84

Ibland är min mammas närvaro så fantastiskt synkad med min tomhet. Det är fint, fint att vara hela 33 år och få somna mot hennes axel, det är allt.
Solen väckte mig nyss, vet inte hur jag kom in i mitt sovrum men hade en sval sjuåring och en tussig treåring fastlimmade mot huden när jag vaknade. Livet och Lyckan.
Det är en stor dag idag, en kärleksfull dag med bröllop och barndomsvänner, jag har en ny klänning. Dans vid sjön är givet, nu börjar det. I varje hjärtslag är en ny era född och avstånd är mer bekvämt än närhet, det har räddat mig så många gånger. Godmorgon! Nu börjar vi.

83

Ibland så älskar jag dig så mycket hårdare än vad jag trodde var möjligt. Jag undrar om du känner det fortfarande, genom allt, kärleksvågorna som skickas från alla kanter på vår runda jord. Känner du när jag tänker på dig eller att vi blir trötta exakt samtidigt?
Viljan att dela med mig av alla små detaljer i mitt liv har försvunnit, men inte kärleken. Ge mig tid, vi kommer dit.

82

Kan du vissla, Johanna?
Javisst kan jag det!

Kan du sova Tingeling?
Nej, hur fan gör man det?

81

Jag fick nyheter jag inte bett om, de krossade mitt hjärta.
Jag har varit otrogen orden, de förlät mig- men vet det händer igen.
Jag ska skriva här, varje dag, om det håller min svävare levande. Du får aldrig dö.

till

En tanke till en alldeles speciell bloggvän. Tack!

78. 79.

Jag vill inte lämna något (eller någon) bakom mig. Jag vill ta med mig Hawaii tillbaka.
Det var en gång en flicka som klättrade upp på ett träd, hon hittade en gren som hon aldrig ville komma ner från. Hon slutade äta och började tugga böcker istället, när det regnade på henne blev hon genomskinlig. Det regnade mycket, alla ropade på henne; kom ner!
Hon blev tunn som ett blad i en bok, och den ljusa huden fylldes av tryckta ord, hela hon blev ett meddelande som ingen lyssnade på. En morgon var hon borta, det regnade så mycket att hon smälte ihop med barken på sin älskade gren. Tittade man noga, så hade hon lämnat ett brev, vet du vad som står i det?
(Det är berättelsen om en fisk utan fjäll, en sköldpadda med skalet ut och in. En krimskramsprinsessa som inte kunda avstå smärtan. Hela detta rum är fullt av de historier som trillat ur din ficka, berättelser utan slut som kommer fram från sitt gömställe när det blir mörkt)

77

Har jag missat en dag? Jag vet inte, det känns som det? Det har gått en jättelång dag här, jag har varit helt borta. Inte bara fysiskt vilse, utan borta. Jag älskar hippies, det kanske var det jag sa igår? Eller var det i förrgår? Jag har druckit kawa i ett psykadeliskt träd och så har jag fotat massor av konstiga saker. Jag är helt förvånad över mitt minneskort. Sedan har jag en ananas på handen, men den kanske är från natten? Jag måste sova, haha, när gjorde jag det sist?
Jag träffade en Greg. På riktigt alltså, haha, Hi Greg!, jag berättade om den här bloggen för honom och han ville läsa. Genom google translate, lycka till säger jag bara.
Men Greg är pilot, vi skulle bachelor-dejta lite så jag har flugit helikopter idag också, över en aktiv vulkan och sett magma, bitar av jordens inre. Hennes hjärta och blod, det var mäktigt och man ba; thank you greg! Tack för att du visade mig, turkoshorisont och blodglöd.
Klockan är halv fyra på morgonen, det känns som om att jag gick upp den här tiden fast för 48 timmar sedan. Jag tror jag har tappat bort mina skor, de finns ingenstans och mina  fotsulor är jättesmutsiga, Tyskan håller mitt huvud, jag fick lära henne hur man gjorde för att lyfta en annan människas huvud. Det var jobbigt, det kändes som att ge bort en bit av min själ, undrar om andra känner så när jag lyfter dem? Mina fingertoppar är mina viktigaste instrument, de saknar små blonda fjun som spelar under dem. Tyskan viska att jag måste sluta, att varje tanke är ett kärleksbrev och det är inte det bästa för mig. Hon säger att livet består av obalans och jag vet det. Hon har rätt. Sa jag att klockan är halv fyra och jag är inne på min 48de vakna timma? Jag har skrattat så mycket, men fått medlidande blickar ändå. De ser det redan, att det inte är på riktigt. Det gör mig ledsen, men glad. Jag är trött på maskerna, jag vill våga vara med dem som känner likadant. Jag känner mig vacker nu, så naken jag är. På mitt blåvita överkast i ett rum med snedtak någonstans i en liten hippieby mellan Hilo och Pahoa. Vacker naken. Det här är osammanhängande, alla bokstäver dansar runt i en vals med mig det här blir knasigt. Im gone.

keep shining

76

Jag älskar hippies.

far

jag saknar min pappa. det händer saker på den här resan som jag inte kan berätta för någon i hela världen, bara för att han slutat existera i den. det händer saker med mig som får ligga på min insida och stelna, just som den glödande lavan på hela denna ö. saknaden driver oss alla vidare hörde jag någongång. saknad är en del av den jag är, ett av de lager du behöver ta dig igenom, en av alla personligheter som byggts upp kring min inre kärna. det är extremt regnigt i paradiset, faktiskt så vaknade jag av stora droppar mot mitt takfönster, obevekliga kaskader av vatten som skapade långa maskmönster över det välvda glaset. jag gick ut och ställde mig i trädgården ett tag, lät det träffa mitt ansikte och blanda sig med mig. jag saknar min pappa idag, i några minuter som ingen förstår mig, ingen riktigt når mig.
ingen är vaken, alla sover. sover genom livet på jakt efter de mest perfekta drömmarna kan ni aldrig gissa vilken sörja som bor i mig, även om jag tänker att neil gaiman säkert skulle vara right on the money. det finns en motpol till allt det ljusa, ingen ska dit igen, ingen ska få mitt mörker.
men pappa. jag saknar dig idag. vila i fortsatt frid, kan inte förstå hur de här sex åren kunnat passera utan dig, men det är väl som du alltid sagt; vi behöver aldrig glömma dem vi älskar, vad vi måste acceptera är verklighetens utfall.

