108

Han säger till mig att det inte är normalt.
-Det är inte normalt. Det är väl inte ens hälsosamt?
Men jag kan inte hjälpa det, jag får hjärtsnurp varje gång jag ser en röd bil och det är fan ganska ofta. Jag blir en isskulptur på insidan som hoppas på att smälta.

107

kaiko. i. hjärnan.
överstimulerad, stressad, miljoner saker att göra, miljoner personer att träffa. allt innan onsdag, helst. allra helst, redan utfört. avklarat och jag har städat hemma och höga poäng på socialskaran.
IMPLODERAR. varför skriver jag det här? det har jag inte tid med.
herregud vad fort det går och mitt i allt står världens sötaste med hundar och ba; hej ska vi ta en promenad? såklart att vi ska, hurra hurra. det blir min egentid idag, längtet är så starkt. och sedan blir det rueda i vasaparken, den där duschen jag skulle tagit i går/iförrgår/någon dag innan midsommar, kanske hinner jag ta den idag?

106

Finns det en jinx?
Säkert. Lika bra att hålla tyst, le full av förhoppning, sikta högt och i bästa fall- landa mjukt.
Behöver att min entusiasm tas om hand, alla dessa drömmar behöver ett skrin.
Kan man sätta en annons på arbetsförmedlingen? Skrin sökes för hemligheter, heltid. Lön enligt ö.k, betalas i maränger.
Som alltid efter ett par timmar med delfiner så är inspiration och levnadsglädje på topp. Yay!

105

Den som vandrar om natten är hemma väldigt sent.
Hur kunde jag låta mig övertalas till att titta på (somna till) the Hobit? Jo, med charm och choklad. Klisterögon, rufshår och sömnsvullna läppar, vingel vingel, hemma.
Tack för värme, kärlek och förståelsen. Tack typ, för dig!

104

Ibland blandar man ihop sju sorters blommor med sju sorters kakor.
Då blir det smuligt under kudden och man gifter sig med en bagare.
Ja. Just så!

103

Jag säger att jag älskar doften som hägrar i Folkparken, att jag och mina döttrar ibland leker bland jasminbuskarna i flera timmar.
När vi möts får jag en parfymflaska som fångat den glädjen.
När jag kommer hem efter några smärtsamma timmar på sjukhus finns avklippta buskar i varje fönster och en ny planta på balkongen, jasmin jasmin. En evighet av lyckliga, dåsiga leenden

102

De allra första stegen är inte steg, men de är tagna nu. Jag känner mig så otroligt lugn i det här även om det blir sex månader nu- sex månader av längtan och väntan, så är den första biten avklarad. Jag tänker att ödet har spelat mig rätt, att alla vägvisare jag mött har pekat åt samma håll, jag tänker att jag kanske ser det för en gångs skull och rör mig ditåt. Lugn och nervös, förväntansfull.

101

Butterflies all having fun, you know what I mean.
Sleep in peace when day is done
Thats what I mean

100

hela världen doftar jasmin och det gör mig lycklig, tack michael kors! 

barnen lämnade, svala skuggor men värmande sol lovar en bra dag. jag borde städa och röja men landar först i lotus med senaste tidens mantra nära till hands. en kort meditation innan dagen med allt den innehåller drar igång. undrar om jag hinner läsa något mer idag i min Kontorsninja, den är minst sagt annorlunda. 

det finns inte så mycket mer att säga egentligen. 

inte idag. 

99

ibland är jag är jag rädd att erkänna det men du såg alltid igenom mig. det var obekvämt och oönskat, min mask, mitt skådespel, mitt glitter, det hade jag jobbat på i en evighet. det falnade i din närhet men ändå var jag aldrig så strålande. det var skrämmande att jag hade dig i handen för att vara mitt vackraste jag, att i ett par sekunder se mig genom dina ögon gav världen en overklig nyans. för mycket att förlora. för stora hål att laga. för grova maskor i nätet med för stora sjok av mig som föll igenom, föll igenom och landade i dina varsamt kupade händer.

