53

Ingenting. Ungefär så mycket är jag värd idag.
Och jag hatar det, att jag kan ljuga som jag kan. Jag skrämmer mig själv, och jag känner igen mönstret- de här lögnerna kan jag utan och innan.
Orkar inte.
Låt mig vara, fast gör inte det.

ä.t.s

Älska. Trösta. Skriv.

52

Jag tänker mycket på saknad, hur den känns för mig och hur den borde kännas, och för att ens kunna ha en tillstymmelse av möjlighet att förklara så tror jag att jag även måste tänka på tiden och min uppfattning av den. Jag tror inte jag har någon greppbar idé om tid, tid är för stort. Tid, tid är det jag alltid önskar och vill ha. Egen tid, din tid, hans tid, vår tid, tyst tid, lästid. Framtid. Historia. Tid är ett kontinuum för mig, helt utan kronologi, förra minutens minnen kan bränna mig precis som de från barndomen och de älskare som jag beblandar mig med som vågar ge mig inte bara kärlek utan tid, är de som i en evighet skrivs in i mitt hjärtas rullar. Tid är det vackraste som finns, tid är allt. Men tid är också det fulaste, jobbigaste, mest rivande som finns- tiden styr för mycket. Tid är ordning, jag hatar ordning men älskar struktur, älskar ordning men flyr ibland detaljer. Även om jag älskar detaljer, älskar att älska detaljer. Jag tänker mycket, och nu på saknad.
Saknad slår mig alltid hårdast en millisekund efter ett avsked, huden vänder sig ut och in och mitt hjärta vibrerar i mina händer, lite som en fisk som kippar efter luft. Eller kippar fisken efter vatten kanske? En döende fisk i min hand, där är mitt hjärta. Och jag dör en smula, som Shakespeare sa. Det är en jobbig process, men den är över så fort vi blinkat. Men sedan saknar jag inte, det här döendet innebär ett så gigantiskt farväl uppbådat från min sida, jag tar avsked av mig själv, lämnar en skugga av mig med ett enda kliv. Vem är jag utan dig? är frågan som hinner pulsera där i hjärtfisken men framtidens jag, som är nutidens jag, kupar händerna och viskar; du är fortfarande du. Så jag saknar nästan aldrig, men ersätter inte heller. Jag har aldrig förstått det där ersättandet, utbytandet av människor. Som om att kropp inte var mer än en fysisk liten bit, när kropp egentligen är ett instrument för oss att skapa musik på. Musik med. Allt som dväljs därinne, alla tankar och känslor med en fantastiskt hud som omslagspapper, åh, att få öppna (med tiden i huvudet, ibland så fort och ibland så underbart långsamt) få plats under huden- inte för att alla andra platser var slut utan för att i den tiden vi andas tillsammans, inte kunna vara någon annanstans. Ersättandet är den ultimata förolämpningen, ingen i mitt liv får någonsin känna så. Men saknandet, det är något som kan slå mig så långt efter, kanske år. När den blir fysisk, och kroppen säger till sinnet; du.. du saknar något! Och det är sorgligt, men svaret blir alltid: ja det är sant, det gör jag. Men det är en del av mig nu. 
Så mycket av mig är uppbyggt av bland annat saknad och vetskapen jag lärt mig på senare tid om mig själv, där jag trodde jag var komplett var jag inte ens påbörjad. Jag känner mig aldrig ensam, för jag väljer att tro på att kärleken fyller oss med allt. Och det räcker. Men det räcker inte alltid, jag blir väldigt lätt ersatt och det grämde mig, det är lätt att stänga av mig och det lägger bly kring känslor. Det har jag lärt mig, att även jag måste bli bättre på, inte för att jag vill börja ersätta och återanvända, utan att stänga av.
(Men nu skriver jag till dig, och bara dig, och kanske att orkat tragglat dig igenom hit bara för att hitta något som, en hemlig ledtråd, att det är till dig jag skriver, well, jag gör det nu. Jag vet att du hatar ensamhetskänslan, att du flyr den och du flyr den på ditt sätt som är rätt för dig. Och då saknar jag att inte kunna kupa mig kring ditt fiskhjärta och viska det där, du är fortfarande du. Även om det säkert inte skulle behövas, du vet jag skulle göra det ändå. Önskar du kunde njuta av ditt sällskap så som jag och alla andra gör, din form är perfekt. Kommer alltid vara och sedan kanske jag är en kärleksboll till hippie med platta knäskålar, så varför skulle du lyssna på mig? Det spelar ingen roll, jag skulle säga det ändå)

plats

Kom till min favoritplats

Hon vet ju inte, vad det är för plats. Min lilla rödhåriga flamma, min. Att jag varit här förut, haft en första kyss här förut. Börjat leva här en gång förut. Men vi sitter här, äter lunch i form av en skum sushi här. Och hon har gått men jag ligger kvar. Det går bra, det går oväntat bra.
Om vi säger att vi ses så menar vi här säger hon, tar våra rester och går. Pussar min nos.
Ligga kvarandet är skönt, 21 grader sol och jag har en filt. En bok och de där glasögonen jag nämnde igår. De döljer allt och det är bra. Även om det innebär att jag ibland krockar med små söta apor

51

Jag vet.