75

Det var kärlek, nästan omedelbart. Jag klev vingligt och emotionellt upp ur det iskalla saltvattnet och hade kanske inte riktigt förstått att jag precis fått en pusselbit ditlagd- precis hade fått interagera med tretton delfiner som alla skulle turas om att pussa på mig och göra konster med mig. Det blev en så stor dag, en av de största, det är sådant man aldrig vet innan. Jag kan berätta massor om dem, delfinerna, men jag vet inte vart jag ska börja, jag blir för lycklig. Jag blir för lycklig för att kunna prata, jag kunde knappt krama dem utan att tårar började rulla ner för mina kinder. Nivån av glädje är omöjlig att ta in, jag vet inte om jag minns nittio kristallklara minuter eller om jag drömt, kanske vaknar jag snart.
Kan inte förstå det. Jag har pussats med en delfin idag!
Men det är inte det jag ska skriva om utan att jag på vingliga ben försökte ta mig upp ur lagunen när hon räckte fram en hand till mig. Och en handduk, för det hade jag glömt och det var kärlek direkt. En tyska som bott här på Hawaii i sjutton år, med förtrollande aura och enorm energi lurade med mig från Waikiloa till Pahoa för att låta mig bo i extralägenheten i hennes hus. Lite som ett B&B, fast inte. Det är andra gäster här också, vi fann varandra snabbt och innan jag visste ordet av satt jag mitt i deras sällskap på en lokal, fuktig, restaurang och en handfull nära främlingar grattade mig på födelsedagen. Jag är trettiotre nu.
Men det är inte alla dagens tankar, vet inte om du läser det här nu med alla stängda dörrar, men du har funnits där du med. För det är mycket jag inte förstår, vad det är du gör för din skull. Hur orden ska passa i sammanhangen och annat, men tyskan tar sätter sig i lotus framför mig i soffan och säger motsatsen till alla andra som ropar släpp, hon säger öppna. Det filterfria är för mig nu, det är min utmaning och jag ska ta den till mig. En dag kommer kanske dagen då jag inte har behovet av orden längre, eller platsen, en dag kommer dagen då jag inte ens minns vad som hände dag noll. Men det spelar ingen roll, jag längtar inte dit. Jag är här nu. Det är nästan hemma, fast jag är borta. Lite som ett varmt nyckelben som pressas mot mitt öra, fast tvärtom, jag var borta fast hemma.
Jag ska lägga mig nu, för jag är helt slut och vet inte om jag är lycklig eller ledsen. Men kanske en släng av allt. Jag längtar hem, jag längtar bort. Jag längtar bara och det är ok. Livet har ändrats och det ordentligt, livet är livet och jag fortsätter bara, tänker dig så som jag sa där en gång. Nu måste jag lägga mig, grodor, fåglar och cikador vyssjar mig till sömns, det är skönt med ett eget rum.

74

Ibland känns det som om att jag aldrig får bli hungrig, då blir jag galen. Då rycker jag tag i vad som finns närmast och bara drar, letar upp någon mystisk kaffehåla och sätter mig i ett hörn och surar lite. Tittar ut över vatten som är jätteblått och ibland turkost, suger i mig min konablend med grädde, drar in dofterna av ett Hawaii som inte riktigt börjat vakna ännu, får ett stort leende av surfarens brorsa och ler tillbaka. Aloha, livet börjar. En tallrik frukt med extra hallon och blåbär och isnt it your birthday? Jag förklarar utan att skratta, att det är det varje dag. Han sätter sig bredvid mig och jag blir långsamt på lite bättre humör, jag längtar hem idag och det är okej. Jag fyller faktiskt år, idag, fast inte här på ön utan hemma i Sverige. Min födelsedag är en känslosam dag. Det har den varit länge, jag är glad att inte uppleva den i realtid även om jag ändå saknar den. Det här året är det bara lite för mycket att förtränga, men det går att andas igenom. Och när jag ändå saknar så saknar jag min pappa så otroligt mycket, att hoppa från en klippa eller bestiga en vulkan har hjälpt mig lite på traven att inte minut för minut uppleva vad som inte bara är min födelsedag utan även de första 24 timmarna av hans bortgång och allt det här kan jag viska till käraste surfarens bror, innan vi avbryts av andra kunder. Ibland undrar jag lite över änglarna som omger oss, om jag har sådan tur att varenda en omringar mig.
Men nu? Nu ska jag ut och stjäla en plumeriarot, för det vill jag ha med mig hem och påminnas om att ibland växer vi som mest på de platser där vi inte föddes eller skapades. Plumeria, helt klart min nya kärlek.

plumeria me.

