Saga

Ibland känns det som om jag tappat alla sagor, alla är de försvunna i en giganisk pöl där livet är svalare och mer behagligt än i min överhettade fantasi.
Där ligger de och skvalpar tillsammans, tar en paraplydrink tillsammans. Skrattar tillsammans och lojt sträcker armarna mot mig i ursäktande positioner.
-Vaddå, vi är bara sagor liksom. Låt oss bara vara här en stund!
Som om de var trotsiga tonåringar eller barn som inte visste bättre.
Ibland känns de som om de alla lämnat mig, alla sagor. I synnerhet de som utspelat sig kring min svank, men så öppnar jag ögonen och tittar på verkligheten.
Vännerna som firar min födelsedag, trots att flera veckor passerat sedan den (och vi) senast sågs. Tio röda rosor, the, garn, fina pennor och en vacker bok för mig att fånga dem, sagorna, i.
Och det som började med 'det var en gång' har ersatts med 'det är ett nu'.
Sedan tar min äntligen returnerade franskfödda tysk min hand och drar upp mig på dansgolvet. Låser fast min blick i sin och jag följer dit han styr. När alla gått stannar jag en stund.
Han förstår och går hem först.
Jag samlar solens sista strålar, åtta trillioner. De binder denna dag kring mitt hjärta och när jag öppnar dörren där bredvid hobbybutiken är jag nästan hemma.
Han är Hobbe. Jag är Kalle.
Bam.

Resonates

From Italy with love!

Mening

Det känns så meningslöst att den klaraste lysande stjärnan, falnar. Vad var meningen då, med taggtråden jag virade runt min mun, med de svidande repen runt mina handleder, med de blanka läderremmar jag band mig med?
Var inte dealen att han skulle få vara lycklig och det var med mina tårar vi skulle betala? Med min smärta, med min tomhet, med min sorg? Kom vi inte överens om att han skulle få skratta från djupet av sitt hjärta, att hans helhet skulle cementeras och att hans själ skulle dansa när han log?

Vad var meningen med allt om han inte är lycklig?

Emergens

"...men det känns fortfarande mer rätt att vara med dig när du gör fel, än det känns när allt till synes är rätt- men du inte är där."

Stirr

-Varför stirrar du på mig?
-För att du är overklig, du är den mänskliga motsvarigheten till en svart katt. 
Sättet du smyger emot mig är lika oroande som fascinerande, jag känner att jag står som i en vägkorsning med det onaturliga- med kärlek om du så vill. 
Du är bisarr, men bekväm, nästa steg i evolutionen kanske? Och jag vet inte vad jag ska göra med dig. Allt jag vet är att ditt spinnande är midsommarnatten och din lycka är hypnotisk. Att dela ditt sällskap tyder på att jag antingen är psykiskt labil eller extremt lyckligt lottad. 
Det känns som om att du dagligen är hängiven det onaturliga, att tala utan ord eller om det är dansaren i dig som ständigt tvingar dig upp på tåspetsarna, ja, du dansar hela tiden. Till rytmen av världen, till takten av staden och dina nyckelben bönfaller mig om att dansa med dig
Jag vill ge dig en viloplats, där du kan vila ifrån allt. Vila ifrån att vara vacker. Och du pratar konstigt! Orkestrerat, koreograferat och rytmiskt, en slags oral tango, ska jag anta att det är meningen? Är det för att du är tekniskt otränad för tal men är bra på att lyssna? Men det är ok, du behöver inte vara vettig.
När du önskar mig godnatt får jag gåshud, det vardagliga och mondäna finner du helt fascinerande samtidigt som du med vördnad ser på balansen i stormens öga. Jag stirrar för att du ger mig chansen att rusa genom en värld, mer magisk än vad jag någonsin kunnat ana och jag undrar om jag förtjänar det. 
Du förkroppsligar ebb och flod mellan en väletablerad fåfänga och djupet av din själ, en krossande osäkerhet, självklart, men du är tuff och blyg, glamourös och svettig, allt mellan lagren av alla dina rustningar. Och jag vet, vet att du vill ha allt, men någonstans där så vill du ju även ha mig.
Så därför stirrar jag.
Det känns som om att du är kär i mig, kär i musiken jag gör. Musiken vi gör. Du går i takt med mig, du ber mig ibland gå långsammare bara för att vi ska hålla samma rytm, och du tillträder mina rörelser och manér, gör dem till dina. Du absorberar mig ljudlöst när DU observerar mig, när du stirrar på mig får jag en sensuell inspiration, en motivation. Du säger att mina brister är konstnärliga och du belönar dem. Ärret på min kind, det har du kysst. Min nattliga ångest, den tar du hand om. Min vilja att fly, och du springer före. Det känns som om du känner igen mig på min asymmetri, på min konstighet.My insanity moves you! 