50

Och på den femtionde dagen fick hon ett hörn av en väldigt rund värld.
Ett hörn som blev hennes och fylldes av sol. Neongul bikini, bok och solglasögon från 1974- imorse lagade den nakne kocken bananpannkaka med kvarg och bär. Hela världen är så jävla udda-underbar.

"Jag vill hänga mitt ansikte från din hand"

off

Off is the gerneral direction in which I want you to fuck.
Vissa människor alltså, promenerar på mina nerver. Jag behöver en kram och sedan vill jag smeta min kind mot en bröstkorg.
Jag behöver en öljett så jag inte svävar iväg, som en heliumballong på hela 43.7 kilo. Svävar iväg och täpper till det där fula jävla trynet.
Äckliga vider. Nej jag kan inte ens skriva, det är så jag vet. Det är nog. Nog nu.

Men jag har namnsdag och mitt namn betyder jägarinna.
Vakta din rygg.

49

Tidsangivelser har blivit det enda som finns kvar, och jag tittar utan att vilja se. Stormen inom mig, mitt magiska, vilda vackra, har mojnat- men tro inte en sekund på att vinden är skyldig till de tårar som rivs ut ur mina ögon.
13h. 7m. 1h.
Vågor av trötthet sköljer över mig, natten var så lång och sömnen så orörd, men jag är vacker idag, mitt vackraste jag, så glittrande var aldrig solen.

dagens

-nej, men du är inte dryg. absolut inte. du är mer som... det allra billigaste diskmedlet!

x

Ni vet när man inte har något alls att göra, typ en fredagskväll lite innan klockan blivit sex och man bara väntar på att hjortfärsen ska tina färdigt inför kvällens middag, ni vet då? Är det bara jag som ibland använder den tiden till att creep-stalka gamla avhängda? Alltså, på ett spårlöst (nu är internet aldrig riktigt spårlöst) och lagom anonymt avstånd kanske kolla diverse instagramkonton, deras senaste tjejs blogg, kanske om de öppnat någon hypad t-thirt designershop/tatueringsstudio. Jamen oj, det hade han visst. Jag dör av pinsamhet, allvarligt. Vilken bajsnödig jävla hemsida, när blev han så bajsnödig? Roligast ikväll alltså och jag vet inte om jag klarar av det faktumet att jag lät mig själv bli så förälskad/förstörd av den människan. Nej. Nej. Hur kan det ens vara möjligt?
Men lycka till din jävel, eller, vad fan ska man säga? Så pinsam.
Till skillnad från mig. Jag är motsatsen till pinsam. Jag är stencool.

smultronstigen

Jag ärvde rätt mycket pengar för ett tag sedan och det är lite som att andas ut nu. Att veta att de kommer landa på mitt bankkonto, det gör mig mindre stressad och avstängd, klarade jag precis en hel månad på precis under 300 kronor i pengar att röra sig med? Klarade jag precis det utan att en enda kväll lägga barn som varit hungriga? Får jag klappa mig själv i ryggen, för det tänker jag göra.
Men det blir annat nu. Det blir friare nu, och när ett beroende försvinner ur mitt liv  tar ofta ett annat vid. Ett beroende jag delar med många, jag pratar om hemnet. Det är något magiskt med den sidan, den känns så nystart.
Jag tittar aldrig på hus, bara på lägenheter. Letar fel på dem. Letar efter anledningar till att inte vilja ha dem. Vet inte varför jag klickade i fritidshus den där är gången, men jag tror jag väntade på köpare av barnens sängar. (katarsisk rensning, inte bara som state of mind) Men det gjorde jag iallafall och Smultronstigen 9. Det var något med hela den idén som fick mitt hjärta att känna sig hemma. Så kanske.
Kanske jättemycket kanske.
Åh.

48

Katarsis.

Äntligen.
Det är som en minimal inställning, lite som en ljusknapp. Det var tänt, men nu är det släckt, det som var upplyst är mörk. Mörkare.
Jag tänker att man aldrig vet när det ska hända, men när det gör det så blir andetagen plötsligt lättare. Inte mindre, men utan motstånd. För nog har det varit så rätt länge nu, kanske i fyrtioåtta dagar, att varje andetag någonstans smärtat mig. Jag slog upp ögonen idag och jag kände den, inställningen.
Innan det hände gick jag upp i partiklar av sorg och jag kvävdes av smärtan som inte fick plats i min kropp. Bakom ögonlocken var en bara en skuggbild av en kropp som fanns på en plats, utan mig. Utan mig som skyddande hölje.
Jag har levt så länge med den där skrämmande blicken, den som fått mina vänner att blygsamt trycka min hand under cafébordet, den blick som fått mig själv att rygga tillbaka när jag råkat se mig själv i spegeln- men det är en solig morgon i slutet av april som jag vaknar och när jag tvättat ansiktet inte möter annat än mina två blå. Inget annat. Bara två ögon. Som är mina, som jag känner igen.
Så jag vågar känna äntligen, rösten som ristat mönster på min hud har lämnat mig, sångerna som skrevs har tystnat. Ingen ekande saknad, ingen tomhet. Jag vinner i tävling mot mig själv, och första priset- det var mig. Och jag var ren som en snö. Håll om mig och älska mig nu, förstår du? Det finns för evigt bara nu. Jag blir aldrig mera än såhär.
Katarsisk.

cubano

Idag hände mycket. Imorgon händer väl lite mindre.
Men dansas, det ska det.
Kolla. Vilken poet jag är!