73

Ibland tänker jag att livet på en pinne är att sitta i en skumpa runt i en jeep och äta närproducerade, honungsrostade macadamianötter. Stanna någonstans och stapla lavastenar, för lavastenar, det är det överallt här. Överallt.
Folk är helt fascinerande men jag tycker väl mest att de påminner om förstenade bajskorvar och när mina passagerare lämnar min fina lilla bil, brukar jag lägga fötterna över styret och lägga ut huvudet genom mitt fönster som en liten hund. Fast jag har också staplat. Det är kul och töntigt, fast jag är en tönt även om jag känner mig så sjukligt cool vid klippkanten.
Idag har varit; gul,gul sand, en häst med svank, poptarts, bergsklättring, vyer, plumiahår, meditation, ballonger, babykläder. Kaffe. Väldigt mycket kaffe. Jag leker vuxen och dricker det, vi hittade en hemlig trädgård med orkideer- jag? Dog. Blev kär i en ödla också, igen. Så nu är jag alldeles nyförälskad men han har smitit och jag ska väl inse att vi inte är menade för varandra. Alltid lika tungt, men lev väl lilla grön!
Det var väl egentligen allt, för nu. Har varit så jävla djup idag så det får räcka, men tre bilder säger väl mer än lika många ord? För de äter upp min hjärna.

Choose. 

Plant trees everyday!

Are we all just footprints in the sand?

72

Fyratusen meter, det är väldigt många meter. 40% över jordens atmosfär, förvillad i ett tekniklandskap av gigantiska teleskop och efter att solen gått ner över molnen under oss, förtrollad av en stjärnhimmel jag aldrig trott jag skulle fått uppleva. Jag sa att jag var modigare här, eller hur?
Jag tog en skrovlig hand för den sträcktes mot mig och vi mosade in oss i min lilla Jeep och körde- rakt upp, följde den snirkliga, skumpiga vägen upp på Hawaiis högsta vulkan. Det var länge sedan jag var så rädd, nyfiken, spänd och överraskad. Jag blev helt inbäddad i historier om kulturella platser, vandrade vägar som enligt sägnen, bara får vandras av hawaiianer men alldeles övertygad över sanningen; you are me. 
Jag höll på att implodera när solen sänkte sig, och himlen snabbt beströddes av små, vita diamanter. Dajeinu typ- det hade varit nog för mig, jag hade redan tårar strömmandes ner för kinderna, jag hade redan haft en så otroligt stor dag när han som från ingenstans, trollar fram ett gigantiskt teleskop, varm choklad och muffins och när jag somnar nu i natt så har jag inte bara binära stjärnor på näthinnan utan även Mars, Jupiter med dess månar och en tydlig bild av Saturnus med dess ringar. Jag är så tagen, alla ord som finns är för banala, jag vill bara öppna mitt skallben och slänga in dig där, jag vill visa dig vad jag sett. Jag vill att du ska känna den isande kylan som greppar tag på så hög höjd, men hur den inte får plats för all magi som upptar jaget. Lika väl som jag vill att även du ska få skratta åt stjärnan Sirius och åt mitt skämt; no, you are not serious!
Kan du tänka dig att göra det? Slå in skallbenet på mig och hoppa in, hoppa in och existera där? Jag längtar ju efter dig.
Magin är slående, jag är så i mig själv. Det gör mig vacker, det gör att en folkhop stannar mig på gatan för att granska mina blåa ögon, och jag är okej med det.

Och frukostarna äter jag i ett surfarhak, medans vågorna passionerat älskar med lavaklipporna, jordgubbar med nyriven kokos, med honungsdreads som kliar lite på min axel när han sträcker sig efter en extra sked. Extrem värme, och svenska ord som låter fjufju.

gratitude with altitude
: ]

71

Jag går sönder av alla nya intryck, det är underbart, det är som om att det hela tiden faller in så mycket nytt att det gamla i mig tvingas göra plats. Jag blir modig här, lägger boken åt sidan och spelar volleyboll i vattnet här. Jag mediterar på en stam över smält lava här, småpratar med den där lokala surfaren med dreads ner till midjan här. Soluppgångarna på stranden har jag missat, men nedgångarna är precis hos mig. Himlen blir silverfärgad ibland, här är filterfri skönhet med all karg, förstelnad lava som möter de mjukaste hibiskus.
Här får jag reda på att jag har flera molekyler i mina ögon än vad som finns i hela universum, har dansar rockorna i månskenet och jag samlar snäckskal jag inte kan behålla. Jag kan vara tyst här.

70

Lättnaden.

Live Aloha!

69

Jag läste högt ur den här bloggen till min mamma igår, det var fint. Hon säger att hon tycker jag har en unik förmåga, en förmåga att fånga en tanke och släppa in andra i den. Hon säger att hon inte alltid förstår men alltid lyckas känna det jag känner. Det kanske var något av det finaste hon sagt till mig?
Jag är på en flygplats, det märks onekligen av, inte bara på de gigantiska flygplan som står parkerade runt om, men energimässigt. Känslan av att var på väg någonstans, men ändå bara infinna sig i det exakta nu;et. Jag känner ett sådant otroligt lugn- det är ovanligt för mig. Jag är ofta lugn på ytan, många har sagt att det är något som beundras hos mig, men de vet inte. Vet inte att jag alltid är nervös någonstans längst in. Ibland kan jag få akutpuls, det är ett roligt fenomen. Jag vet att när jag vill släppa in andra i min nervositet så har jag egentligen bara ett sätt, och de är att be om två fingrar och säga; här, känn på min puls? 
Så trycker jag hans fingertoppar mot den tunna huden på min hals och hoppas på att kunna förmedla vad som vibrerar i mig. Men det slutar oftast bara där, jag kan inte förklara mer.