det kommer ingen förklaring om kärlek, älskade tvilling. helt och fullt, intertwined. i en evighet, då, nu och för all tid. 

utstrålning

Min fina bloggvän Charisma  har citerat mig i sin blogg. Det gör mig stolt, om mina ord bara vid ett tillfälle kan skänka en känsla vidare, så har jag nått ett mål.  Det är lite av magi att nätklicka med någon, det är svårt att förklara och jag försökte göra det när vi satt uppkrupna i soffan men fick bara en frågande blick till svar. Förvisso följt av kommentaren att han älskar mitt öppna hjärta.
Hursom, tack. Är så glad för dina ord som ibland känns som om att jag skulle behövt skriva dem själv.
(Det är även Charisma som fick upp mina ögon för Zahiren, så bara för den sakens skull är jag evigt tacksam.)
Kärlek!

Klöver 8

Den sista stenen släpper jag ner i vattnet om två dagar. I hundra av dem har jag varit här och längtat, drömt, försökt med alla tecken att nå. Spelkort utanför din port, brev du säkert slängt, ett klotter vid busshållplatsen vi huttrat vid så ofta. En hög ballonger utanför kontoret, en saknad huvudbonad och min tystnad.
Bara för att påminnas om hur nog är nog och att man lätt får nog av mig.
Så idag, imorgon och en dag till blir hundra dagar och sedan glömmer jag historian. Historien. Vi är stoft som blåst bort och äntligen, äntligen abw.
Jag slutar inte skriva men här blir det låst, det filterfria var vårat största- din insikt i mig var det som fick mig att, ja, vaddå?
Och blir det inte låst så är det bara mitt, bara bara mitt. Du kommer respektera det, du kommer sluta läsa här. Du kommer låta mig förstå att mitt inre är för mig och du vill inte ha tillgång till platser som inte är dina.
Sedan går en tid, 20 dagar eller 20 år och du minns mig genom något och ditt sinne är suddigt men du tänker jajustdet, hon ja! Och du kommer tillbaka hit för att se att livet är precis som det ska. Att det är en skärva av ditt liv som du älskat en gång.  Som jag önskade första dagen, så att jag bara blir en skugga av ett minne han älskade en gång, ett minne till en kärlekssång.
Det filterfria var det enda jag hade att ge dig. Förlåt.
Jag älskar, det slutar inte om det börjar, men vill bara ha min frid. Och jag ångrar mig tusenfalt men du hade rätt, världen blev bättre. Och kan jag och får jag, så kommer jag finnas, alldeles stum men just precis där du behöver.

98

ÖppnaSomnar i strålande sol 0820, vaknar nu 0843.
Känns som alla förutsättningar i världen att överleva även denna dag, herregud.
Livet, hej livet.
Absurdheten i att springa på en av de allra största kärlekarna (av feghet aldrig agerad på) när han står och tokdansar på ett lokalt dansgolv, känna hur fjorton år inte alls finns, jag är nitton och han är framför mig. Jag är 33 och får världens längsta kram, vi dansar, vi skiljs åt, han söker upp mig.
-Det är så jävla galet att se dig och om jag inte berättar det här nu så gör jag det aldrig. Jag var så sjukt kär i dig!
Säger han, till mig. Och jag känner bara att kärleken alltid går åt båda håll, tänk om vi bara sagt något! Jag skrattar, jag trippar. Det skulle varit min svensexa, jag skulle avguda dig. Du skulle få allt, du skulle få hela mig. Får jag andas dig, får jag klä mig i din doft?
Kom vi dansar fotsulorna blodiga, jag älskar dina öron, nej jag menar ögon.
Och jag skrattar, han är full. En åtta på en elvagradig skala enligt egen utsago.
Jag lägger mina händer runt hans ansikte när vi skiljs åt, han fattar mina handleder. Närheten mellan våra ansikten är skrämmande, jag vet hur hans kind känns och hans försiktigt återkommande läppar mot min hals tunna hud.
Vi ska inte kyssa varandra, men de bästa av kyssar är de som byts mellan ögon.
Tänk att jag mötte honom.
Känns så mycket mer än bara en listad händelse, underbara overklighet. Jag behöver min öljett för denna tessballong svävar snart iväg.