47

Jag ska dela med mig av en sak.
Alltså jag går aldrig, och jag repeterar ALDRIG på toa utan att låsa dörren om mig. Även fast jag är ensam hemma. 

Låst dörr. 

Det är något som jag oftast blir lite pikad på, för självklart är jag jättenoga med att både dubbel- och trippelkolla att dörren de facto är låst. Med alla dessa pikar i bakhuvudet så inser väl även jag att jag är lite fånig med min låsta toalettdörr (fast allvarligt, det känns som en ganska oskyldig tvångstanke, jag har värre!) och nu när jag är alldeles själv för en gångs skull så tänkte jag what the heck, jag prövar.
Mitt hem har två toaletter, varav den ena (min favorit) är i hallen. Så jag drog dit och dumdamdidum, sätter mig och kissar med öppen dör. Stolt som en tupp! Jag börjar lite försiktigt, så den är inte sådär brutalöppen, men 90graders vinkel iallafall.
När jag väl sitter där och skvalar så hinner jag ångra mig, det känns obekvämt, så jag kniper av strålen och börjar gå de tre metrarna fram till dörren för att stänga, lite som en pingvin med mina jeans vid fotknölarna och framåtvinklad överkropp. Just som jag ska greppa handtaget på dörren och dra igen så stövlar min målare in genom ytterdörren.
Alltså.
Inte ok.
Min målare liksom (född 90, han måste blivit förskräckt), jag vet inte hur jag lyckas förtränga att ett gäng män i åldrarna 24-57 har varsin uppsättning nycklar till min ytterdörr, men fyfan, jag dog. Bryter ihop lite bara jag tänker på det nu. Fyfan. Fyfan. Smällde iallafall ihop dörren med ett snabbt 'tjena' och sedan satt jag där i över en timma och skämdes.
Som en liten boll på golvet. Jag kissade inte ens klart.

46

Perioderna blir längre fast de borde vara kortare, och jag blir rädd för jag känner igen dem. Vad åt du till middag igår frågar hon och jag är ärlig i mitt svar att det vart sju jordnötter. Jag tror det nästan inte själv, tittar igenom disken från de senaste dagarna och ser att det är sant. Idag undrar jag bara vart jag är på väg någonstans, bara jag. Vart är jag nu? Jag har en textrad från en sång i mitt huvud; Säg är det sant att varje man går på som jag? Att vi kan glömma vad som hänt från dag till dag. Känns som att stå framför en tsunamivåg och bara vänta på att den slår till. En tryckvåg av rädsla tornar upp sig.
Sprang på en bekant som ville hålla om mig en stund, ge mig en kram- en ordentlig kram men jag ryggade tillbaka rätt snabbt och skrattade till om att jag inte gillar att kramas. 'gillar inte kroppskontakt, faktiskt'. 
Vilken otroligt konstig sak att säga till någon. Oavsett relation, men jag sa det. För jag är konstig. Jag tror jag gillar kroppskontakt rätt ofta, min personliga sfär är inte så snäv egentligen, faktiskt så är den helt öppen för det mesta. Jag vet inte vad det här är, eller hur jag ska ta mig ur det, men kanske laddar universum om mig för något nytt, det kanske är så. Att jag är på laddning och snart vaknar jag upp på 100%. Ibland räcker det med att skriva, jag skriver hela tiden. Jag skulle kunna tråka ut mina blygsamma läsare med ett inlägg i timman, bara för det snurrar så många ord och tankar i mitt huvud. Jag kanske är helt jävla normal. Bara det att jag inte silar, det fastnar inget grovkornigt någonstans, allt bara rinner igenom.
Mår du bra? Mår du bra överallt? 
Hon frågar så mjukt, sträcker sig mot mig genom allt mellan oss och jag försöker svara. Det blir bra är det bästa jag kan. Jag känner mig som en hund som håller på att dö men ändå viftar på svansen när husse klappar på huvudet. Jag minns min hund, åh mina fina hundar. De var bröder från samma kull och fanns några år innan jag själv gjord det i min familj, således blev de även mina storebröder. En av dem dog dock när han var tolv år, han fick cancer. Den andre, som jag ska berätta om nu, levde vidare i två år till. Men han blev aldrig samma, dessutom är fjorton år ganska länge för en hund. Sista dagen han var hemma så kastade jag en boll till honom och jag minns hans blick mot mig. Det var hans favoritboll, röd med vita prickar, långt ifrån rund, såg ut som ett svamplock undefär, så jag kallade den flugsvampen.
Han låg bredvid mig när jag slängde iväg den, inte alls långt, bara några meter. Men med uppgiven ansträngning och uppriktigt kärlek så tittade han rakt in i mina ögon och jag förstår nu att han tänkte; för dig. Du är värd min ansträngning. Och så lufsade han iväg och hämtade den där jävla bollen på sina korta, svarta skotteben, och lade den i mitt korslagda knä. Någon minut senare kom mamma och pappa alldeles sammanbitna och berättade att det var dags att åka. Om någon som läser det här känner mig så har ni säkert redan listat ut att stora tårar rullar över mina kinder just nu, jag ska sluta skriva.
Jag är inte olycklig, jag är bara.

gråten

-Hon pratade mycket om dig och vad du gjorde för henne. Jag vet att du var en 'äkta' vän. Jag vet att du betydde otroligt mycket för henne.

