37

Jag tycker om att åka tåg väldigt mycket. Jag uppnår ofta total avslappning, hjärnan blir fri och fullt användbar, som att det är världen utanför fönstret som flyttar sig och jag sitter stilla, helt utan ansträngning.
I mitt knä ligger boken Lolita, en upplaga från tidigt sextiotal med extremt högtravande språk och inga som helst radavstånd. En favorit som med sitt sätt får mig att backa. Inte vilja läsa, inte hoppa in bland sidorna och existera. Jag hittar utan svårigheter på orsaker till att inte läsa och detta bibliotekslånade exemplar har legat orört i tio dagar.
Fick till och med låna om.
Jag hade att jag nu på tåget skulle sjunka in, men vi får se.
Jag mobilbloggar.
Jag är påväg till huvudstaden för en, kanske två nätter. Födelsedagsöverraskning imorgon och ikväll ska jag laga middag och umgås med en av mina närmsta.
Mina främsta.
Jag ska ge Lolita en chans nu, inte bara för att min telefon behövs för en extra biljettkontroll- utan för att det är det rätta att göra.
Trots bokens sätt och irriterande utformning, chanser delas alltid ut i plural.