97

Det händer att jag blir rädd för mig själv. Gränser, jag borde bli bättre på att dra dem, allt är så vilt hela tiden och jag gör inget annat än att vingla, tappa andan, svimma av, sova och träna.
Gränser alltså, vilken grej. Jag ska börja dra dem.. Typ imorgon eller om tre veckor, ikväll blir det kaos.

143,5

Imorgon ska jag lämna ifrån mig Zahiren, jag har läst ut den och känner mig märkligt uppfylld men samtidigt helt tom vid tanken på att inte ha den vid min sida.
Den trillade in under mina ögon i precis rätt ögonblick, årets fjortonde bok.

'det gudomliga finns överallt hela tiden. Man kan inte dra ut det och stoppa i en bok eller mellan fyra väggar'

På fyrahundratjugotvå sidor har jag lärt mig så otroligt mycket mer om kärlek.
Gör du bara en sak till i ditt liv, se till att läsa den.

96

Jaha?

Jaha!

Jaha.

Isthe är gott men har mycket socker, då får jag ont i magen. Det var knas att stå och bli uppfylld av all studentglädje som omfamnar staden, stå och le lite heligt till alla förbipasserande flak och nästan bli tårögd, bara för att brutalt väckas till verkligheten av de hormonstinna tonårspojkar i vita mössor som brölar;
Vi-sa Patt-ar-na!
znark men ganska så jävla jätteroligt.

95

Han undrar om jag funderat något mer på Mons, på att komma och möta honom. På att spendera en helg med honom i ett land, i en stad, vi inte har anknytning till. Om jag har funderat? Ja, hela jävla tiden. Det vore så ljuvligt och lätt att bara hoppa på ett plan och i dryga 62 timmar vara den fantastiska lilla varelse han ser mig som. Jag svarar att jag har funderat, men att jag inte har råd.
Han förstår, erbjuder sig att betala och pekar på att han självklart står för både mat och uppehälle, men jag förtydligar mig.
Jag har inte råd, känslomässigt.
En tolvårsperiod baserad på tre ynka månader, när vi träffades sist förra våren åt vi middag och konstaterade att det kunde varit våran elvaårsdag. När vi skulle skiljas åt hade jag visat honom mina vattenfall och trappavsatser, mitt träd och kvarteret Dufvan. Vi vandrade ut i staden och mina fingrar slöt sig om hans arm. En kram utanför hans hotell som blev längre än vad som är brukligt, jag drar mig försiktigt undan när han håller emot.
-Jag vill inte att du ska gå.
-Släpp mig inte då.
Fladderhjärtan, så självklart ologiskt, så hemtamt, så nytt. Farlig mark och jag river brutalt bort honom ur mitt liv, elva års känslor stormar an, detta gigantiska ja blir ett svidande nej, jag klarar inte att se honom. Klarar inte att han frågar hur jag mår, klarar inte ens en profilbild på facebook. Ett snabbt ryck ur mitt liv, en sårskorpa som suttit orörd förlänge.
Så jag är ärlig, jag har inte råd känslomässigt. 

-Du vet inte hur ofta jag tänker på att slänga bort allt och leva mitt liv med dig istället. 

Nej det vet jag inte, det kan jag omöjligt veta för jag bor inte i hans huvud, jag har inte tillgång till varenda tankebana, jag har ingen aning.
Och jag har ingen aning om vad jag ska svara på det, men rent krasst så undrar jag om inte det inte är dags att börja använda smileys.

kind

När den stumma tjejen i Orange is the New Black förklarar vad kärlek är, då pulvriseras mitt hjärta (s02e06)
Då spricker hela jag och jag saknar dig så enormt. Bryter ihop, slutar finnas, ytan spricker, bubblan poppar.
Jag saknar dig. Jag är död nu, utan dig.

Revidering:
Och Suzannes förklaring:
Its like you become... more you. Which, normally is like whaaak-poff.
But now is okay, because the person, like... who ever, THEY chose to take that on. All that weird stuff. Whatever is wrong, or bad or hiding in you. Suddenly its all right and you dont feel like such a freak anymore. 

