hp

Klockan är snart åtta och det är lördag. Jag har varit vaken i ett par timmar, ätit frukost, samlat tankarna. Njutit av tystnaden och att se hur mörkret, alldeles obevekligt långsamt, låter morgonljuset bryta igenom. Njutit det genom mina gigantiska fönster.
Jag älskar mitt hem.
Jag älskar kärleken som fyller det, jag älskar hur mina vänner ofta samlas här, hur de kommer förbi oanmälda och hur många nätter vi sitter uppkrupna i min soffa eller i mina fåtöljer och låter skrattet fylla rummen- alla fyra metrar upp till taket.
Det blev en tid för eftertanke, denna morgon. Denna, kanske livsavgörande morgon, då jag laddar för framtiden med nypressad juice, hembakat bröd och för en gångs skull- ett perfekt kokt ägg. Jag ska skriva högskoleprovet idag. Det har jag aldrig gjort innan och nervositeten är stor, liksom oket jag lägger på mina axlar. Alla tror på mig. Alla.
Men inte du.

Och inte jag. Jag tror inte på mig.
Jag har en dröm, jag som aldrig drömt och längtat förut, jag som alltid fått det jag önskat så lätt, en öppen hand flata, ett krökt långfinger; kom bara... kom!
Och nu får jag kämpa, hur gör man då? Lär Universum oss läxor genom att neka oss målen eller hålla dem så långt bort som möjligt för att se dedikationen?
Hela livet har jag haft fallenhet för det jag tagit mig för. Dansen, älskade dansen mig och jag besvarade kärleken bara för att jag kunde bemästra henne? Eller älskade jag att dansa?
Gör något i trettio år och linjerna mellan kärlek och vana suddas ut. Drömde jag någonsin om att bli den prima ballerina jag var- eller var det något som bara blev?
Nu kämpar jag. Nu slår hjärtat. Nu blir jag uppriktigt ledsen i mina misslyckanden.
Nu hoppas jag, och nu tänder jag ljus om morgonen och ber en stilla bön. Rakt ut i det där Universum, det största möjliga. Lika stort som en kärlek, skillnaden bara - dess oförstörbarhet.
Och jag minns att jag tänker just kärlek när jag läser om energi.
Om principen.
Den kan inte skapas eller förstöras- bara omvandlas från en form till en annan.
Jag vilar så tryggt i den, tills jag vänder blad och läser om osäkerhetsprincipen- då släpper allt. Då gråter jag, för visst var det så, älskade? Osäkerhetsprincipen, det var du och jag.

Men juicen är visst slut nu, och morgonen har blivit ljuslila. Jag ska hitta en penna och ett äpple. Jag ska skriva mitt högskoleprov nu och sedan? Andas ut.