kind

När den stumma tjejen i Orange is the New Black förklarar vad kärlek är, då pulvriseras mitt hjärta (s02e06)
Då spricker hela jag och jag saknar dig så enormt. Bryter ihop, slutar finnas, ytan spricker, bubblan poppar.
Jag saknar dig. Jag är död nu, utan dig.

Revidering:
Och Suzannes förklaring:
Its like you become... more you. Which, normally is like whaaak-poff.
But now is okay, because the person, like... who ever, THEY chose to take that on. All that weird stuff. Whatever is wrong, or bad or hiding in you. Suddenly its all right and you dont feel like such a freak anymore. 

Ibland så bara... livet. Aj. Livet.

94

Tänkte ifall jag bara kunde räkna till hundra.
Stephen King gav rådet att skriva varje dag, jag har massor av inspiration och ofta hittar jag orden när jag allra minst anar det, men det är ju inte ord jag vill fånga här, det är ögonblickskänslor,, det är mer än ord. Alltid när jag skriver så sätter jag mig i en sorts trans och jag vet inte om det är så att jag känner alla känslor på en gång eller inga alls, jag tappar minnet så snart jag tryckt ner en tangent. Det är någon form av session som pågår i mitt inre.
Så jag skriver varje dag, bara för att herr King någongång sagt det till någon annan, det är viktigt att göra så om man vill hålla igång flödet. Jag funderar på den här bloggen ibland, det har blivit en punkt att återkomma till för mig och jag känner att jag läser i den lika ofta som jag skriver i den. Det är fint att möta sig själv ibland, mina känslor är aldrig linjära, jag kan aldrig förutspå morgondagen. Det är väl därför det är lite som att leva med en fjäril, tror jag. Fjärilar lever en dag. Och inte ens fjärilen själv vet vart hon landar eller vart kursen går.
Något av det finaste jag vet är att se två stycken helt uppslukade i en duett, vet du vad jag menar? De bara attackerar världen med sin skönhet, helt överraskande från ett buskage någonstans. Det är det finaste, virvlandet.
Ibland skriver jag vackert och ibland skriver jag om vacka saker. Ibland använder jag ordet 'ibland' för mycket i en text, dessutom brukar jag ibland börja meningar med 'Och', och det får man väl inte, det har jag för mig att min svensklärarinna sa till mig en gång.
Och vad bryr jag mig om det?
Jag har så många ord och inom mig bor en enorm tystnad, den är mitt renaste jag just nu, jag har börjat hitta dit ofta, det är värdefullt.
Det är värdefull information om mig, det är värdefullt att kunna dela den.

universums grymhet

Träffar en katt som skulle dö om hon spann för intensivt. Allt gosande, klappande, bringande av nöjdhet undanbads och fick endast hållas till ett kritiskt minimum. Vi lever sannerligen i ett grymt universum.

93

Bara för att jag ska skriva något varje dag, bara för att jag sagt det någongång i början av den här gudsförgätna bloggen, bara för att det ska markeras att dagarna går.
Även om jag spenderar dem med ett yrväder i knät och solen över axlarna, det ska markeras. En till dag har gått och jag också.

92

Jag mår aldrig bra om inte hon mår bra.
Älskade lilla glädjebaby, vill inte till doktorn men mamma måste ta dig dit.
Jag är på intet sätt en nervös mamma, jag är inte en av dem som för minsta lilla åker till sjukhus. Jag tänker att närhet, kärlek, värme, vila och vatten- det kommer man långt på och jag väntar in i det sista med att ge mina barn någon som helst medicin. Men nu är det något som inte samarbetar i hennes lilla kropp och det har gett att huden, hennes mjuka, vita hud, ser brännskadad ut. Jag är rädd för de stora, gapande, svidande, rinnande sår som brer ut sig från hals och över skuldror. Kan inte lägga dekokter på dem längre, kan inte lindra med kalla droppar kamomillvätska, nu måste vi ha hjälp.
Och hon gör som jag när jag får panik, när jag får stress, drar ihop sig till en boll och somnar. Hon får tio minuter till, tio minuter på min mage. Ni ser ju postionen på bilden, jag kan styra världen med henne där på. (Eller ok, läsa böcker och mobilblogga är inga problem)
Jag är rädd även om min intuition säger att jag inte behöver vara det. Jag vet inte för vad, vad händer i våra liv?