68

Det borde vara full rulle, min puls går på högvarv men jag sitter bara lamslagen i soffan med min laptop surrandes i knät. Försöker ta in allt som det innebär att resa bort, jag blir så kluven för det finns en extremt rutinbunden del av mig samtidigt som mitt nyfikna frihetshjärta längtar bort, längtar efter nya intryck och vulkaner. Det blir en kollision, i mig. Ett fyrverkeri i gråskala, och jag får viktiga stunder i mitt liv framför ögonen. Förbereder jag mig på att dö?
Det är känslosamt att åka iväg, jag försöker ta det till mig men i ärlighetens kärna så trillar tårar för mina kinder nu. En renande gråt, en väg jag vandrat förr.
Är gråten din när jag gråter?
Jag försöker hindra tårarna, en källa där jag bara funnit skratt och innerlig glädje, men hon knipsade med en gyllene sax och alla band är brutna. Trådarna knutna. Nu tar jag första stegen och jag stapplar som ett barn. Lycklig och vemodig- jag är allt och allt jag sökt, alla mina svar finns inom mig.
Vänder mig alltid alltid om, tittar över axeln. Men det finns ingen ytterlighet som ger en magisk formel. Det finns bara kärleken inom.
Men jag letar ändå efter tecknen, tittar på asfalten en extra gång, tittar noga i gräsmattan om vi lämnat någon rest- kanske barken berättar sagor med nya slut? Jag söker spiraler i ryggrader, handflator och i livsmärken. Allt för ett tecken, och det kan vara vad som helst. En punkt, något roligt, något litet, något stort.
Men jag ska inte vara förlamad mer. Jag ska åka. Elvatusentvåhundrafemtiofemkilometerbort. Typ.

odd

Ska jag ärva dina skor nu, är det så det ska gå till? Ska koftan jag alltid lånat- förvandlas till min? Ska jag få alla foton, av vilka jag redan har en kopia, ska jag få din halvfulla parfym, ska dina saker landa i mina lådor?
'I början av juni' markerar inte bara en hemkomst, det har även blivit en tid för ett möte, möte av minnen- tusen som jag har med dig. Och ännu ett avsked. Du stals inte bara från mig, jag vet det, men sorgen är egoistisk och självcentrerad, tårarna som faller är bara mina. Men jag kan inte säga nej när hon frågar, för jag vet som mor hur tungt det är att göra sig av med de saker ens barn har haft. Eller de saker barnet skulle haft, i mitt fall. I mitt fall, en spjälsäng, i hennes; allt som en ung kvinna fyller sitt hem med. Hon frågade om det fanns något speciellt och jag minns just den där koftan.
Den hängde du över mina axlar när vi fick beskedet som knäckte mig. Den hade du på dig när vi var i Köpenhamn. Den hade du som täcke när vi åkte tåg, du hade den över huvudet när det började spöregna här i Norrköping, när jag mötte dig på stationen för ditt lokalsinne var är sorten sämst. Jag kan ta koftan.
Jag kan ta koftan och alla våra historier och spara dem, tills dagen då dina barn hör av sig och vill veta något om sin mamma. Idag blir han fem, din son. I söndags var det tio månader sedan han bevittnade ditt mord och jag har inga ord för det, men all kärlek mitt hjärta kan uppbåda är hos honom idag.
Ge mig koftan. Jag kommer använda den, jag kommer älska den. Jag kommer sakna dig i den.

67

Skönast just nu: Jag lever inte som i en etta längre, woho för powernätter då jag är sömnlös och fylld av en mystisk energi. Det händer oftare än man kan tro, men det händer inte lika ofta att jag balanserar på en fyra meter hög stege och byter plats på hushållets alla lampor, släpar in en dubbelsäng i nya sovrummet, dammsuger, våttorkar och flyttar garderober. Nej, det händer fan aldrig när jag tänker efter. Men det känns fint nu, trots att jag är somndepraverad- vem vet, jag kanske ställer om dygnet lagom till min resa? Det känns som att jag har en magisk resa framför mig och den börjar i morgon redan.
Inte så skönt just nu: Hur ska jag klara mig utan mina barn? Allvarligt, vad har jag ställt upp på egentligen?

mur

Så jag somnade tillslut, totaldäckade, fullt utslagen. Vaknade och hade drömt, drömt ett varsel som bara säger att jag borde sluta skriva här. Sluta för att du har hittat hit och skrattar syrligt fast du har lämnat mig. Skrattar åt mig, skrattar åt oss. Lite som sången lyder;
I felt he found my letters, and read each one out loud.
I prayed that he would finish, but he just kept right on.
Men jag har alltid haft svårt för att lämna, och det gäller även här i det filterfria, det är min plats att få älta allt som döljer sig i mig,  jag tittar tillbaka ibland och ser nycklar bland orden. Det är dem jag kallar ledtrådar, dem som ska hittas. Det är dem som rätt person reagerar på, lite som Askungen med sin sko av glas. Det är dem som gör att man vet, att tåget går 1424. Men kanske har jag sagt för mycket nu, jag säger så mycket. De blir frustrerade för att jag inte ber om något, jag berättar bara. Och de känner sig så omhändertagna, men frågorna om mig bollar jag bort på ett sätt som skulle fått den främste av fotbollsstjärnor att bli avundsjuka.
För ärligt talat- vad vet du egentligen om mig?
Jag är stressad och längtar, resan framför mig känns så renande, det sista, den allra sista glimten ska utrotas och glömmas. Allt ältande och saknande har gjort mig så extremt trött och nu ska jag möta soluppgång på soluppgång, äntligen ett kilo tyngre med ett bredare leende än på länge. Nu ska jag komma så långt bort från allt som det bara går, Jorden upp och ner, Jorden bakochfram och kanske så hejhej hallå, hittar jag mig där. I ett korallrev eller en hotellsäng, under en palm eller bakom ett sandslott. Men jag vet inte, det är inte så bråttom egentligen. Jag tänker mycket på kärlek, hur den kan kännas ibland och hur den kan sluta kännas. Imponerande mur, den där, som växt upp.