Ibland så bara... livet. Aj. Livet.

94

Tänkte ifall jag bara kunde räkna till hundra.
Stephen King gav rådet att skriva varje dag, jag har massor av inspiration och ofta hittar jag orden när jag allra minst anar det, men det är ju inte ord jag vill fånga här, det är ögonblickskänslor,, det är mer än ord. Alltid när jag skriver så sätter jag mig i en sorts trans och jag vet inte om det är så att jag känner alla känslor på en gång eller inga alls, jag tappar minnet så snart jag tryckt ner en tangent. Det är någon form av session som pågår i mitt inre.
Så jag skriver varje dag, bara för att herr King någongång sagt det till någon annan, det är viktigt att göra så om man vill hålla igång flödet. Jag funderar på den här bloggen ibland, det har blivit en punkt att återkomma till för mig och jag känner att jag läser i den lika ofta som jag skriver i den. Det är fint att möta sig själv ibland, mina känslor är aldrig linjära, jag kan aldrig förutspå morgondagen. Det är väl därför det är lite som att leva med en fjäril, tror jag. Fjärilar lever en dag. Och inte ens fjärilen själv vet vart hon landar eller vart kursen går.
Något av det finaste jag vet är att se två stycken helt uppslukade i en duett, vet du vad jag menar? De bara attackerar världen med sin skönhet, helt överraskande från ett buskage någonstans. Det är det finaste, virvlandet.
Ibland skriver jag vackert och ibland skriver jag om vacka saker. Ibland använder jag ordet 'ibland' för mycket i en text, dessutom brukar jag ibland börja meningar med 'Och', och det får man väl inte, det har jag för mig att min svensklärarinna sa till mig en gång.
Och vad bryr jag mig om det?
Jag har så många ord och inom mig bor en enorm tystnad, den är mitt renaste jag just nu, jag har börjat hitta dit ofta, det är värdefullt.
Det är värdefull information om mig, det är värdefullt att kunna dela den.

universums grymhet

Träffar en katt som skulle dö om hon spann för intensivt. Allt gosande, klappande, bringande av nöjdhet undanbads och fick endast hållas till ett kritiskt minimum. Vi lever sannerligen i ett grymt universum.

93

Bara för att jag ska skriva något varje dag, bara för att jag sagt det någongång i början av den här gudsförgätna bloggen, bara för att det ska markeras att dagarna går.
Även om jag spenderar dem med ett yrväder i knät och solen över axlarna, det ska markeras. En till dag har gått och jag också.

92

Jag mår aldrig bra om inte hon mår bra.
Älskade lilla glädjebaby, vill inte till doktorn men mamma måste ta dig dit.
Jag är på intet sätt en nervös mamma, jag är inte en av dem som för minsta lilla åker till sjukhus. Jag tänker att närhet, kärlek, värme, vila och vatten- det kommer man långt på och jag väntar in i det sista med att ge mina barn någon som helst medicin. Men nu är det något som inte samarbetar i hennes lilla kropp och det har gett att huden, hennes mjuka, vita hud, ser brännskadad ut. Jag är rädd för de stora, gapande, svidande, rinnande sår som brer ut sig från hals och över skuldror. Kan inte lägga dekokter på dem längre, kan inte lindra med kalla droppar kamomillvätska, nu måste vi ha hjälp.
Och hon gör som jag när jag får panik, när jag får stress, drar ihop sig till en boll och somnar. Hon får tio minuter till, tio minuter på min mage. Ni ser ju postionen på bilden, jag kan styra världen med henne där på. (Eller ok, läsa böcker och mobilblogga är inga problem)
Jag är rädd även om min intuition säger att jag inte behöver vara det. Jag vet inte för vad, vad händer i våra liv?