Jag stirrar för det känns som om att du uppskattar min närvaro på ett sätt jag aldrig tidigare känt. 

Ember

From Italy with love.

Atlas

Och fick jag bara hålla ditt huvud för en natt, hålla dig över ytan, så skulle jag.
Säg orden bara.
Jag är där. 

Och inget har sagts, inget har gjorts. Du har bara huvudet mot min bröstkorg, du bara vilar mot min axel.
Du har mig bara i din famn och i ett låtsasmoment får jag bära din värld. Smeka dina axlar och trycka läpparna mot din, alltid så varma, tinning.

18 ct

Guldringen på ditt långfinger.
Min mammas gamla ring på mitt.
En liggande åtta ingraverat.

Du är långt borta nu, ett par nätter till.
Men jag ser filmer på dig där den svischar förbi kameran och jag som aldrig lovar något, har sagt det nu.
För evigt, bara du för du vill vara nog. 

Och bara jag.
För att du säger att det inte finns något eller någon annan.

Quote

"And while we are lying there, you whisper, semi-asleep;
-No, no, I need to be in my nook.
And then, you move your head to your own little spot on my chest and me? I just think; wow. I am the luckiest man alive." 

Modul

Det är varken en nyhet eller en hemlighet.
Jag lever mitt liv i moduler. I små boxar, där jag samlar allt som har med allt att göra.
Och nu är jag nervös, med ett tickande hjärta, då två av de allra största modulerna i ett första steg, skall sammanfogas.
Han ska få träffa dem.
Im completley yours viskade han.
-Im a third yours, svarade jag.
Hela dagen har vi legat på en solig fotbollsplan han och jag. Ätit jordgubbar, viskat saker som bara förälskade viskar till varandra. Värmt oss mot varandras kroppar. Somnat i 20 minuter, följt av hångel i hundra.
Mediterat under ett sagoträd.
Sedan var vi redo. Eller jag. Jag var redo. Han hade länge väntat på min inbjudan.
En box mindre.
När man levt sitt liv så länge, enligt en mall som varit så trygg, är det läskigt med sammanfogning. Men jag tror jag klarar det.
Klara. Färdiga. Nu.

Tåg

Kanske var det aldrig menat för mig det som alla sagt var drömmen, kanske var mina nät vävda av andra material. Men ingen sa något och jag längtade efter mallen, det exotiskt vanliga. Det var så skimrande, tänkte jag då.
Förlåt.
Det var innan han balanserade ett whiskeyglas i sin hand och långt innan hans tunga trollade fram otaliga orgasmer över min kropp. Det var innan hans intelligens fick mig helt ur balans, och hans armar fångade upp mig. Jag menade aldrig att såra dig och gjorde det kanske inte heller, jag vill säga förlåt.
Förlåt att jag inte valde dig, men jag kunde inte för det var i famnen hos honom jag hittade hem. Han rev upp.
Mig. Allt. Rutiner.
Och han kysser ärren som är dina, förstår du? Du, mitt vackraste som samtidigt är mitt fulaste, han smeker de vita strimmorna som slagits upp över mina armar utan att säga något. När vi pratar om förlåtelse gråter jag, varje gång, mot hans axel. Vi kan ringa honom, om du vill? säger han. Om du behöver att han förlåter dig så måste du fråga först. 
Han har rätt, såklart. Det har han alltid.
Och han köper två interrail-biljetter för då får barnen åka gratis och jag frågar honom om det är vad han vill, tågluffa till Paris, Lyon och sedan Barcelona. Med mig, barn och bagage.
-But ofcourse är vad han säger.
Som om att det var så jävla självklart, och sedan häller han upp någon tysk chokladmuesli i en udda skål från Myrornas och försvinner ner i sin tidning.

Jag kryper ner i sängen igen, trots att vi gömt oss där de senaste femton timmarna, hör hur han skyndar sig att äta upp innan han med ett stort leende kommer in till mig, tar av sig naken och kryper ner han också.

Fisk

Och jag kan inte andas.
Det är det allra värsta, att det känns som om att jag ska dö, en verklig död och ingen fjortisdöd. Försvinna, förtvina utan din svalkande hand mot min kind, utan att mörkerstirra dig i ögonen.
Så jag lägger mig ner, med ångest som en salt hinna över huden, sluter ögonen och tomheten sköljer över allt.
Luft, luft, luft.
Det blir alltid samma sak och jag ser det så tydligt.
Du så lycklig.
I motljus.
Och det är där jag försvinner.
Befrias från allt jordeligt, innan jag brutalt vaknar i en orange fiskmun.
Och det var bara igår, jag når inte längre med armarna nu.