66

Men det var som in i helvete vad svårt det var att koncentrera sig idag. Jag känner mig ADHD-ig och påbörjar elva saker samtidigt men avslutar inget. Vet inte vad jag vill äta, så jag äter inget, blir irrterad på all musik (till och med P3!) och det kliar överallt, mer än vanligt. Vad händer?  Måste yoga, eller ta en långpromenad. Eller båda. Menvafanliksom.

Det känns som om jag har tusen saker att göra, men visst kan man åka till paradiset och bara packa en bikini och ett (eller tre...) par högklackade skor, kan vi bestämma det? Bra, då har jag plötsligt bara 999 saker kvar. Så vad säger ni, ska jag påbörja lika många och hoppas på att dag 67 blir en dag av avslut.
Fullaste allvar nu; vore inte det så fucking jävla skönt?

65

Det är en speciell känsla som vibrerar i bröstet idag, som att vara fylld med kolsyra, förstår du?
Sockervaddig och laddad men nu blir det dans

dun

jag tror vi tog oss över en tröskel, det var vackert men vi klarade det. på varsitt håll, som att släppa en fjäder- när vi öppnade händerna så svävade vi spridda iväg istället för att känna att det alltid går åt båda hållen. det var ett krampaktigt tag som jag höll men fingrarna bändes upp med nyfikna kyssar och jag kunde inte stå emot så mycket längre.
jag ser bilder på mig där jag skrattar och är lycklig och jag tänker att jag nog är det. lycklig inte bara glad. jag känner min inre styrka, jag ser ett ljus i mig själv och har rest mig ur det som brast. skärvor runt om mig må förföriskt glittra, men jag skär mig inte på dem, jag gror i det totalt krossade.
älskade maskrosboll. älskade älskade älskade. världen i dig var den vackraste, men kärleken du sprider i varje, lite lätt utåtroterat, fotsteg är det renaste du har. tackar dig. varje dag jag tackar dig- tackar änglarna för att ha fått möta dig och känna dig formas under mina klumpiga fingertoppar, hud mot hud och och dina magiska läppar som gick på upptäcktsfärder över min stjärnhimmel till kropp. det finns bara kärlek och allt stiger och faller i Kärlekens namn. när du känner det så slutar du sakna mig. fråga mig inte varför jag vet det. vi var enorma, vi är enorma.

64

-Får du panik? Ska vi andas tillsammans?
-Ja.
Så på rygg ligger vi och drar dem djupa och långa, handflatorna uppvända, tredje ögat inåtvänt.Mitt vänstra lillfinger mot hans högra och jag får ett svar när jag fyller lungorna med luft.
Svar som tar bort den ansträngning som plågat mig natten igenom och jag säger, när jag ryckt undan min hand till hans frågade blick:
- Det var som om att hela jag började existera just där våra fingrar möttes. Det var skrämmade och verkligt, min kropp kände en längtan efter honom och jag förnekade henne den. -Min kropp längtar efter dig.
Jag kan säga så, och han skrattar utan att visa tänderna, för han har lagt sitt huvud i mina händer.
På hotellet finns en fin korridor.

Where ever you are going, Im going your way.

63

Jag fylls av andras kärlek men älskar dig ändå.
Sjung för någon du älskar och jag blir Jasmin i en helt ny värld. (varje stund är en önskan)
Champagne- vad gör du med mig?

Älskar,saknar. Varje por vill ha dig tillbaka. Ge mig dig för jag är din!

62

Senaste tiden är det många ögon som griper tag i mina. Och Frida Khalos ord ringer i öronen.
Take a lover who looks at you like maybe you are magic.
Det är fint att ha fel ibland, vägen till svaret är väl precis lika upphetsande?
Är oinspirerad på ett tåg mot huvudstaden, men hjärtat är förväntansfullt och fyllt av längtan. Jag blir mött på stationen, så fånigt- men det är bland det finaste, att känna sig mött. Efterlängtad och ja, planerad. Min resa-iväg-ångest släpper, när någon väntar, för ryggraden minns fortfarande hur det är att veta att ingen kom. Att frysa, leta boende, leta ny resväg. Det är fint, att slippa undra. Jag är bortskämd med att bli mött, hämtad, lämnad, vandrad med. Jag går aldrig ensam. Det är så fint att jag gråter på tåget nu, herregud. Tack för all kärlek, den är min- jag känner det. Tack för att du hejar på det ljusa, skrapar bort det svarta mörker som påverkat mig. Du hjälper mig se sant, tusen tack.

maha

Kan inte sluta skratta åt roliga saker.
Kan inte låta bli att dela dem med någon jag vill se skratta hela tiden jämt, men, det måste jag ju. Typiskt.
Det gör dem dock inte mindre roliga och jag inser vidden av fån när jag sitter och asgarvar i min nedsläckta lägenhet. Det får mig i och för sig bara att skratta lite mer. Vi tar det som ett tecken på att det är läggdags.

Dör. Sötaste knäppkatten!