91

Jag fick en fripassagerare!
Åh, mininyckel öppnar också lås.

behoven

Livet känns konstigt idag, konstant känsla av något jag glömt. Eller att jag är jagad. Så nu får jag skriva, mobilblogga, alldeles paff på en trikk, och vad fan snackar alla om? Det är visst vatten i Strömmen? Jag behöver vara hemma någonstans, bara tio minuter, tio sekunder. Är jag inte framme snart? Jag borde vara, Norrköping känns främmande idag, är det mina ögon som ändrats?
Alla vet allt hela tiden, man ba ååååå käften. Studenter får mig så lycklig, jag är flakbölare. Men flytta på er ikväll, jag behöver dansa lite mer. Lite till.
Glömma, drömma. Dansa, romansa.
Varför håller jag andan hela tiden, är det min lufthunger?

90

Egentligen något jag vetat hela tiden alltid, men aldrig tagit det första steget. Gör jag det nu?
Måndagens magi lämnade något, jag vill säga spår men spåren har funnits i så många år så kanske var det avståndet som band dem samman. Jag fick en ledtråd till mitt syfte, alla viskande röster samlades i korus och ljudet som steg från deras läppar var aldrig så jakande förr.
Jag har lärt mig vad en zahir är och jag trodde min hade ett namn (ditt namn) men de två alternativen som florerar nu är att jag antingen hade fel eller så har jag släppt då jag funnit en ny.
Hon frågar om jag hade haft både mannen och svaret, hur hade jag mått? Men jag börjar gråta då, det var aldrig meningen att mitt liv skulle vara så komplett.

banan

Små minimala steg, ett i taget, mindre än banansteg men... Jag kommer ifrån. Rör mig bortåt. Inte utan att titta över axeln, inte utan att hoppas på att du stoppar mig, hindrar mig, håller fast mig. Ett till minne utan dig, en till plats med någon som inte är du, en till svidande syra du inte hindrar mig från. Älskling, jag kanske är långt borta men framför dig är jag allt jag kan vara. Redo att ge mig själv till dig om du i en millisekund öppnar ögonen. Vill du ha?

lan

Hjärtat slår så hårt nu, det känns som en kväll då världens magier är ihopkopplade, jag har spruckna läppar och rynkor kring ögonen- smärta i kropp från fåfäng överansträngning, inatt dansar jag. Inatt dansar vi!
Allt blir så bra nu, kubanska rytmer styr höfterna och vi blir snurriga från de runda formerna, hjärtat slår så hårt. Vi måste dansa hela tiden, vet du inte det? Det är så hon talar till oss, Kärlekens klaraste röst.
Allt är kärlek, allt jag har att ge dig föddes ur det

89

Det är sorgligt och patetiskt. Men framförallt väldigt ensamt att leta efter dem- tecknen. Jag börjar varje morgon med att blicka ut mot gatan, som om att det var där svaret fanns, skrivet med en gatukrita. Eller småsten. Kanske på skolans vägg med risk att bli anklagad för vandalism. När dagen fortskrider är jag på helspänn, redo att möta ödesdom eller fånga svaren, men de kommer inte. Jag vet samma saker som jag vet.
Mitt hjärta känns öppet fortfarande trots bitterinsikten om att världen bakom mina slutna ögonlock inte matchar den vakna verkligheten. Livet blir aldrig som i mitt huvud, kyssarna och smällarna känns aldrig som det jag jagat.
Beundrande och nyfikna strykningar över min hud, jag är en sky beströdd av stjärnor, en karta över himlakroppar med axelfräknar och sommarguld.
Jag drömmer om dig om nätterna, du återkommer till mig och det är aldrig svårt. Det är dina händer, dina ögon, dina kindben. Du är lim. Du är min magiker. Ditt innersta är mitt yttersta, så hel när jag ser mig i ditt anlete.
Det är aldrig svårt.
I drömmen.

klipp

Det är en minimal inställning, men alldeles tydlig. Du klippte bort mig och trodde att jag inte skulle märka det, men inget vet du och jag undrar om du är dum i huvudet eller ignorant. Kanske båda. Ska vi bara dela allt rakt av nu? Hälften av livet får du, andra delen jag?
Äh.

är

Jag ringer J. 