91

Jag fick en fripassagerare!
Åh, mininyckel öppnar också lås.

behoven

Livet känns konstigt idag, konstant känsla av något jag glömt. Eller att jag är jagad. Så nu får jag skriva, mobilblogga, alldeles paff på en trikk, och vad fan snackar alla om? Det är visst vatten i Strömmen? Jag behöver vara hemma någonstans, bara tio minuter, tio sekunder. Är jag inte framme snart? Jag borde vara, Norrköping känns främmande idag, är det mina ögon som ändrats?
Alla vet allt hela tiden, man ba ååååå käften. Studenter får mig så lycklig, jag är flakbölare. Men flytta på er ikväll, jag behöver dansa lite mer. Lite till.
Glömma, drömma. Dansa, romansa.
Varför håller jag andan hela tiden, är det min lufthunger?

90

Egentligen något jag vetat hela tiden alltid, men aldrig tagit det första steget. Gör jag det nu?
Måndagens magi lämnade något, jag vill säga spår men spåren har funnits i så många år så kanske var det avståndet som band dem samman. Jag fick en ledtråd till mitt syfte, alla viskande röster samlades i korus och ljudet som steg från deras läppar var aldrig så jakande förr.
Jag har lärt mig vad en zahir är och jag trodde min hade ett namn (ditt namn) men de två alternativen som florerar nu är att jag antingen hade fel eller så har jag släppt då jag funnit en ny.
Hon frågar om jag hade haft både mannen och svaret, hur hade jag mått? Men jag börjar gråta då, det var aldrig meningen att mitt liv skulle vara så komplett.

banan

Små minimala steg, ett i taget, mindre än banansteg men... Jag kommer ifrån. Rör mig bortåt. Inte utan att titta över axeln, inte utan att hoppas på att du stoppar mig, hindrar mig, håller fast mig. Ett till minne utan dig, en till plats med någon som inte är du, en till svidande syra du inte hindrar mig från. Älskling, jag kanske är långt borta men framför dig är jag allt jag kan vara. Redo att ge mig själv till dig om du i en millisekund öppnar ögonen. Vill du ha?

lan

Hjärtat slår så hårt nu, det känns som en kväll då världens magier är ihopkopplade, jag har spruckna läppar och rynkor kring ögonen- smärta i kropp från fåfäng överansträngning, inatt dansar jag. Inatt dansar vi!
Allt blir så bra nu, kubanska rytmer styr höfterna och vi blir snurriga från de runda formerna, hjärtat slår så hårt. Vi måste dansa hela tiden, vet du inte det? Det är så hon talar till oss, Kärlekens klaraste röst.
Allt är kärlek, allt jag har att ge dig föddes ur det

89

Det är sorgligt och patetiskt. Men framförallt väldigt ensamt att leta efter dem- tecknen. Jag börjar varje morgon med att blicka ut mot gatan, som om att det var där svaret fanns, skrivet med en gatukrita. Eller småsten. Kanske på skolans vägg med risk att bli anklagad för vandalism. När dagen fortskrider är jag på helspänn, redo att möta ödesdom eller fånga svaren, men de kommer inte. Jag vet samma saker som jag vet.
Mitt hjärta känns öppet fortfarande trots bitterinsikten om att världen bakom mina slutna ögonlock inte matchar den vakna verkligheten. Livet blir aldrig som i mitt huvud, kyssarna och smällarna känns aldrig som det jag jagat.
Beundrande och nyfikna strykningar över min hud, jag är en sky beströdd av stjärnor, en karta över himlakroppar med axelfräknar och sommarguld.
Jag drömmer om dig om nätterna, du återkommer till mig och det är aldrig svårt. Det är dina händer, dina ögon, dina kindben. Du är lim. Du är min magiker. Ditt innersta är mitt yttersta, så hel när jag ser mig i ditt anlete.
Det är aldrig svårt.
I drömmen.

klipp

Det är en minimal inställning, men alldeles tydlig. Du klippte bort mig och trodde att jag inte skulle märka det, men inget vet du och jag undrar om du är dum i huvudet eller ignorant. Kanske båda. Ska vi bara dela allt rakt av nu? Hälften av livet får du, andra delen jag?
Äh.

är

Jag ringer J. 

