407

Jag tänker att jag ska göra slut.
För att han blir fri, bara genom kärleken i mina ögon, men då känner jag bara att han är galen.
Och att det är farligt, att han inte kan hänga upp sitt liv på mig.
Så jag spelar på min rosa ukulele och bara; it´s not your fault but mine. Mumford and sons.
Han har mig så nära att det är obekvämt för honom, jag ser att det skrämmer och skaver i hans hjärta när han försiktigt, med mitt huvud mot hans bröst, med mig uppkrupen som en boll i hans knä, knappt kan uttala vad som skrämmer honom.
Att förlora mig.
Om han inte hittar jobb här när hans fellowship når mot sin ände- vad händer då?
Det blir tyst så länge. Det är lång tid tills det ens är en verklighet, i mitt huvud, inte hans.
Jag säger som det är.
Att det inte går att lova något om framtiden, men han är viktig för mig här och nu.

Sedan ska han spela basket.
Jag ska träna.
Vi skiljs åt och jag tänker på att han, som känner sig fri med mig, är så jävla vacker vetskap.