Min mördade väns mamma och jag har talats vid idag, om onaturliga sorgeprocesser. Hon minns inte att hennes dotter är död och har 27 års minnen ihopblandade i huvudet. Hon berättade att igår gick hon till bilen för att hämta sin dotter från stallet, men det var 14 år sedan de ens hade en häst.
Det finns så mycket sorg i världen, vad är min egentligen? Så otroligt banal och småskalig. Ingenting.
Perspektiv kanske det kallas, eller uppvaknande. Psykopater och känslokalla- ni skrämmer mig mer än vad ni intresserar mig.
Öppna sinnet party people, världen kan vara så mycket vackrare och fylld av så många fler äventyr

45

Jag önskar jag var turkos. Men jag är svart eller vit. Allt eller inget. När jag hatar gör jag det med passion, när jag älskar... när jag saknar blir jag förlamad. När jag vet varken upp eller ned bryter jag ihop till ingenting och försvinner in i mig själv. Jag fick frågan igår vad jag önskar mig i födelsedagspresent, för jag fyller år snart. Jag sa att jag önskar mig en apelsinskalare. Men jag ville säga en emotionell kam för att reda ut den där oredan som rör sig i min skalle. Önskar jag kunde kliva in med mopp och gummistövlar och ordna upp, eller städa ut. Jag är färdig. Jag är så jävla färdig. Jag önskar mig ingenting annat än tid. Eller att det gick att förhålla sig till tiden precis som man själv ansåg vara passande. Det vore något.
Vad är klockan? Kvart över åtta månader sedan. 

Jag har en bultsax.
Ser ni en spinkig blondin med en bultsax på stan så är det jag, på jakt efter friheten. Säg inte hej.

44

Solen smeker bort allt. Allvarligt. Började dagen med ord och tankar att ok. Jag kämpar, med glädje, jag vill känna att jag gjort allt. Vill att han ska känna att jag gör allt. Jag ska visa honom vad allt är, vad det innebär. På riktigt, om han trott han känt ett andetag av min kärlek ska jag lämna honom andlös. Så redo, så där, kärleken som ledljus hallefuckingluja!
Och så kom den, den förbaskade solen. Brände sina hål på min näthinna, drog ett lager med fräknar över min hud. Och hela jag doftar utomhus. Sand i hårbotten och gräs i mina fickor. Solen smeker bort allt när hon visar verkligheten i sitt brännande ljus. Det finns ingen strid! Ingen kamp. Knappt bleka minnen, bara en blind punkt som blir en av flera. Solen och värmen, där bor jag. I torpet med en bok i knät och den finaste som frågar hur man kan göra för att få skratta?
Solen kom, hon fick min dag och smälte min strid. Jag varken vann eller förlorade, jag är lyckligt likgiltig, kanske får lämna det där. Nej. Dagen jag slåss har min inre hippie övergett mig, men nu fyller hon mig av kärlek och förenar sig med universum.
Fick frågan om vad det betyder egentligen, i universe you. Men svaret är jag osäker på.
Allt är jag osäker på- inget finns och därför allt. Eller tvärtom.
Det var sol idag,
Jag har läst och ridit idag. Och så har jag hittat en glaskula!

grepp

Halmstrån, är de där för mig att greppa? Det ligger en gåva i min ficka, ska jag slänga den eller spara? Är hoppfullhet pinsam eller onödog? Vacker? Jag känner aldrig så.
Han säger kom vi går men jag kan inte stå, han tar min underarm, lite för hårt så jag säger aj och stryker den.
Vi ska inte dansa ikväll, just nu känns det som en bedrift bara att vingla hem.
Jag hämtade något som vat vårat, det kändes tungt. Nu är allt mitt, alla små historier raderade och finns inte mer. Det var lätt, en kan vara stark och en kan vara osynlig. Instansade små silverspiraler och splittrade stjärnbilder som glimmat, delat på två. Kvarglömt någonstans och så vackert i min ficka. Jag tänker att allt flyter, jag glider med. Ibland gör det ont men ibland skrattar jag. Och ibland är jag bara trött, och som nu lite rädd.
Jag skriver för att se upptagen ut nu, insatt och utan tid. Ett litet blåmärke och glittrande medaljonger i fickan. Hade jag kunnat så hade bett om hjälp, men det finns ingen plats att rämna på. Så jag ör tyst och ler så stort, men vart fan ska jag sova?

43

Extremt tung känsla i bröstet, jag klarar det jag klarar det. Andas in andas ut andas in och håll. Räkna till tio, andas ut igen.
Sådär, ett stort leende och stora blonda lockar som dansar över axlarna och ligger som en sky kring huvudet. Perfekt.
Nu ska jag ta mig till hans soliga balkong i söderläge och suga i mig kvällens sista strålar, lite uppmärksamhet och kanske en joint innan jag intalar honom att det inte alls är en bra ide att han följer mig till kvällens gungande toner. För jag vill gå själv, egentligen bara med en person, men annars själv. Jag är inte rädd att vara själv, tvärtom, jag gillar det. Njuter av det, speciellt när det handlar om musik faktiskt, på sin höjd kan rätt person få lägga två försiktiga händer mot mina höfter och kanske en haka på axeln, men stör mig inte mer än så när jag kanaliserar vad andra skapat.
Den tunga känslan flyr, genom fingertopparna in i min laptop. Som när saknad byts ut mot förväntan, alldeles bubblande alldeles magisk. Allting är precis på ytan, så krispigt.
Det doftar ännu sand om mina fingrar från alla timmarna på lekplatsen, den här helgen blir en punktpunktpunkt. Det är ingen tvekan om saken, det är vår. Det är magi i varje andetag, även de som svider som värst.
Jag kan le. Jag kan skratta. Hell, jag kan till och med stråla. Blinda dem, blända dem, vara det enda motljus de någonsin behöver. De stackars satarna som råkar komma där i vägen. Ett äventyr, ett (som han sa) mirakel.
-Näe, helt jävla mirakelfri är jag.
-Aldrig. Du är meta-du. Mirakel i mirakel. 
Jag gillar det. Meta-Tee.
Jag fattar ibland inte. Som typ nu flaggar jag för att jag är lite nere. Då anstränger sig en hel drös av helt fantastiska människor för att jag ska komma lite högre upp. Och de lyckas. Nu ska jag le och nu ska jag gå.
Hejdå.

42

För en bild säger mer än tusen ord.

Men här är en bild. Med ord.

41

I am a generous lover for selfish reasons.

Man kommer långt på sorg, musik och chant.
Glad påsk!

Update kl nästan mitt i natten.

Ja alltså, klockan är typ mitt i natten och jag är heeelt miihihihohohiiioo! 

Men kan inte säga mer om det, bara det är vad som rör sig i min hjärna just nu.

Skrattade precis min käke ur led och spenderar påsken med ett bandage runt hela skallen för att stabilisera. Vi gör kaninöron mitt på huvudet och skrattar lite till.

födelsedag

Jag kommer aldrig längre än till din begravning.
Du var så kort, älskade sparv, så liten. Så perfekt i din skönhet, men det såg du aldrig själv. Allt som gick att ändra, skulle ändras. Du fortsatte ändå, med din perfektion. Jag vill skriva något till dig, något som blir bra. Något som berör världen precis som du förändrade mig, att du var mer än dina centimetrar, mer än vad man såg. Men du var så kort, så fantastisk. Jag bad dig flytta in i min ficka, du skulle få plats och jag skulle mata dig med kaksmulor. Vi pratade så.
Jag kommer aldrig längre än din begravning. Du hade en vit kista, den var så liten. Minimal, men den syntes knappt för den var helt översvallad av rosa rosor. Tårarna som bröt sig loss den dagen, jag har förträngt. Förträngt att jag inte klarade av att fika med din familj efteråt, jag satt där i min kortaste kjol och högsta klackar och skulle samla ihop mina saker och gå.
Alla gick. Men jag satt kvar, och mamma väntade på mig en stund. En lång stund, jag kunde inte lämna dig, kunde inte förmå mig till det. Minns inte hur det gick till men plötsligt landade jag någon annanstans.
Jag minns annat. Jag minns att min bror körde mig dit. Att jag blev arg på honom men han lät mig bli det. Att jag fick sura.
Jag minns att jag köpte blommorna innan begravningen, och att allt var ok. Jag var ok när mamma höll mig uppe på vägen in till Rosornas Kyrka. Så brast det. Bokstavligen, knäna vek sig och jag kunde inte kontrollera mig. Bortom mig, utom mig. Bara gråt. Den sorgen, den var så direkt, den är så direkt.
Jag saknar min vän. Jag är rädd. Just nu är jag rädd, jag är ensam och rädd och du finns inte där och kan hålla mitt huvud. Jag är vilsen och hyperventilerar, men du lägger ingen hand mot mitt ryggslut eller håller mig så hårt du bara kan. Jag fick frågan hur jag mådde med allt som har hänt och jag undrade vad hon menade. Vad har hänt?
-Med allt i somras? 
Kunde inte ens svara. Hatar att jag inte förstod vad hon menade på en gång, det är ju fan livsomvälvande att förlora någon som hade din roll i mitt liv. Livsomvälvande och jag blockerar bort det. Det skrämmer mig mer än nattens monster. Men jag ska inte gå dit. Jag saknar dig. Jag saknar dig så otroligt. Tårarna har trillat hela dagen, och jag har skyllt på vindtunnlar och lök. Sorgliga slut i böcker eller vackra citat. Men alla har vart dina, tårarna.
Jag är slut nu, jag somnar. Somnar och minns när du väckte mig en sommarmorgon, du kröp ner i min säng och tittade på mig tills jag vaknade. Och sedan låg vi axel mot axel och pratade om livet, universum och allting. Du var min guide i galaxen.
Jag hade behövt dig nu, prata med dig nu. Jag hade behövt få sörja dig, jag borde gjort ett bättre jobb.
Älskad. Saknad.
Godnatt min skatt.
Du skulle blivit 28 idag.

40

Jag säger att han inte vet någonting om mig, han ser inte mig och han känner inte mig. Han vet inte mig. Jag slaktar kanske lite medvetet, driver lite för hårt för att han får skylla sig själv om han tar sig friheter. Vad menar han med att bry sig om mig, det är inte hans plats. Usch vad jag går på, usch vad jag tar ut mina känslor på fel plats. Usch vad han låter mig göra det, min tacksamma lilla slagpåse. Men han är skyldig mig det, han har förstört mig. En gång. Han och hans iskalla tidsuppfattning gjorde att jag tappade min. Fattning. Det var länge sedan.
Han sträcker ut en hand mot mitt lockande glitter, jag välkomnar den. Kom, kom lilla hand. Och när han nästan rör mig, nästan tränger in där i min ytspänning så vänder jag huden ut och in, min svidande insida fräter bort huden på hans trånande fingrar och stanken av bränt kött fyller hela vår sfär.
Sedan svalkar jag honom, med lätta läppar kysser jag knogarna till frälsning. Såja, såja. Och han klappar mig som en älskad liten kattunge, jag blir en boll av purrande nöjdhet.
-Du är så fin. 
Det är då jag säger att han inte vet någonting om mig, att han inte kan säga en endaste sak om mig. Jag skrattar samtidigt, kanske för att visa honom hur patetisk han är som i några sekunder trodde att han hade mig figured out. Jag vet att du inte ser mig väser jag så vackert att det blir en viskning.  Kör ner mina fötter i skorna som Gene Simmons skulle avundas och glider spårlöst vidare.
Och kanske skulle det stanna där, om jag hade valt att låta det göra det men:

Blåögd och charmerande. En av mina favoritställningar hos dig är när du sitter som i typ fosterställning med knäna uppdragna under hakan och funderar på något. Då har du rustningen på men ser samtidigt så skör ut. Glasängel är du, tusen bitar på marken eller okrossbar. 

vibrerar i min ficka. 

Äh liksom. ÄH!

39

Det hade varit lättare att skriva här idag om jag inte hade haft huvudet fullt.
Allting är samma som ingenting.
Saker måste vara specifika för att räknas idag, man måste säga exakt Annars går det inte, annars låser det sig. Låser jag mig.
Så vad är exakt egentligen? Nu läste jag en mening om ett barn som liknar mig. En mening som en gång blivit reciterad för mig; full emotionell kontroll- eller inga känslor alls? 

Får jag bara distans så kan jag rycka åt axlarna åt vad som helst, jag pratar om det med min mamma och vi minns de gånger hon varit arg på mig under min uppväxt. (ja, jag hade en mamma som var en sådan som blev arg på sina barn)
När hon skällde på mig så blev hon ytterligare agiterad av att jag inte visade någon som helst reaktion, mitt ansikte avslöjade inte någonting av hur jag kände. Skämdes jag? Kände jag mig förorättad? Kände jag ledsamhet? Glädje? Chock? Tydligen gick det inte att se.
Jag sa inget heller, bara ett tyst mm med sammanbitna läppar när det blev ett tydligt utrymme för mig att göra mig hörd. Vilket också gjorde henne irriterad, många är de gräl som haft meningen; säg inte bara mm hela tiden inblandade någonstans. Jag var ett konstigt barn och är nog en ännu konstigare vuxen.
Jag tror att jag har nått full effekt nu. 

Jag har haft ett par annorlunda dagar, jag har fyllt dem med energier för mig att äta. Jag har varit en vampyr.
Jag har sökt mig till själar som tillfälligt lindar sig kring min. Jag har tänkt mycket på det här med tid.
Det är lustigt egentligen, det finns så många timmar på ett dygn och idag var jag på vippen att skriva till någon jag borde hålla mig ifrån, för att det var en timma över.
Jag tycker om att skriva här. Det är ett fönster rakt in, jag undrar om ni som hittar hit- för det är en del, läser eller ser. Eller båda. Men jag undrar inte högt, inte egentligen, vill inte ha svar. Det räcker såhär. Svävande ord skrivna i en hast.
Hursom. Det är självklart sorgligt att bli anklagad för att inte ha några känslor alls eller få kommentaren om att jag är oförmögen att visa dem. Kanske är det så, eller kanske är det så att det inte är för alla att se. Ser man så ser man. Typ.
Jag har känslor. Alla känslor i hela världen.
Alltså, känner jag även ingenting. Ingenting alls.

 

38

Det jag känner nu är ren och skär lycka, med en välbalanserad cappuccino och solen som värmer mina lår men tårar mina ögon.
Stockholm, söder.
Jag är så hemma här.
Människorna är mina här.
Mina människor är här.
Livet och dess innehåll, alla solar som lyser upp mig.
Som om att jag glömt hur fantastiskt okomplicerad jag kan vara!

37

Jag tycker om att åka tåg väldigt mycket. Jag uppnår ofta total avslappning, hjärnan blir fri och fullt användbar, som att det är världen utanför fönstret som flyttar sig och jag sitter stilla, helt utan ansträngning.
I mitt knä ligger boken Lolita, en upplaga från tidigt sextiotal med extremt högtravande språk och inga som helst radavstånd. En favorit som med sitt sätt får mig att backa. Inte vilja läsa, inte hoppa in bland sidorna och existera. Jag hittar utan svårigheter på orsaker till att inte läsa och detta bibliotekslånade exemplar har legat orört i tio dagar.
Fick till och med låna om.
Jag hade att jag nu på tåget skulle sjunka in, men vi får se.
Jag mobilbloggar.
Jag är påväg till huvudstaden för en, kanske två nätter. Födelsedagsöverraskning imorgon och ikväll ska jag laga middag och umgås med en av mina närmsta.
Mina främsta.
Jag ska ge Lolita en chans nu, inte bara för att min telefon behövs för en extra biljettkontroll- utan för att det är det rätta att göra.
Trots bokens sätt och irriterande utformning, chanser delas alltid ut i plural.

36

Dagens:
Ska man ge mig presenter så är choklad helt klart ett acceptabelt val.

35

Med kroppen under en fleecefilt och pannan baddad av min finaste, tolvåriga vän (alltså en riktig person, inte whiskey) tar jag mig igenom ett helvete av njurstensanfall. Känns som en blandning av att gå av på mitten och att genom vaginal förlossning, föda en flyttkartong.
Just nu upptas mina tankar av varför (varför?!) är min bh full av kaksmulor?

Och fuck, fuckelifuck,
Allt.
Jag ska sova.

34

Ok, så låt oss bekräfta att när jag är trött och nere i mina egna skosulor- så får jag inget gjort. När jag är helt hyper (drack persiskt kaffe igår så jag har fortfarande energi nog att försörja en mindre stad) så får jag, sorgligt nog, inte så mycket gjort heller.
För ja. Jag ÄR helt hyper. Helt galet, jag är glad fast att jag fått det konstaterat att jag inte vunnit något. Jag är bara presenterad på mållinjen. Typ.
Men det spelar ingen roll, de tär tungt att söka jobb. Det är tråkigt också, att inte veta. Jag hatar att inte veta.
Det är nog mitt värsta drag egentligen, att jag behöver och vill veta. Allt. Hela tiden. Det är så tydligt också, jag framstår säkert som rätt skvallrig, inte för att jag har så mycket skvaller på lager själv men jag älskar att höra om andra. Ibland kan jag få en reaktion på en fråga jag ställer i skvallret. Kanske berättar någon en mörk, mörk hemlighet gällande en tredje part och min motfråga blir:
-Vart stod du när du fick reda på det här/Hur luktade det/Vad hade du för tröja?
Men det är för att jag vill fånga hela bilden, jag vill ta in alla detaljer och vara där. Veta. Veta vad som hände där. Hallå, kan inte någon bara berätta det för mig?
Det är skönt att vara glad och hoppfull. Var det kanske länge sedan? Jag vet inte. Vad känner jag? Jag känner allt. Det är vad jag känner.
Vill veta allt.
Känner allt.
Just nu i den här minuten iallafall. I detta lilla foto från mina tankar, där är jag nu. Men snart är jag på en salong och fixar mina gigantiska klor till naglar.
Då sitter jag och fräser över jobbiga ljud istället.
Jag vill kanske inte ens gå utomhus idag, vill kanske helst sitta vid min telefon som en trånsjuk tonåring och vänta på besked. Min väldigt bärbara telefon.
Jag alltså.
Vilket cp.

33

Bra dag.
Energin kommer sakta tillbaka även om det är kallt som fittans ute.
Ja. Jag skrev fittans. Även om min fitta oftast genererar en värme av minst 37 härliga grader så... just det. Fittans kallt.
Det har inte drabbat mig så värst dock. Har mest åkt bil idag.
Och intervjuats. Inomhus.
Och träffat fint folk, inomhus. Det är bra. Det gör mig glad. Den här dagen gör mig glad.

Det  finns spenatsoppa på spisen. Jag borde äta den, inte för att jag är hungrig på spenatsoppa, det och blodpudding toppar min äckellista. Och ugnspannkaka, fyfan. Jag är inte ens hungrig, jag är typ lite obstinat idag.
Men jag tror jag är obstinat på glada dagar. Det får jag, nästan som ett litet tvång för att balansera.
För ett tag sedan bytte jag parfym, den doftar typ lite... herrparfymigt har jag märkt. Sitter ofta och luktar på mig själv och blir konfunderad. Vem tusan luktar såhär? Haha! Det är ju jag! Men gott iallafall. Det är en parfym full med minnen, önskade mig den så länge. Den var så otroligt dyr.
Så sparade mina tre kusiner och två syskon ihop till den för att ge mig den i julklapp, wihooo sötast någonsin!
Efter en dags användning lyfte jag den i locket hemma och då dunsade hela flaskan i golvet.
Tusen parfymiga glasbitar. Minst. Och dåvarande kärleken som chockat rusade in men knuffades ut av den extrema doftvägg som attackerade honom. Stackarn.
Det var femton år sedan och varje gång han hör av sig till mig börjar han med; tja, minns du när du slog sönder en parfymflaska? 
Issey Miyake.

Jag lyfter aldrig parfymer i locket längre. 

32

Det är en målare här.
Han lyssnar på Undo med Sanne Nielsen, jag gillar den.
Jag gillar honom också, han är trevlig. Han brukar äta sin frukost samtidigt som jag tar mitt morgonthé och då pratar vi.
Idag pratade vi om oss själva, det var trevligt. Sådana där ytliga detaljer om när man är född. 1990. Då är han född och jag blir fortfarande fascinerad av att så unga människor typ kan.. gå på toaletten alldeles själva.
Inte minst måla om min lägenhet.
Galet.
Jag ska fixa mina naglar idag. Nu faktiskt.
Jag borde hitta på något idag. Nu faktiskt.
Ska bara få fram energi nog att borsta hår och tänder. Men den finns där. Jag sov bra i natt. Jag vaknade och var inte helt igenkorkad av snor och ingenting.

Jag antar att tillslut kommer den dagen då man sovit färdigt. Som att vakna efter narkos.
Man vaknar rätt många gånger och spyr.
Men plötsligt så är det ett uppvaknande helt utan kräk, man är mest bara utvilad och voila, större bröst! Otroligt.

Ok.
Jag förstår inte vad jag menar men det behöver jag inte heller.

31

Kan jag få sova bara?
Åtta timmar eller hundra. Med dubbla täcken och raggsockor. Sova och låta tiden gå, för då kommer 'sen' och ja, då är det nu.
Från då till nu ligger ett hav av tid jag sovit bort, sovit fram.
Ibland drar sig väggarna ihop och jag fastnar, som min återkommande mardröm från barndomen.
Fast jag kan inte rymma- för det finns ingen plats för mig att springa till längre.
Inga fler ord nu,

30

Jag känner att jag skulle kunna sova en vecka. Bara sova, vakna upp några korta stunder för livsnödvändig förtäring. Lite vatten. Och ett äpple.
Linda in mig i täcken, bulla på med kuddar- bara sova.
Det är en extrem trötthet som gripit tag om min ryggrad, min kyla blir så mycket mer markant när jag behöver gå i ide. Fingrarna är iskalla, min yngsta dotter brukar reagera på det när jag hjälper henne på med kläderna.
Jag kan nästan inte ens minnas gårdagen, men ser att jag skrivit en rad här. Jag har skrivit namnet på en sång (och tillhörande artist) som jag lyssnar på hela tiden nästan. Jag gör så, lyssnar sönder en sång- gör den till min. Till stunden. Lite som mina parfymer, doftmarkerar ett kapitel i mitt liv.

Jag funderade på, om jag parallellt med den här bloggen, skulle öppna en bildblogg. Där jag varje dag lägger upp en bild på mig. Ibland hela mig, ibland en ansiktsdetalj. Någon annan gång, kanske bara en handled.
Att skriva här, det är foton från min insida. Ögonblicksbilder. Fångade i stunden, ibland skriver jag från min mobiltelefon.
Det är fumligt här, texterna är ostrukturerade och inte alls genomtänkta. Det är aldrig meningen att någon ska läsa här, jag gör det inte heller. Läser inte igenom innan jag sänder, utan låter det bara bli en slags randomiserad dagbok.
Så långt ifrån mina tidigare skrivsätt.
På min andra blogg, där redigerar jag sönder det jag först skriver. Skriver saker där det enda sanna är känslan i texten, det är den jag vill förmedla. Den exakta känslan som spirar i mitt bröst där och då.
Men här är det fummel.
Och här läser jag aldrig igenom. Bara skriver och publicerar. Varsågod cyberspace (ååh ljuva nittiotalsord), take my shit.
Har jag inget att säga nu? Eller allt?
Fummel. Flummel.
Nu tryckte någon på den där narkolepsiknappen igen. Jag somnar.

29

John Legend - All Of Me.

28

Det skär i min hals när jag vaknar, som jag ägnat natten åt att svälja krossat glas. Gapar jag stort nog så glittrar mitt svalg, gapar jag stort nog kanske du kan leka lejondomptör och stoppa in huvudet.
Har du tur eller otur?
Jag biter av dig och du tumlar ner i mitt sylvassa glittrande hals- vila under mitt hjärta.
Vänner och bortglömd musik på schemat idag.
Det är lördag och för tre veckor sedan började tankarna på den här bloggen.
Varje inlägg är som ett litet foto från min insida, irrationell, självklar. Själlös, kärleksfull, sanningssagor, ingenting.
Jag ska fortsätta ändå. Varenda jävla dag.

27

Jag har legat i sängen hela dagen.
Jag är fortfarande sjuk.
Jag har inget att säga, jag har ingen känsla. Jag tror han har distans till mig ikväll, jag tror han träffar henne snart. För att fylla ut, efter mig.
-Blir du inte svartsjuk? 
Vi har pratat om svartsjuka mycket den sista tiden.
Jag blir inte svartsjuk. Om det hugger i hjärtat så släpper det fort.
Du blir inte svartsjuk för du släpper inte in. 
Det är vad han säger till mig.
Men jag vet inte, vad är det man blir svartsjuk PÅ liksom? Vad är det som man ska känna? Det jag har fått försvinner inte för att någon får något annat.
Jag är mera rädd än svartsjuk.
Men man är aldrig modig om man aldrig är rädd heller.

Han blir svartsjuk ibland.

26

Svartsjuka måste vara som ett flor framför ögonen.
Tunnelseende.
Skärmar av det vackra, rena, kärleksfulla.

Men det skrämmer inte mig. Alls.

25

Ett natt av tröstpris men med ett snett leende.
Vi är högsta vinsten.

24

Solen har fyllt oss idag.
Jag mötte honom för en kyss, våra händer i varandra. En stad läggs under våra fötter.
Den akuta lusten och längtan efter honom kulminerade i ett solarium.
Ett minne bland tusen.
Vi borde skratta oss lyckliga som har varandra.