408

-Jag sa att om han inte var beredd att älska dig med allt du är och inte är så vill jag ha den chansen. Att om han tvivlar i ens en tusendels sekund så bör han veta att jag inte gör det. Tvivlar alltså.
Att det finns en man, en människa, i mig, som vill lova att alltid älska dig.
Det var allt jag sa. 

407

Jag tänker att jag ska göra slut.
För att han blir fri, bara genom kärleken i mina ögon, men då känner jag bara att han är galen.
Och att det är farligt, att han inte kan hänga upp sitt liv på mig.
Så jag spelar på min rosa ukulele och bara; it´s not your fault but mine. Mumford and sons.
Han har mig så nära att det är obekvämt för honom, jag ser att det skrämmer och skaver i hans hjärta när han försiktigt, med mitt huvud mot hans bröst, med mig uppkrupen som en boll i hans knä, knappt kan uttala vad som skrämmer honom.
Att förlora mig.
Om han inte hittar jobb här när hans fellowship når mot sin ände- vad händer då?
Det blir tyst så länge. Det är lång tid tills det ens är en verklighet, i mitt huvud, inte hans.
Jag säger som det är.
Att det inte går att lova något om framtiden, men han är viktig för mig här och nu.

Sedan ska han spela basket.
Jag ska träna.
Vi skiljs åt och jag tänker på att han, som känner sig fri med mig, är så jävla vacker vetskap.

ström

Ibland vill han fiska och då sätter vi oss typ hundra meter från lägenheten. Jag fiskar inte, jag sitter på en skitobekväm liten förstenad stubbe och läser något kvasikulturellt. Eller om människokroppen.
Han kör fullständig fiskarutrustning. Gummihängselbyxor, speciella skor som kan gå på hala havsbottenstenar, naturjacka och flugfiskespö. I bröstfickan finns någon slags schweizisk armékniv. Så otroligt töntig att han blir attraktiv.
Jag kan inte hålla mig för garv när han står där mitt i Motala Ström och svingar med fiskespöt.
Folk stannar och fotograferar honom.
Han säger att det är galet, han vet människor som åker i flera timmar för att flugfiska, han behöver bara gå ut genom ytterdörren.
Livet är bra för honom nu.
Här, i Norrköping.

397

Plötsligt en dag så... så bara.. bryr man sig inte längre.
Man slutar liksom.
Man går med håret klistrat mot kinderna, och byxor som egentligen aldrig varit ens egna. I rosa, blommiga sneakers och ett hår som på senare tid mer liknat sockervadd är något mänskligt.
Och man kommer på, att oj! Vad länge sedan det var nu, sedan jag tänkte på det där som sved så hårt.
Så tänker man; Jag ska tänka lite på det sen.
Så glömmer man bort det. Kanske för att sekunden man sätter nyckeln i låset blir man nedbrottad av en galen, naken, franskfödd tysk. Och man ba; bonjour!
Och han ba; mon ange. 
Sedan kanske jag också blir naken helt magiskt och vi ligger i hallen och, tja, sen gjorde vi inte så mycket mer den kvällen.

394

Jag vill dela med mig av en liten bit, en liten bit av mig så att du ska få sinnesro. För att du ska få en liten bit som förklarar historia, för att du ska se mig med andra ögon, sanna ögon.
Jag vill släppa in dig så långt att min kropp formas runt dig, och för att flytta dig skulle jag behöva arrangera om alla vitala organ. Jag vill släppa in dig i min såpbubblesjäl, för jag tror inte att jag kan spricka, inte av dig.
Jag såg dig som en tagg, när du lämnade mig- förstår du? En tagg som infekterat (för det gjorde ont) och jag ville rycka bort dig för att självläka. Jag torkade sårytan efter dig med svalkande andra, jag hade färgglada plåster- för att slippa minnas.
Men fly, kan man inte göra för alltid. Dagen kom, då jag nyfiket ville se mitt ärr, och utan förväntning upptäckte jag att det var vackert, förödande vackert och oerhört smärtsamt.
Mitt älskade, blödande sår. Sorgen över att du är vävnad i mig och inte pulserande liv är förlamande, men jag står utan verktyg att förändra den.
Han har tittat på mitt ärr, han också.
Han är så noga, min vackre visionär, om att aldrig trycka på, stressa eller anklaga. Att bara se mig här och nu, formad av då, men levande nu.
-I am your boyfriend, säger han. I am on  your side.
Det viskar han innan jag somnar ovanför hans oregelbundna hjärtslag, med fingrarna dansandes över tatueringen på hans bröstkorg, den ser ut nästan som en måltavla.
Han är modig.

Men det här lilla jag vill ge dig, säga dig, det finns för dig att hämta.
Jag vet att jag måste initiera ett möte, men varje gång jag försiktigt försöker så trycks du allt längre bort.