hej.
jag saknar dig och inbillar mig ibland att du kanske saknar mig.
inte hela tiden, men kanske när du ser den där lilla pricken på handleden eller ett riktigt snyggt löv. eller när du känner doften av multna kastanjeträdslöv, eller känslan i ett garage.
jag saknar iallafall dig när:
jag andas.
hejdå.

J

Han har mycket att tacka för säger han.
Jag slår honom i huvudet med min mattebok. Inte charmigt gulligt, utan hårt. Jag är förbannad. På honom. Arg, så arg som jag aldrig lyckas med att bli annars.
Jag vet inte vad det är eller vart det kommer ifrån, kanske är det bara så enkelt som en skyddsmekanism. Vi skiljs som ovänner istället.
Men han skickar något som jag inte förstår, kör det snabbt genom google translate och får ett litet förlåt, följt av att det inte bara är svenskar som har murar.
Jag raderar hans sms, radera konversationen och allt innehåll frågar min telefon. Jag väljer ok. Trycker inte på avbryt, fast chansen ges.
Nu är det snart mitt i natten och han säger hej då till alla. Alla som inte är jag och jag tänker ibland bara jahopp, han är bara en människa av tusen. Fast ibland tänker jag också att han är en människa på tusen.
Nu är det snart mitt i natten och jag inser min begränsning, det går inte att ta in mera linjära ekvationer nu. Hejdåhejdå. Så himla mycket hejdå.

listat

Ännu en helg som boostat mig med energi för kommande vecka. Matematiken, hur trött jag än är på att öppna denna gudsförgätna bok, blir lättare när jag har så många stunder av energiutbyte i minnet.
Fredagen:
När jag som bäst sitter och pluggar dundrar min fina hjältinna in genom min ytterdörr, slänger följande över mina böcker: chokladpraliner, vanilj-chai, päronbiskvier och en tårta. Det är bestämt att jag behöver en pluggpaus, hon trycker i mig allt och sockerstinn blir jag även kidnappad till en mindre shoppingtur.
Barnen hämtas tidigt, vi väntar in min fina vän B för tjejkväll med pizza, choklad och lite spel. DansTV-spel. När barnen vid nio somnat så fint, kryper B och jag upp i varsitt hörn med fanta i lyxglas och varandras sällskap. Vi pratar långt efter midnatt, innan hon går hem till hundar och man. Min telefon ringer och jag lägger inte på förrän efter halv fem.
Lördagen:
Riddarspel på en liten gård på Vikbolandet, självklart inleds detta med att jag åker till fel gård i fel län, men vad är en liten omväg egentligen? Barnen sjunger i baksätet och jag stämmer in. Vi njuter av en strålande septemberdag och när vi är på väg tillbaka hem, blir vi spontant inbjudna till en grillfest med lådbilsrace. Solen har gått ner sedan länge när vi trötta kryper ner i sängarna.
Söndagen:
Min danspartner har hittat mig, det är med honom jag haft de nattliga samtalen, han som kände mig en gång fast inte alls. Och han säger att han kommer till mig, vart jag än befinner mig. Vi åker till ett slott i närheten av mitt hem, jag sitter i min baklucka när han fångar upp mig i världens tryggast famn. Det är lustigt, att fjorton år gamla kroppsminnen kan vara så tydliga. Han fångar mig, alltid. Han stöttar mig, lyfter mig och inte nog med det, lyfter fram mig. Vi är balett, han och jag. Vi är det i allt vi gör.
Vi går tre varv runt slottet och pratar om allt vi genomlevt, med varandra men även utan. Vi minns ridåer som fastnat på parisoperan, vi skrattar åt minnet till den gången vi blev inropade sju gånger för att ta emot applåder. Han dansar än. Det är en värld jag börjat tappa greppet om.
-Jag är så glad att du är här!
-Men ja, det är verkligen fint väder idag!
Det är så mycket skratt och skönhet.
Den här helgen, den var tvungen att skrivas ner, för jag kan inte fånga den, känslorna har runnit över och jag kan inte sluta le.