-Hej, jag har glömt bort vem jag är och  jag tänkte höra med dig om inte du kan berätta det för mig? 

-Du är wosh. 

-Ok, tack! Hejdå. 

-Hejdå.

Ibland alltså!

: )

(hey you neaky snook, you make me smile all day, every day) 

minuten

titta minuten jag skriver detta: jag älskar dig. för alltid betyder i all tid. hej.
jag ser dig och förstår du nu hur vi sitter ihop? det finns ingen slump, det finns bara du och jag, även om jag aldrig kan övertyga dig om det så vet jag det och jag får väl helt enkelt veta åt oss båda.

88

det finns inga ord idag bara salta tårar.

typ jesus.

Så får jag frågan jag skytt, någon frågar om jag saknar.
Nej, det är inte en saknad, för den fanns där hela tiden, det gick aldrig att komma nära nog. Det är känslan av att leva med ett hål i sitt hjärta, en beståndsdel av själen bortriven, borttagen, bortvänd. Det är som att en dag vakna upp utan att kunna se, och lära sig världen på nytt. Hur fungerar jag utan mina fingertoppar vem är jag när jag måste smaka mig fram.
Innan, så letade jag aldrig, det ska erkännas, det fanns inget sökande och den gången som jag fick bli ett med någon annan så var jag fulltalig, jag var perfekt. Jag var ytterlighet och innerlighet, och inte sedd så utan det var ett konstaterande. Så nära som ingen fick gå, där var han redan även om det fanns mycket kvar.
När hans händer blev böner så var jag plötsligt inte längre sedd som vacker, jag var vacker och sedd, ibland utnyttjade jag hans ögon som speglar, men förundrades ständigt över vad det var han såg. Jag såg aldrig någonting, jag kände bara. Världen blev grumlig, han blev allt, han blev det klara, ljuset och luften i en tryckande dimma. Jag kunde ägna natten åt att älska mig själv, dagen åt honom- jag är skyldig honom det, han vände en sjukdomsbild som åt upp mig, han räddade mitt liv tusen gånger om. Så därför finns en del av mig som bara är till för honom, och hur de än försöker så kan de inte nå den. Trots att han lämnat mig, trots att de alla lämnar mig, så är han kvar och skrattar- hans ljus skiner i mig. Jag är dränkt i honom, mina leenden har alla en efterklang som är hans eko. 

Försök att förstå, jag var levande när vi möttes, men dog i samma sekund jag fann hans trassel i mitt hår, dog för att jag inte behövde leva mer, dog för att det räckte nu, och döden var en magisk befrielse. Det var änglar och himlar, speldosor och symfoniorkestrar, det var bergochdalbanor och en stilla eka på en sjö. Döden var en befrielse, jag kunde ruttna och svala, champagnefärgade kronblad var min skönhet, taggarna på mig gav långsamt vika och jag fick var död. Fri, fri från mitt levande jag. Och det var vackert, svårt att förstå, men vackert. 

