23

Jag är förkyld. Jättemycket.
Sitter i badet nu.
Har pratat med honom i 3h och 43minuter. Vi är som vattenfall, hon hör av sig under tiden vi pratar, söker honom. Puss!
Kram!
Hur mår du?
Han orkar inte han vill inte. Hon är bra men inte vad han vill.
Kvalitet säger han. Alla mina vänner säger satsa. Alla mina vänner ogillar dig.
Jag förstår det.
Jag är upptagen. Han är inte mitt enda vattenfall, jag har en familj. Som jag inte lämnar. Varför? Varför gör jag inte?
Han undrar också.
Vad skulle fattas oss?
Mina barn. Halva tiden.

Tanken bryter av mig på mitten. Orkar inte ens gå dit mentalt. Vi har redan skjutit upp bröllopet.
Jag har tömt badkaret nu. Sitter kvar ändå.
Hur mår du?
Jotack, helt ok.

22

I tre veckor har jag skrivit här nu.
Dag för dag i väntan på att en kärlek ska dö.
Den växer bara och jag fantiserar mig till en ny verklighet, där jag kan ge mig själv åt honom.
Göra honom lycklig för han får hela mig, inte bara tid med mig.
Är fantasi drömmar eller ett första steg?

21

-Vi kysstes igen, dumt, jag ville inte egentligen.
Det smular sönder mig, han får säga vad han vill- uppenbarligen är hon så ljuvlig att det inte går att stå emot.
Sedan spelar kärleken oss emellan (på en gräsplätt på en ny plats) inte någon roll.
Hon söker honom hela tiden och som en utspilld skatt låter han henne hitta varje liten gnistrande bit.
-Men ber du mig rymma med dig och barnen så gör jag det, jag gör det direkt- jag älskar dig.
Vi pratar om svartsjuka på hans balkong.
Försiktigt. Läser om det i en bok.
Han har förbjudit mig den känslan även om han älskar när den bränner i mig.
Jag svalkar mig med hans närhet. Den är min, den tillhör mig.

20

Min yngsta dotter använder mig som huvudkudde just nu.
Kvällsljus finns fortfarande även om mörkret är på intåg. Han träffar henne nu, men natten som gick var min.
Han åt soppa jag lagat och pannkakor under kvällen, vi låg på hans soffa, testade gränsen för vänskapen. Gråzon, vad är rätt när kropparna går på vana och rutin? När vi håller oss ifrån varandra så skriker huden efter den andres beröring. Vi är så sammansvetsade, vi. Vi.
Vi kommunicerar hela tiden, men nu är han med henne och det är tyst, även om jag är i hans öra hela vägen fram- nu är det tyst.
Han somnade i min famn, efter att vi älskat.
-Är det här sista gången du knullar mig? Han stannar upp mitt i en rörelse, vi vet att det inte är sista. Men vi låtsas.
Och fortsätter.
Vi somnar, vi brottas, blir hungriga.
Sitter nakna och iskalla med rostat bröd och Cola Light. Vi lägger oss igen, han i min famn och jag sjunger sånger på hebreiska tills han andas tungt.
När jag hittat de kläder som blivit utspridda över golvet kysser jag hans vackra uppenbarelse innan jag långsamt lämnar hans hem.
Tittar från gatan till hans fönster.
-En dag slutar jag att fråga om du vill rymma med mig.

19

Jag orkar inte vara hemma ibland, då smiter jag.
Ikväll är en sådan kväll, även om jag utan omsvep kan säga att jag älskar mitt hem.
Han undrade om han kunde komma till mig, och, det kan han ju, han är välkommen, men jag trivs så himla bra där i hans.
Det finns inga spöken där, inte ens hon med sin kärlek.

Jag ska dit och mår jag bättre kanske vi även ska dansa.
Torsdagar kommer att handla om dans.
Salsa. Det blir fint.

18

Jag har varit med mina barn på en kryssning, ett och ett halvt dygn av att bara fokusera på att vara med dem, finnas med dem, läsa dem och slappna av med dem.
Han har funnits så mycket ändå, i min hand, i min ficka i min telefon. Kantat allt som jag tänkte att han skulle sluta med.
Vi ska vara vänner bara.
-Kan du vara min vän, bara?
Det är faktiskt vad han kommer må allra bäst av, det är det bästa möjliga vi kan få ut av vår relation.
Även om jag vill lägga till ett 'nu'. Det är det bästa för nu.

Jag är yr.
Kanske har jag fått en hjärnskakning. Det susar i öronen efter att jag fått en resväska full med finlandsfärjealkohol smälld mot mitt vänstra öra.
Allt är ologiskt och jag är full med sus i huvudet.
Som en evighetsvibrerande mobiltelefon.
Men jag ska inte somna inte än.
Han somnade.
Upprörd för mina ordval. Jag läser om vår text.
Jag är inte ok.

17

Han tittar frågande på mig, nästan lite förargat och frågar:
-Saknar inte du mig när du går?
Om bristande hjärtan hade ljud skulle han höra rasslet i min bröstkorg, hela min insida blir till en lavin som oblygt tumlar ner i fotsulorna och där hamnar hela jag.