61

Ibland så undrar jag om alla ledtrådar till mig inte leder någon vart. Jag är kanske som det där nystanet, man hittar aldrig början eller slutet, man bara tar tag i något mitt i och försöker få ordning i oredan. Och sedan ger man upp men man sparar ändå det där jävla nystanet alldeles för länge, för en dag så.. kanske? Kanske går det att få det som en enda lång, jämn tråd? Stoppar det i en låda och tar upp när man är förhållandevis uttråkad. Sedan ger man upp igen och tänker typ; snygg nyans, men det där kommer jag ju faktiskt aldrig att använda innan man mosar ner det i papperskorgen, inte ens källsorterat, och plötsligt är det återvinningen som får ta hand om skiten. Kanske är det så? Kanske är jag så?
Jag vet inte. Det känns inte.
Idag ska jag äta lunch med en beundrare. Han är aspepp, men jag tänker typ bara; åh, härlig pasta!

Det känns inte

fågelblå

En hel dag är jag säker och skyddad, inlindad i alla andra. Men när mobilen plingar till vid elva och det är ett godnatt som inte är just det där godnattet (samma ord, samma ramsa, samma leende men inte samma alls) sticker det till lite. En svag förhoppning, ett invant lyckosmile. Ett fel, trots alla rätt. Fast skrattet ligger nära och huden är så varm. Jag är nära där och suger åt mig värmen, giriga jag. Så mycket kärlek idag, har du känt den?  Men jag ger dig det, det är ok.
Bye bye, Birdie.

60

I sextio dagar har jag skrivit här nu. Det känns overkligt länge, det känns som sextio viktiga dagar. Har ni läst det första inlägget, dag ett?
Idag hade jag inte den känslan på morgonen som jag hade där, idag, sextio dagar senare, är första morgonen på länge som jag inte vaknar med en förrymd kolibri i bröstkorgen, jag vaknar utan att hoppas på något... jag vet inte, trendbrytande? Det är som om att jag har gett upp fysiskt och hela himlen med dess underbara grådask (jag älskar det här gråa vädret, regnet och den blanka marken) andas ut och tänker äntligen. Jag funkar kanske lite så, att min kropp är det som först förstår känslan, självklart registrerar hjärnan alla budskap, men det är som om att det inte är på riktigt förrän kroppen säger till mig. Och nu är hon färdig, så snart, tio minuter eller tio år, är det helt utrensat. Och alla hejar på, alla ger mig verktyg, alla ger mig vägar. Alla vill att jag ska må bra, bättre, bäst. Ömheten kommer förändra världen, det är jag fortfarande övertygad om, men att det fanns en så stor del av denna ömhet tillägnad mig, det är egentligen nyheter. När människor vill mig väl, det är en anledning för mig att gråta, för jag har aldrig riktigt tyckt att jag förtjänat det. När jag mår dåligt, när jag blir sjuk, när olyckor drabbar mig så har jag aldrig tänkt; varför drabbar det här mig? Aldrig ifrågasatt mitt mående utan bara gått med på det, köpt läget. Liksom, vem skulle det annars drabba?
Nu har jag fläkt upp huden för en ny människa, han frågade rakt ut om jag hade haft några fysiska problem och jag gav med mig Bröt ihop, berättade att jag denna morgon landat på drygt 43 kilo till min familjs stora sorg, att jag kämpat med komplex, självbild och självhat i över 20 år, att jag vid tolv års ålder första gången körde fingrarna i halsen, att ärret på kind är från en tid för nära denna, fått för mig att hyvla bort mitt utseende med en osthyvel. Allt det där kräktes jag ut på denna underbara individ och vad gör han? Säger att vi är nog mer lika än vad vi båda vetat om.
Och det känns tryggt på något sätt, att vara lik någon. Att prata om den del av mig som är absolut jobbigast att leva med, den del av mig som jag måste skydda dem jag älskar från. Skydda dem från mig.
Det är småfåglar på min balkong, jag önskade mig så innerligt en liten blåmes när jag var barn. Sötaste söta.

oh

säg

Säg det bara, på en gång. Säg det. Ring och säg det. Bara du gör det. Herregud, du är ju bara en spillra av dig själv. Alla säger samma sak men det tar stopp i mig, jag är inte så. Jag gör inte det. Jag skriker inte jag älskar dig utanför balkonger, jag berättar inte att jag saknar någon. Jag berättar inte att jag tumlar runt i mörker utan mitt ljus. Jag springer inte i regnet mot en öppen famn, jag gråter mig inte till förlåtelse vid fötterna. Jag låter det förtvina, medveten om att det inte var på riktigt, på riktigt är för evigt och med på riktigt är alla hinder små. Vad tjänar en annan människa på att veta att jag är tom? Vad spelar det för roll liksom? Första gången han sa att han älskade mig var redan där i preteritum, även om mina känslor var i presens så var de redan i skuggan av hans. Och jag måste förstå det, inse det. Inse vidden, storheten i tomheten. Att något måste vara totalt tomt för att fyllas på, för långsamt så tror jag att faktiskt, jag börjar fyllas på. Och sanningen? Sanningen är att jag inte vågar heller, det är en jobbig kombination när missmod möter ett lager av skyddande ovilja, en oslagbar kombination. Det går inte att jobba runt den, eller ta sig igenom den. Den är ett gigantiskt berg framför mig och inte nog med att den skymmer sikten, på andra sidan finns Allt precis som ett fotavtryck som precis svalnat då han lämnat mig. Många är gångerna när jag sitter med luren i handen, med en dialog under fingertopparna. Det känns så skevt att inte ens veta hur en människa mår, men jag får gissa att det är fantastiskt. Att solen inte skiner på himlen för den strålar i hans bröst, att hans läppar spricker av hans skratt och leenden och att hans händer aldrig är stilla för de upptäcker världen och musklerna under hennes ömtåliga hud. Jag gissar att han somnar alldeles uppfylld av skönhetens lugn och vaknar med att livet är precis likadant som när han somnade. Att inget rört sig, att inget förändrats. Jag tänker att han är trygg, att han lyckas där jag misslyckats och att de vackraste av ord viskas mot hans tinning. Hans liv är problemfritt och han visslar igen. Sjunger hela tiden, dansar lika ofta. Åh, bara jag tänker på det så ler även jag, bara en tanke, en förnimmelse av hans guldhud och hur den spänner över axelleden när han ler får mig att göra detsamma. Och därför låter jag bli. Därför säger jag det inte, därför finns det inte 'bara', därför är en spillra av mig själv ett enormt framsteg. Därför är jag stor, därför är jag liten. För jag tänker honom lyckligare nu, helavägenintillbenet lycklig och det får mitt hjärta att vibrera. Det är mer värt, än att det var jag som en gång skulle ta honom dit. Det är mer värt att han följer sina instinkter och sitt hjärta, det är mer värt att han skrattar sitt friaste skratt än att jag får utlopp för något så banalt som dväljer inom mig, för vart ska det leda? Aldrig, aldrig dit han är.