-Hej, jag har glömt bort vem jag är och  jag tänkte höra med dig om inte du kan berätta det för mig? 

-Du är wosh. 

-Ok, tack! Hejdå. 

-Hejdå.

Ibland alltså!

: )

(hey you neaky snook, you make me smile all day, every day) 

minuten

titta minuten jag skriver detta: jag älskar dig. för alltid betyder i all tid. hej.
jag ser dig och förstår du nu hur vi sitter ihop? det finns ingen slump, det finns bara du och jag, även om jag aldrig kan övertyga dig om det så vet jag det och jag får väl helt enkelt veta åt oss båda.

88

det finns inga ord idag bara salta tårar.

typ jesus.

Så får jag frågan jag skytt, någon frågar om jag saknar.
Nej, det är inte en saknad, för den fanns där hela tiden, det gick aldrig att komma nära nog. Det är känslan av att leva med ett hål i sitt hjärta, en beståndsdel av själen bortriven, borttagen, bortvänd. Det är som att en dag vakna upp utan att kunna se, och lära sig världen på nytt. Hur fungerar jag utan mina fingertoppar vem är jag när jag måste smaka mig fram.
Innan, så letade jag aldrig, det ska erkännas, det fanns inget sökande och den gången som jag fick bli ett med någon annan så var jag fulltalig, jag var perfekt. Jag var ytterlighet och innerlighet, och inte sedd så utan det var ett konstaterande. Så nära som ingen fick gå, där var han redan även om det fanns mycket kvar.
När hans händer blev böner så var jag plötsligt inte längre sedd som vacker, jag var vacker och sedd, ibland utnyttjade jag hans ögon som speglar, men förundrades ständigt över vad det var han såg. Jag såg aldrig någonting, jag kände bara. Världen blev grumlig, han blev allt, han blev det klara, ljuset och luften i en tryckande dimma. Jag kunde ägna natten åt att älska mig själv, dagen åt honom- jag är skyldig honom det, han vände en sjukdomsbild som åt upp mig, han räddade mitt liv tusen gånger om. Så därför finns en del av mig som bara är till för honom, och hur de än försöker så kan de inte nå den. Trots att han lämnat mig, trots att de alla lämnar mig, så är han kvar och skrattar- hans ljus skiner i mig. Jag är dränkt i honom, mina leenden har alla en efterklang som är hans eko. 

Försök att förstå, jag var levande när vi möttes, men dog i samma sekund jag fann hans trassel i mitt hår, dog för att jag inte behövde leva mer, dog för att det räckte nu, och döden var en magisk befrielse. Det var änglar och himlar, speldosor och symfoniorkestrar, det var bergochdalbanor och en stilla eka på en sjö. Döden var en befrielse, jag kunde ruttna och svala, champagnefärgade kronblad var min skönhet, taggarna på mig gav långsamt vika och jag fick var död. Fri, fri från mitt levande jag. Och det var vackert, svårt att förstå, men vackert. 

Nej, det är inte en saknad, det är en hunger som har gett upp. Det är något som river lika hårt som det alltid gjort, men saknaden är mer en vana, jag har varit här förr, jag har tagit mig härifrån förr. Jag har bytt min insida av sandpapper till sammet, jag klarar det igen även om varje gång jag sväljer så gör jag det med en blandad rädsla och förhoppning om att jag sätter i halsen. Jag vill inte dö, för det kan jag inte när jag precis återuppstått, jag kan inte dö för jag måste vara evig. Någon sa till mig att aldrig ge upp det som jag inte kan gå en dag utan att tänka på, och jag förstår att en evighet är rätt så jävla länge. Men det är verkligheten nu och den är min, jag gör den till min och älskar innerligt och fritt. Jag för flera barn till min bröstkorgs tröst och jag fattar de händer som sträcks mot mig. Universum är av godo och vill mig gott, de tecken jag sökte i hans handflator finns alla på andra platser. Ingen är unik, jag lärde mig den läxan så tidigt i de sagor han berättade för mig; det finns ingen som du, men du finns i andra. Det är en sanning lika stor som hans hjärta, och tröttna- det kan man alltid, det är en del av det mänskliga att få nog av allt. Allt blir tråkigt tillslut, det är bara ett sårat ego i mig som frågar hur? För jag var inte på samma sida och jag letade länge efter förklaringar som inte spelar någon roll.
Så försiktigt kommer frågan, om jag inte saknar och jag svarar med ett enkelt nej, en enkel markering att samtalet slutar här. Men det innersta i honom är en värld i mig, och han fattar min hand, kysser min panna och säger åt mig att agera utanför lögnen jag precis serverade. Jag lever inte med svaret på alla frågor men jag får dagligen stöd i att både ställa dem och välja hur jag vill förhålla mig till dem, svaren. Livet är min största resa, även om döden var ett vackert och välkommet stopp på vägen. Jag borde släcka nu. Borde sluta nu, men jag känner att jag är ett med dig nu, förstår du? Det har inte slutat denna sammanlänkning av oss, bara för det är en hel värld emellan, vi är fulltaliga du och jag, vi är ett, vi är 42. Vi är den eviga lågan, och nu bränner vi snart skiten. Känner du inte det? 