Nej, det är inte en saknad, det är en hunger som har gett upp. Det är något som river lika hårt som det alltid gjort, men saknaden är mer en vana, jag har varit här förr, jag har tagit mig härifrån förr. Jag har bytt min insida av sandpapper till sammet, jag klarar det igen även om varje gång jag sväljer så gör jag det med en blandad rädsla och förhoppning om att jag sätter i halsen. Jag vill inte dö, för det kan jag inte när jag precis återuppstått, jag kan inte dö för jag måste vara evig. Någon sa till mig att aldrig ge upp det som jag inte kan gå en dag utan att tänka på, och jag förstår att en evighet är rätt så jävla länge. Men det är verkligheten nu och den är min, jag gör den till min och älskar innerligt och fritt. Jag för flera barn till min bröstkorgs tröst och jag fattar de händer som sträcks mot mig. Universum är av godo och vill mig gott, de tecken jag sökte i hans handflator finns alla på andra platser. Ingen är unik, jag lärde mig den läxan så tidigt i de sagor han berättade för mig; det finns ingen som du, men du finns i andra. Det är en sanning lika stor som hans hjärta, och tröttna- det kan man alltid, det är en del av det mänskliga att få nog av allt. Allt blir tråkigt tillslut, det är bara ett sårat ego i mig som frågar hur? För jag var inte på samma sida och jag letade länge efter förklaringar som inte spelar någon roll.
Så försiktigt kommer frågan, om jag inte saknar och jag svarar med ett enkelt nej, en enkel markering att samtalet slutar här. Men det innersta i honom är en värld i mig, och han fattar min hand, kysser min panna och säger åt mig att agera utanför lögnen jag precis serverade. Jag lever inte med svaret på alla frågor men jag får dagligen stöd i att både ställa dem och välja hur jag vill förhålla mig till dem, svaren. Livet är min största resa, även om döden var ett vackert och välkommet stopp på vägen. Jag borde släcka nu. Borde sluta nu, men jag känner att jag är ett med dig nu, förstår du? Det har inte slutat denna sammanlänkning av oss, bara för det är en hel värld emellan, vi är fulltaliga du och jag, vi är ett, vi är 42. Vi är den eviga lågan, och nu bränner vi snart skiten. Känner du inte det? 

87

Staying in my play pretend 

Where the fun aint got no end

You're gone and I got stay high 

All the time

High... All the time

To climb.

grejen

Ibland kan jag ligga och småfnittra (ok, asgarva) åt roliga saker. Ensam, i mörkret, i begynnande natt. Som nu; why have abs when you can have kebabs? Hahahahahaahaaa!!
Insåg dock precis att jag inte minns något alls vi skrattat åt, vilket är synd för skrattade vi inte rätt ofta? Hade vi inte kul, var inte det hela grejen?
Allt innehåller inget. Det är det bästa jag lärt mig, och världen är en ljuvligt spännande, svidande plats. Jag  stannar ett tag till tror jag. Flummig idag. Men ändå, kul det där med kebaben!

86

Igår tog jag emot en stjärna, Nova Therese föddes och på bara en minut hade världen förändrats. Nyfiken på livet vart även hon chockad av sin snabba födelse och behövde trettio minuter på sig för att dra sitt första klara skrik, denna halvtimme då hon och jag lämnar hennes blödande mor till läkarnas ömma vård och försvinner iväg till en intensivenhet, där luftrör rensas på fostervatten och hennes alldeles blåa kropp långsamt får färgen av ljust rosa marsipan, denna halvtimme är jag det enda hon vet, mitt pekfinger och hennes grepp om det är den enda trygghet hon känner till.
Hon är min stjärna nu, det var huden på min bara överkropp som fick hennes temperatur att nå rätt gradantal, det var jag som tog emot hennes lilla kropp ur sin mammas sköte, det var jag som fick fram det allra första gurglande ljudet ur hennes strupe.
Lilla Starka Stjärnan.
Men det är lustigt, när jag lämnade mor och dotter, uppfylld till gränsen av illamående och jag skulle hem så stannade jag i femton minuter utanför helt fel port. Ett hem är där, men inte mitt. Eller mitt hem är där, men jag har ingen nyckel dit. Jag bor inte där. Fast det var fint och sorgligt att sitta där, det passade för stunden, sitta och blunda och be en stilla bön. För dem, för mor och dotter, för oss, dig och mig. De skiljs snart åt, och mina ögon svider bara jag tänker på det.

85. igen.