59

-För 24 dagar sedan. 
Det är svaret på frågan när jag senast kände mig fullständigt trygg, och det vet jag efter att ha räknat på fingrarna tillbaka. Det är inte en gigantisk mängd dagar, men efter att ha haft den känslan spirandes i mig 265 av dem så är det ett tomrum. Allt är/var bara ett gigantiskt prank av någon i brist av annat givande att göra, det här med att kärleken bäddar in oss i trygghet är en sanning lätt att utnyttja. Domar fälls varje dag, på olika sätt, via olika forum och det är kanske bara jag som tycker att kärleken har rätt att spira. Men det är lätt att få nog av mig. Det får jag aldrig glömma. Aldrig. Fast bäst idag är att ha hittat en vän, på ett oväntat ställe, på internets svar till det köttigaste dansgolvet. Där fanns han och efter en kväll med väldigt luddiga omständigheter, även jag. Bäst idag är att ha hittat honom, för han frågar sådant som ingen annan gör. Han frågar det när han dragit ut mig på en lång promenad i närbelägen park och vi huttrar för det är kallare än vad vi trodde. Vi skrattar och pratar om allt ifrån om hur smör är som glidmedel till ångesten över att fläckvis få umgås med sina barn. Vi bestämmer oss för att nästa gång vi ses ska det vara i total tystnad, och sekunden vi skiljs åt hörs han av sig. Något om snor.

58

Jag gjorde precis något som jag absolut inte var mogen för. Fucking onödigt, fucking dumt, fucking sorglig typ jag är. Det där  jag skrev häromdagen att det är lite skönt att skada sig själv, vad tänkte jag? När? NÄR är det skönt?
När i helvete är det skönt? Kanske efteråt. Everything will be okay in the end, if its not okay, it is not the end. Fyfan för mig. Jag är sämst. Jag vet det, varje dag vet jag om det, men att veta och att känna är så två skilda saker. Orkar inte. Vill dö. Eller äta tio kexchoklad, men då måste man vara hungrig och det har jag inte varit på hur jävla länge som helst. Hon tycker matematik är roligt, så vi skrattar åt vikterna 11,22 och 44. Men jag gråter lite inombords, för jag avrundar uppåt och kysser hennes fräkniga näsa. Jag kan inte låta bli att sugas in i de där hålen, skillnaden är att jag kan kliva ut ur mig själv nu, ett jag var dåligt men det finns en del av mig som är frisk och stark. Hon finns där, någonstans. Jag vill inte dö. Nej, jag vill bara inte leva längre. Jag kan inte andas när luften i mina lungor bytts ut till tjära.
Never good enough, inte ens där jag trodde att jag var allt som behövdes.

57

Är du färdig nu?
Kan vi inte bara gå och lägga oss?

gry

Gömmer mig på toaletten. Den här dagens konstigheter slås bara av nattens. Jag vill aldrig glömma hur det är att känna såhär. Aldrig.
'plötsligt insåg jag att jag redan träffat dig och det är anledningen till att det aldrig fungerat med någon annan'

Klockan är snart 04. Jag har promenerat Norrköping runt och länge, länge lyssnat. Pratat. Och lyssnat. Och skrattat, och slutat sakna. Där är han ju, alldeles framför mig. Vi dansar bland vattenfall och när min hand är iskall gör han snabel av sin jackärm för mig att värma den i. Glöm aldrig den här känslan. Aldrig.