87

Staying in my play pretend 

Where the fun aint got no end

You're gone and I got stay high 

All the time

High... All the time

To climb.

grejen

Ibland kan jag ligga och småfnittra (ok, asgarva) åt roliga saker. Ensam, i mörkret, i begynnande natt. Som nu; why have abs when you can have kebabs? Hahahahahaahaaa!!
Insåg dock precis att jag inte minns något alls vi skrattat åt, vilket är synd för skrattade vi inte rätt ofta? Hade vi inte kul, var inte det hela grejen?
Allt innehåller inget. Det är det bästa jag lärt mig, och världen är en ljuvligt spännande, svidande plats. Jag  stannar ett tag till tror jag. Flummig idag. Men ändå, kul det där med kebaben!

86

Igår tog jag emot en stjärna, Nova Therese föddes och på bara en minut hade världen förändrats. Nyfiken på livet vart även hon chockad av sin snabba födelse och behövde trettio minuter på sig för att dra sitt första klara skrik, denna halvtimme då hon och jag lämnar hennes blödande mor till läkarnas ömma vård och försvinner iväg till en intensivenhet, där luftrör rensas på fostervatten och hennes alldeles blåa kropp långsamt får färgen av ljust rosa marsipan, denna halvtimme är jag det enda hon vet, mitt pekfinger och hennes grepp om det är den enda trygghet hon känner till.
Hon är min stjärna nu, det var huden på min bara överkropp som fick hennes temperatur att nå rätt gradantal, det var jag som tog emot hennes lilla kropp ur sin mammas sköte, det var jag som fick fram det allra första gurglande ljudet ur hennes strupe.
Lilla Starka Stjärnan.
Men det är lustigt, när jag lämnade mor och dotter, uppfylld till gränsen av illamående och jag skulle hem så stannade jag i femton minuter utanför helt fel port. Ett hem är där, men inte mitt. Eller mitt hem är där, men jag har ingen nyckel dit. Jag bor inte där. Fast det var fint och sorgligt att sitta där, det passade för stunden, sitta och blunda och be en stilla bön. För dem, för mor och dotter, för oss, dig och mig. De skiljs snart åt, och mina ögon svider bara jag tänker på det.

85. igen.

