46

Perioderna blir längre fast de borde vara kortare, och jag blir rädd för jag känner igen dem. Vad åt du till middag igår frågar hon och jag är ärlig i mitt svar att det vart sju jordnötter. Jag tror det nästan inte själv, tittar igenom disken från de senaste dagarna och ser att det är sant. Idag undrar jag bara vart jag är på väg någonstans, bara jag. Vart är jag nu? Jag har en textrad från en sång i mitt huvud; Säg är det sant att varje man går på som jag? Att vi kan glömma vad som hänt från dag till dag. Känns som att stå framför en tsunamivåg och bara vänta på att den slår till. En tryckvåg av rädsla tornar upp sig.
Sprang på en bekant som ville hålla om mig en stund, ge mig en kram- en ordentlig kram men jag ryggade tillbaka rätt snabbt och skrattade till om att jag inte gillar att kramas. 'gillar inte kroppskontakt, faktiskt'. 
Vilken otroligt konstig sak att säga till någon. Oavsett relation, men jag sa det. För jag är konstig. Jag tror jag gillar kroppskontakt rätt ofta, min personliga sfär är inte så snäv egentligen, faktiskt så är den helt öppen för det mesta. Jag vet inte vad det här är, eller hur jag ska ta mig ur det, men kanske laddar universum om mig för något nytt, det kanske är så. Att jag är på laddning och snart vaknar jag upp på 100%. Ibland räcker det med att skriva, jag skriver hela tiden. Jag skulle kunna tråka ut mina blygsamma läsare med ett inlägg i timman, bara för det snurrar så många ord och tankar i mitt huvud. Jag kanske är helt jävla normal. Bara det att jag inte silar, det fastnar inget grovkornigt någonstans, allt bara rinner igenom.
Mår du bra? Mår du bra överallt? 
Hon frågar så mjukt, sträcker sig mot mig genom allt mellan oss och jag försöker svara. Det blir bra är det bästa jag kan. Jag känner mig som en hund som håller på att dö men ändå viftar på svansen när husse klappar på huvudet. Jag minns min hund, åh mina fina hundar. De var bröder från samma kull och fanns några år innan jag själv gjord det i min familj, således blev de även mina storebröder. En av dem dog dock när han var tolv år, han fick cancer. Den andre, som jag ska berätta om nu, levde vidare i två år till. Men han blev aldrig samma, dessutom är fjorton år ganska länge för en hund. Sista dagen han var hemma så kastade jag en boll till honom och jag minns hans blick mot mig. Det var hans favoritboll, röd med vita prickar, långt ifrån rund, såg ut som ett svamplock undefär, så jag kallade den flugsvampen.
Han låg bredvid mig när jag slängde iväg den, inte alls långt, bara några meter. Men med uppgiven ansträngning och uppriktigt kärlek så tittade han rakt in i mina ögon och jag förstår nu att han tänkte; för dig. Du är värd min ansträngning. Och så lufsade han iväg och hämtade den där jävla bollen på sina korta, svarta skotteben, och lade den i mitt korslagda knä. Någon minut senare kom mamma och pappa alldeles sammanbitna och berättade att det var dags att åka. Om någon som läser det här känner mig så har ni säkert redan listat ut att stora tårar rullar över mina kinder just nu, jag ska sluta skriva.
Jag är inte olycklig, jag är bara.