56

Hej hej hallå, dagboken.
Jag älskar delfiner.
Och breakdance. Jag gråter dock inte av breakdance, det är ett annat älsk. Man kan ha olika, jag har förstått det. Och det är ok.
Jag har tittat på delfiner, så japp, jag har bölat. Men nu ska jag springa iväg för att heja på en gammal kärlek, alltså jag undrar varför jag ens gör det. Han bad mig. Och jag kommer springande som en liten hund. Vaff vaff. Heja dig, liksom. Kändes så konstigt att vi skulle vara i samma stad utan att ses, så jag glömmer väl allt för en stund och drar dit. Plus att det typ är lite skönt att skada sig själv ibland, bara för att veta att jag kommer överleva, det också. Och skulle jag inte göra det, så dör jag och då vill jag tro att jag inte känner något om något längre. Vilket skulle vara en rätt skön omväxling.
Jag är glad att jag skriver här varje dag, även om det blir ologiskt. För mig är det väldigt logiskt. På andra bloggar jag har, har jag stenkoll på vem och vilka som läser, här har jag helt ärligt, ingen aning. Och det gör det kanske ärligare, filterfritt. Jag är ful, och det är ok. Allt är ok. Det är förvillande för många säger att jag är vacker och i några få sekunder så tror jag dem. Men sanningen kommer alltid  fram, med eller utan spegel. Med eller utan.
Men nu ska jag försöka att inte drunkna i mina (nej Ms) byxor och lämna rapport::
Jag har sett spindel-porr, visat människor på Myrornas min buttcrack när jag letade efter en bok, tappat balansen och skrämt en gigantisk tiger (film finns), råkat tafsa M mellan benen på en lokal pizzeria samt hittat en app till min telefon med en walkie talkie (således har jag även suttit för mig själv på spårvagnen och i olika ljudnivåer upprepat 'come in monkeyface, do you copy?' utan något som helst svar från lurjäveln). Det här förhållandet saknar kommunikation, men japp. Det är ok, det med.
Tack och hej, leverpastej.

ct

Om och om och om och om.
Jag älskar, och inte bara för att det är jag. Mitt mest nakna jag, min svidande hud, min tystnad och nattliga ångest. Vad han fick kämpa, jag såg han skulle hit och jag frågade om jag var med. Han sa; du är alltid med.

55

Ondska är vackert, men jag visste inte hur. Mitt desperata sökande efter den renaste av kärlekar har lämnat mig med ett avmätt illamående, är det möjligt? Hon gör det möjligt, hennes hår är fluffigt och huden så vit, förutom de rosenröda kinder där salta tårar plöjer en åker. Ledsen. Som fan. Varför aktivt skada dem som älskar? Ett så försiktigt steg från en själ jag skytt. Gigantiskt kliv, jag tror jag erbjuder en hand när vi tar det, men min empati har aldrig sträckt sig så långt så jag skakar av mig hennes mantran och går hem utan.
Det är svårt att vara filterfri idag, jag är redigerad till perfektion för hon behövde se mig så, och det sitter kvar. Jag har inga ord och inga tankar, jag är våldtagen på det finaste jag hade, varenda liten bit av det vi kunde haft som alldeles egna verktyg är sönderknullad.
Lögner är vackra, de är dina, våga inte säga annat, och jag inser att allt var på låtsas och teater. Världen är en scen, och de rum jag trodde var mina var bara bås i ett publikhav.
I en öppen handflata fanns allt jag ville ha, jag var hemma och du behövde aldrig ens böja upp dina fingrar för att hålla kvar mig. Jag hade stannat för evigt och du hade vetat det om du inte försökt krossa mig med applåder. Nu är det inte jag som är sönder, nej. Den här gången var det inte jag, tänk på det, som gick sönder.

le

Små små pilar av gift. Oroa dig inte, älskling. Du dör snart.

54

Inget spelar någon som helst roll med den här handen i min. Alltså allvarligt, min lilla flamma- with you I struck gold. Jag blir nästan rädd, och paranoid, du hittar alla mina skrymslen och nyttjar dem. Du gillar att leka kurragömma i mig, jag älskar att du säger så. Hela du fyller mig, med fräknarna över din näsrot, eller dina väldigt perfekt nariga handflator som river mig. Hela jag kliar alltid, och du bara vet det så du rispar mig, mina muskelfibrer spelar där du drar förbi. När jag vaknar är du redan uppe och skäms inte ens att du bevakar varje del av mig.
Visste du att groparna vid dina nyckelben är perfekta att lägga små frusna hallon i? Har sagt det förr och säger det igen, så jävla udda-underbar. Du säger hoppa, och jag blir som en naiv fjortonåring som slutar tänka konsekvens och hopphopphoppar. Hela vägen fram.
Jag dog igår, verkligen dog, men du, du fyllde mig med luft på en gång, konstgjord andning har aldrig känts så äkta och jag är full. Full på dig och magiska små snören, vi balanserar på dem och leker cirkusartister.
Man behöver dö för att återfödas, man behöver återfödas hela tiden varje dag. Du kysser mina nakenheter, bara genom att landa din blick på mig. Och jag vill bara dansa, dansa med dig. Jag vet att jag får, jag vill att du gör, vill att du för. Be mig, be mig, be mig. Låt oss ta över världen, dansgolv efter dansgolv. Jag lämnade nyss din famn och nu längtar jag tillbaka, varenda liten por i dig speglar min och alla famnar jag lämnat var av längtan till dig. Det är vår, du kom så perfekt. Och jag är chockad, det du vetat hela tiden vet jag nu, jag är långsam ibland. Villar bort mig ibland, men du kysser min panna, hittar en ny vinkel vid min skuldra och viskar; det är ok, vår väg var aldrig lika spikrak som självklar. Det slår mig så hårt, det jag inte kunde säga förut, allt har varit en flykt, och jag trodde det var från dig men det var till. Du har lärt dig så mycket när du är på väg att förlora, vi skrattar åt att att man måste vara blind för att se. Rakt igenom mig, glittret har falnat och nu är vi stilla i en snökula som ingen skakat på, fast det är vackert och inte sorgligt. Inget spelar någon roll, annat än din hand i min. Allt har varit en flykt, jag säger det till dig och du hjälper mig om att övertyga mig att just så är fallet. Det är så skönt att inte springa längre.