Ibland tar livet emot så mycket att minsta lilla vridning av nacken är en svårighet.
Jag faller i en trötthet, fumlar efter rätt verktyg att hitta vägen ut. Jag drar in mig i min bubbla, det är lättare här, här finns en stol och ett bord. En liten säng och iskalla glas med vatten. Här finns ro, och inget stök, och jag ser rakt igenom alla väggar. Den är perfekt i sin sfäriskhet och jag, bara jag, får plats där i.
Och alla som älskar mig, förlåt. Ni är inte här inne. Tyvärr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar