48

Katarsis.

Äntligen.
Det är som en minimal inställning, lite som en ljusknapp. Det var tänt, men nu är det släckt, det som var upplyst är mörk. Mörkare.
Jag tänker att man aldrig vet när det ska hända, men när det gör det så blir andetagen plötsligt lättare. Inte mindre, men utan motstånd. För nog har det varit så rätt länge nu, kanske i fyrtioåtta dagar, att varje andetag någonstans smärtat mig. Jag slog upp ögonen idag och jag kände den, inställningen.
Innan det hände gick jag upp i partiklar av sorg och jag kvävdes av smärtan som inte fick plats i min kropp. Bakom ögonlocken var en bara en skuggbild av en kropp som fanns på en plats, utan mig. Utan mig som skyddande hölje.
Jag har levt så länge med den där skrämmande blicken, den som fått mina vänner att blygsamt trycka min hand under cafébordet, den blick som fått mig själv att rygga tillbaka när jag råkat se mig själv i spegeln- men det är en solig morgon i slutet av april som jag vaknar och när jag tvättat ansiktet inte möter annat än mina två blå. Inget annat. Bara två ögon. Som är mina, som jag känner igen.
Så jag vågar känna äntligen, rösten som ristat mönster på min hud har lämnat mig, sångerna som skrevs har tystnat. Ingen ekande saknad, ingen tomhet. Jag vinner i tävling mot mig själv, och första priset- det var mig. Och jag var ren som en snö. Håll om mig och älska mig nu, förstår du? Det finns för evigt bara nu. Jag blir aldrig mera än såhär.
Katarsisk.