Jag skrev det här inlägget nyss och var rätt nöjd med det, men sedan råkade jag radera det, så jag ska se det som ett tecken att jag inte alls ska läsa igenom vad jag skrivit. Bara skriva och sedan hitta den orangea knappen för publicering.
Men det är dag åttiofem idag, inte igår. Jag har varit vilse i tiden, visst låter det poetiskt? Missat att skriva någon gång och då blir det totalfel i räkningen. Jag minns inte vad det är jag räknar till, eller från. Bara att det var en stund som brände hål på mig och jag tänker att dessa ord är en studie i mig själv att läsa tillbaka till.
Men jag skrev om nattens dröm, jag drömde om dig.
Och om någon jag velat att du träffade, min pappa. Att ni lärt känna varandra ordentligt, han skulle älska dig, du skulle älska tillbaka.
Jag drömde att jag bodde i mitt barndomshem, alltså är minnet av hur det såg ut alldeles färskt fast över sexton år gammalt, jag satt och läste på mitt rum när du ringde på dörren och det var pappa som öppnade, han ropade på mig att du var här, och jag masade mig ner för trapporna. Du var en del av oss, av min klan, av min familj och han tjatade på dig att åtminstone komma in och ta en cigg med min mamma, men du var bestämd i ditt- du skulle ta med mig på en morgonpromenad upp på vändplan.
Och plötsligt är du en del av ett barndomsminne, på toppen av Rödhakevägen med dess dunge till skog där jag svingat i lianer. På vändplanen där jag cyklat tusen åter tusen varv, där stod vi nu och såg hur morgonen bytte skepnad till dag. Det är på intet sätt någon punkt för soluppgångar, men din hand sökte min kalla och vi ägde världen. Vi ägde varandra. Och nu kan jag vara vaken, men blunda och se dig i sluttningen som inte lämpar sig för vare sig picknickar eller kullerbyttor, men man har dem där ändå och inom mig brinner en längtan att ta med dig dit, kanske i total tystnad, och bara sitta där. Följ med mig till huvudstadens idylliska förort och bara håll käften, låter inte det som en alldeles fantastisk plan?
Vi satt och gräset stack oss på det, du var min första kärlek, men även min enda och min sista, det räckte så, det var bra så. Vi var lyckliga, vi var självklara. Andras kärlek fick mening, tack vare våran.
Vi gick de kanske hundra metrarna tillbaka till mitt tegelröda hem, min mamma låg som den solkatt hon är på balkongen och vinkade till oss att komma upp. Vi stannade i skuggan vid ytterdörren och du kysste mig, fortfarande samma smak av kaffe och cigarett, din hals hade samma doft av någon parfymrest jag inte minns namnet på samt en svagt eko av svett. Din hud, så varm och gyllene mot min konstant svala, bleka. Dagen började så, det var så som det var menat.
Pappa tog fram en gitarr och du övertalade mig att sjunga. Förstår du? Jag gör allt du ber mig om.
En vardagsdröm bara, men de spelar också roll. Det lilla är lika viktigt som det stora och du kanske aldrig förstår när jag talar om kärlek, men den är uråldrig. Älskar jag dig så är jag skyldig att även älska alla delar av dig, för annars är det bara en bild och bilder visar sällan det som är sant. Kärleken fanns före dig, min hud kanske har bytt färg men jag har samma. Jag är i ständig förändring för att kunna stanna som den jag är. Du är en del av mig, det har du varit så länge jag funnits, vi är lite som de där tvillingarna som föds utan att veta om det (utan att låtsas om det?) som håller fast vid varandra trots att världen erbjuder så mycket mer plats än en livmoder.

85

Tog sagan slut eller började den precis? Lyssnar på Needles and Pins, har ont i högerögat, ska snart äta nötter och känner ingenting. En befriande omväxling, jag kanske är för trött. Min röst är inställd på minimum, Zahiren och kvällssolig balkong ligger nära tillhands, det är väldigt grönt nu, vinrankor, örter och en clematis jag fick i födelsedagspresent. En alldeles perfekt!
Det finns så mycket av allt, min vän lärde mig att räkna minuter, sedan timmar följt av dagar. Plötsligt minns man inte längre, tiden blir en sval massa som inte går att relatera till. Detaljerna är suddiga i kanten, man minns inte hur eller när och det är bekvämt. Bakvänt, fast bekvämt. Och i det lever jag vidare, det gör jag när en hundradels sekund av förbipasserande river ner och jag får börja om.
47 timmar. Snart två dagar.
Ny hud, nya vingar och min mamma lägger försiktigt en arm mot min korsrygg, lite som att hon föser mig den sista biten av hemvägen. Fötterna värker av salsan, och jag skyller på det och inte sagan om Den Lilla Sjöjungfrun.