7/9-2014

En gång i tiden var du min anledning, att gå till skolan, att varje dag närma mig dig lite till. Jag såg dig och du var det vackraste jag visste.
För femton år sedan parades vi ihop i skolföreställningen av Giselle. Jag var denna vilie, död av krossat hjärta då du var svuren till en annan kvinna.
Det var magi. Vi kände det utöver våra roller. Publiken älskade det och många var de översvallande orden om våra framträdanden. Du blev min partner på dansgolvet, men jag höll mig totalt anonym privat.
Vi var i Paris och Oslo. Vi dansade fröken Julie med mig i titelrollen och dig som Jean.
Vi var alltid mer än våra roller. Vi var alltid tillsammans, tysta tillsammans.
Du hittar mig på Facebook och vi börjar prata, bara någon dag passerar och meddelandena är många, våra nattliga samtal långa.
-Jag kommer till dig idag! säger du och jag åker till Löfstad slott, nervös. Och där är du, i fyra timmar dansar vi, bokstavligen och med samtalsämnen. Vi är så nära igen, denna fysiska, ej någonsin agerade på, närhet. Min hud dofter återigen av din, när en obeveklig septembersol stryker över oss. Vi ligger raklånga, jag med mitt huvud på din axel. Vi pratar om allt, våra barn, våra skilsmässor, dem vi älskat och all balett. Vid något tillfälle pussar du mig förstrött på tinningen, det känns normalt. Det är som det ska vara.
Och vid en liten bro, vid en sjö, när vi snart ska skiljas åt, så kysser du mig. Du kysser mig så länge att jag tappar min väska i marken, du är intensiv, du längtar efter mig. Dina armar håller om mig, och jag vinglar till. Jag säger att jag blir yr av dig.
-Jag har dig, du kan bli yr.
Precis innan vi skiljs så ger du mig en liten, liten bit av ett liv jag nästan glömt. Och jag? Jag älskar dig för det.

vasaparken

Jag ger oftast mer av mig själv än vad andra klarar av att ta emot.

rum

Jag är aldrig modig i väntrum.
Minst i världen, rädd och förvirrad, i väntrum är jag så tydligt en spillra av en människa.
Jag är inte rädd för smärtan.
Det är tanken på att sova samtidigt som någon rör vid min insida som skrämmer. Får man ett magiskt band kopplat till sin kirurg?

J

J: Hello Teresa! How are you?
T: Hello! What is your favourite color?
J: Why you ask me that? Depends on the day, if I see you- green.
J: But, I like blue also.
T: Tengo curiosidad.
J: Siempre eres tan pasional??
J: Lo pasé muy bien la otra noche y me encantó compartir tus besos, caricias y el calor o energia que senti.
T: Du är vacker!
J: Du är vackrare i mina ögon

skäranden

När effekten av mina tabletter klingar av blir jag stressad, lite elak, illamående och svettig.
Men värst av allt är den skärande smärtan genom kroppen.
Bara en dag kvar.

dag

Dagens känsla är en mild nervositet.
Jag har alltid haft svårt för sjukhus och om två dagar så ska jag dit och behandlas. Jag skriver behandlas för beslut tas samma morgon, beslut om vilken behandlingsform som kan tänkas passande för mig denna gång. Ska jag sövas och öppnas, eller räcker det med lugnande, lokalbedövning och en charmig liten morfinpump för att attackera njurarna?
Morgonen kommer inledas med en röntgen. Ingen frukost. Måste man borsta tänderna då?
En mild nervositet idag, jag försöker att inte obsessa, men vem försöker jag lura? Det är väl ändå lite av min grej?
Nu ska jag dyka ner i matteboken igen, de här orden är bara en liten välbehövlig paus från den logiska, men ack så vackra, siffervärlden.