Jag skrev det här inlägget nyss och var rätt nöjd med det, men sedan råkade jag radera det, så jag ska se det som ett tecken att jag inte alls ska läsa igenom vad jag skrivit. Bara skriva och sedan hitta den orangea knappen för publicering.
Men det är dag åttiofem idag, inte igår. Jag har varit vilse i tiden, visst låter det poetiskt? Missat att skriva någon gång och då blir det totalfel i räkningen. Jag minns inte vad det är jag räknar till, eller från. Bara att det var en stund som brände hål på mig och jag tänker att dessa ord är en studie i mig själv att läsa tillbaka till.
Men jag skrev om nattens dröm, jag drömde om dig.
Och om någon jag velat att du träffade, min pappa. Att ni lärt känna varandra ordentligt, han skulle älska dig, du skulle älska tillbaka.
Jag drömde att jag bodde i mitt barndomshem, alltså är minnet av hur det såg ut alldeles färskt fast över sexton år gammalt, jag satt och läste på mitt rum när du ringde på dörren och det var pappa som öppnade, han ropade på mig att du var här, och jag masade mig ner för trapporna. Du var en del av oss, av min klan, av min familj och han tjatade på dig att åtminstone komma in och ta en cigg med min mamma, men du var bestämd i ditt- du skulle ta med mig på en morgonpromenad upp på vändplan.
Och plötsligt är du en del av ett barndomsminne, på toppen av Rödhakevägen med dess dunge till skog där jag svingat i lianer. På vändplanen där jag cyklat tusen åter tusen varv, där stod vi nu och såg hur morgonen bytte skepnad till dag. Det är på intet sätt någon punkt för soluppgångar, men din hand sökte min kalla och vi ägde världen. Vi ägde varandra. Och nu kan jag vara vaken, men blunda och se dig i sluttningen som inte lämpar sig för vare sig picknickar eller kullerbyttor, men man har dem där ändå och inom mig brinner en längtan att ta med dig dit, kanske i total tystnad, och bara sitta där. Följ med mig till huvudstadens idylliska förort och bara håll käften, låter inte det som en alldeles fantastisk plan?
Vi satt och gräset stack oss på det, du var min första kärlek, men även min enda och min sista, det räckte så, det var bra så. Vi var lyckliga, vi var självklara. Andras kärlek fick mening, tack vare våran.
Vi gick de kanske hundra metrarna tillbaka till mitt tegelröda hem, min mamma låg som den solkatt hon är på balkongen och vinkade till oss att komma upp. Vi stannade i skuggan vid ytterdörren och du kysste mig, fortfarande samma smak av kaffe och cigarett, din hals hade samma doft av någon parfymrest jag inte minns namnet på samt en svagt eko av svett. Din hud, så varm och gyllene mot min konstant svala, bleka. Dagen började så, det var så som det var menat.
Pappa tog fram en gitarr och du övertalade mig att sjunga. Förstår du? Jag gör allt du ber mig om.
En vardagsdröm bara, men de spelar också roll. Det lilla är lika viktigt som det stora och du kanske aldrig förstår när jag talar om kärlek, men den är uråldrig. Älskar jag dig så är jag skyldig att även älska alla delar av dig, för annars är det bara en bild och bilder visar sällan det som är sant. Kärleken fanns före dig, min hud kanske har bytt färg men jag har samma. Jag är i ständig förändring för att kunna stanna som den jag är. Du är en del av mig, det har du varit så länge jag funnits, vi är lite som de där tvillingarna som föds utan att veta om det (utan att låtsas om det?) som håller fast vid varandra trots att världen erbjuder så mycket mer plats än en livmoder.

85

Tog sagan slut eller började den precis? Lyssnar på Needles and Pins, har ont i högerögat, ska snart äta nötter och känner ingenting. En befriande omväxling, jag kanske är för trött. Min röst är inställd på minimum, Zahiren och kvällssolig balkong ligger nära tillhands, det är väldigt grönt nu, vinrankor, örter och en clematis jag fick i födelsedagspresent. En alldeles perfekt!
Det finns så mycket av allt, min vän lärde mig att räkna minuter, sedan timmar följt av dagar. Plötsligt minns man inte längre, tiden blir en sval massa som inte går att relatera till. Detaljerna är suddiga i kanten, man minns inte hur eller när och det är bekvämt. Bakvänt, fast bekvämt. Och i det lever jag vidare, det gör jag när en hundradels sekund av förbipasserande river ner och jag får börja om.
47 timmar. Snart två dagar.
Ny hud, nya vingar och min mamma lägger försiktigt en arm mot min korsrygg, lite som att hon föser mig den sista biten av hemvägen. Fötterna värker av salsan, och jag skyller på det och inte sagan om Den Lilla Sjöjungfrun.

84

Ibland är min mammas närvaro så fantastiskt synkad med min tomhet. Det är fint, fint att vara hela 33 år och få somna mot hennes axel, det är allt.
Solen väckte mig nyss, vet inte hur jag kom in i mitt sovrum men hade en sval sjuåring och en tussig treåring fastlimmade mot huden när jag vaknade. Livet och Lyckan.
Det är en stor dag idag, en kärleksfull dag med bröllop och barndomsvänner, jag har en ny klänning. Dans vid sjön är givet, nu börjar det. I varje hjärtslag är en ny era född och avstånd är mer bekvämt än närhet, det har räddat mig så många gånger. Godmorgon! Nu börjar vi.

83

Ibland så älskar jag dig så mycket hårdare än vad jag trodde var möjligt. Jag undrar om du känner det fortfarande, genom allt, kärleksvågorna som skickas från alla kanter på vår runda jord. Känner du när jag tänker på dig eller att vi blir trötta exakt samtidigt?
Viljan att dela med mig av alla små detaljer i mitt liv har försvunnit, men inte kärleken. Ge mig tid, vi kommer dit.

82

Kan du vissla, Johanna?
Javisst kan jag det!

Kan du sova Tingeling?
Nej, hur fan gör man det?

81

Jag fick nyheter jag inte bett om, de krossade mitt hjärta.
Jag har varit otrogen orden, de förlät mig- men vet det händer igen.
Jag ska skriva här, varje dag, om det håller min svävare levande. Du får aldrig dö.

till

En tanke till en alldeles speciell bloggvän. Tack!

78. 79.

Jag vill inte lämna något (eller någon) bakom mig. Jag vill ta med mig Hawaii tillbaka.
Det var en gång en flicka som klättrade upp på ett träd, hon hittade en gren som hon aldrig ville komma ner från. Hon slutade äta och började tugga böcker istället, när det regnade på henne blev hon genomskinlig. Det regnade mycket, alla ropade på henne; kom ner!
Hon blev tunn som ett blad i en bok, och den ljusa huden fylldes av tryckta ord, hela hon blev ett meddelande som ingen lyssnade på. En morgon var hon borta, det regnade så mycket att hon smälte ihop med barken på sin älskade gren. Tittade man noga, så hade hon lämnat ett brev, vet du vad som står i det?
(Det är berättelsen om en fisk utan fjäll, en sköldpadda med skalet ut och in. En krimskramsprinsessa som inte kunda avstå smärtan. Hela detta rum är fullt av de historier som trillat ur din ficka, berättelser utan slut som kommer fram från sitt gömställe när det blir mörkt)

77

Har jag missat en dag? Jag vet inte, det känns som det? Det har gått en jättelång dag här, jag har varit helt borta. Inte bara fysiskt vilse, utan borta. Jag älskar hippies, det kanske var det jag sa igår? Eller var det i förrgår? Jag har druckit kawa i ett psykadeliskt träd och så har jag fotat massor av konstiga saker. Jag är helt förvånad över mitt minneskort. Sedan har jag en ananas på handen, men den kanske är från natten? Jag måste sova, haha, när gjorde jag det sist?
Jag träffade en Greg. På riktigt alltså, haha, Hi Greg!, jag berättade om den här bloggen för honom och han ville läsa. Genom google translate, lycka till säger jag bara.
Men Greg är pilot, vi skulle bachelor-dejta lite så jag har flugit helikopter idag också, över en aktiv vulkan och sett magma, bitar av jordens inre. Hennes hjärta och blod, det var mäktigt och man ba; thank you greg! Tack för att du visade mig, turkoshorisont och blodglöd.
Klockan är halv fyra på morgonen, det känns som om att jag gick upp den här tiden fast för 48 timmar sedan. Jag tror jag har tappat bort mina skor, de finns ingenstans och mina  fotsulor är jättesmutsiga, Tyskan håller mitt huvud, jag fick lära henne hur man gjorde för att lyfta en annan människas huvud. Det var jobbigt, det kändes som att ge bort en bit av min själ, undrar om andra känner så när jag lyfter dem? Mina fingertoppar är mina viktigaste instrument, de saknar små blonda fjun som spelar under dem. Tyskan viska att jag måste sluta, att varje tanke är ett kärleksbrev och det är inte det bästa för mig. Hon säger att livet består av obalans och jag vet det. Hon har rätt. Sa jag att klockan är halv fyra och jag är inne på min 48de vakna timma? Jag har skrattat så mycket, men fått medlidande blickar ändå. De ser det redan, att det inte är på riktigt. Det gör mig ledsen, men glad. Jag är trött på maskerna, jag vill våga vara med dem som känner likadant. Jag känner mig vacker nu, så naken jag är. På mitt blåvita överkast i ett rum med snedtak någonstans i en liten hippieby mellan Hilo och Pahoa. Vacker naken. Det här är osammanhängande, alla bokstäver dansar runt i en vals med mig det här blir knasigt. Im gone.

keep shining