Varför, frågar du?
För det smärtar mig att om han i ens en sekund skulle tro... skulle tänka, känna, att jag lämnar honom med lätthet. Han som är den första jag mött som inte tror på mitt 'allt är bra', han som är den enda som tittar förbi vad jag visar.
Hur kan han glömma att vi är samma?
Det är jag som lämnar en kroppsdel, det är jag som måste slita mig loss. Det är jag som offra ett hjärta för två lungor, och min hud- den svider av saknad varje minut han inte rör den.
Det raserar mig att jag inte kan mer.
Smular mig sönder, bit för bit.
Alla andra kärlekar jämte honom är banala. Jag försöker minnas dem, de som funnits tidigare och jag kan inte för mitt liv inte frammana vad det var, vad de hade, vad de gav. Vem jag var, vem jag blev.
Jag minns inte, framför honom finns de inte. 

Framför honom finns jag.
Där och bara där, känslan av att inte vara nervös, känslan av att känna allt och därmed inget- den friheten, den är där.
Och nu ska jag byta. Plats.
Hitta ett passande utrymme bakom honom, kanske vid hans sida när vi lärt oss.
När jag lärt mig.
Lärt mig möta hans blick utan att vilja förmedla min kärlek, finnas framför honom utan att svepa in honom i min kropp. (När vi sågs hade han huvudvärk och jag ville bara fånga upp honom, lägga huvudvärken på mig istället, trycka honom mot mig och kyssa hans panna. Men jag lät bli och pillade på min the-mugg.)
Bli en vän. En bekant. Ett ansikte på facebook. Ett nummer man sparat. Någon jag han kände en gång. Fast vad innebär det att känna någon?
Jag blir något att ifrågasätta, något som inte riktigt går att greppa. Någon som fanns där han fanns en gång.
Jag älskar honom.
Älskar.
Men har misslyckats med att förmedla just hur högt. 

räcka

Det borde räcka.
Vetskapen om att han älskar mig, den borde räcka.
Han älskar mig, mina ord|mina val är nyckeln som gör honom till min. Nej, han är alltid min. Det är jag, jag som inte är hans. Det är jag som är problemet, jag som står i vägen för mig själv. Jag är anledningen till att inte han är lycklig, han tror att om han har mig så är han lycklig. Men jag är ju jag, hur kan man bli lycklig med det? Och han har mig ju, han har mig så mycket hårdare än vad han vet.

Min fina väninna jag träffade i helgen, som hon grät. Jag måste följa mitt hjärta!
Jag grät med henne, hon bryter upp, bryter loss. Mannen hon älskat så länge är kallare än is, vill bara få det överstökat. Sårad och hård.

Hon lämnar sitt hem fast hon i samma andetag säger att hon älskar det här huset. Älskar att bo här. Jag sörjer med henne, jag är den första de berättar det för. Sörjer men känner ett stygn av avundsjuka i hjärtat.
Klarar jag det? Klarar jag att offra halva tiden med mina barn för att få möjligheten att kanske fungera med honom?
Klarar jag lämna den första plats som blivit hemma, som jag byggt upp med de tre människor som hela jag är formad av? Har jag rätt att tveka? Kan kärlek vara så tudelad? Jag är färgad av historien. Mina egna, halvfärdiga slut. Sagor utan slut är väl de bästa? De man minns längst, de man dammar av och läser igen för man minns att man gillade dem men inte hur de slutade, slutade de någonsin?
Kan du vara min vän, bara?
Ni ser, det borde räcka. Det borde vara bra så, jag får vara hans vän. Om jag kan, jag tror inte jag kan. Jag kan inte vara nära honom utan att vilja kyssa honom, han är som ett älskat gift. Ett livselixir och nu ska jag slut andas helt och hållet.
Jag blir en vän, jag vet vår närhet. Men räds att förlora den, förlora tillgången till hans fascinerande tankebanor.
Det är ingen hemlighet att jag en dag blir ersatt, självklart ska han ha en kvinna i sitt liv som ger honom allt, hela sig, varje minut av sig. Bara barn är ju en fråga i sig. Jag är färdig där, han står i startgroparna och drömmer om egna.
Det borde räcka, med mig på rätt avstånd är det lättare för honom att bli/vara lycklig, i slutändan, då hans lidande vid mitt lämnande inte behöver räknas in i oss. Det borde räcka. Det borde räcka. Han ska bli lycklig.
En dag.

Och sedan, en dag, också jag.

16

Jag vill leva dagar som inte kantas av något.
Kantfria dagar, kantfria nätter- nog måste jag stänga ner världen, men en slät vardag aldrig formad av intryck- det är ett mål för idag.
De håller aldrig mina mål.
Jag vill inte att han har toner i mitt liv längre, jag måste vara min egen musik. Och jag anklagar inte, nej nej, det är på mina axlar.
Bara mina.

Jag väntar på samtal, nervöst.
När allt känts bra, varför ringer det inte?

15

Jag vill att hon vittrar sönder, att hon blir ett stoft jag smeker av hans axel. Hennes tillgänglighet äcklar mig, han äcklar mig. Mer och mer, han lyckas alltid lura mig.
Får mig vilja mer än stunden, han är under huden som en skarabé i någon film, myllrar där innanför, smärtsamt obesvärad.
Jag fantiserade om död, i sockerdimman log jag. Den var en gång min, en gång hennes. En av oss måste dö.
Och mörkret i mig lyser upp, som en raket på himlen- ett sista glitterspår att minnas tills jag brunnit ut.
Femton dagar har passerat men jag är ännu den allra första. Den svagaste, den förstörda. Insikten om att jag är omöjlig. Min närhet innebär inte lycka, min ekvation är ologisk. Min kärlek är död, var den någonsin sann? Hur känns det då- för jag har haft fel, hela livet bara fel.
Jag räknar dagarna, men till vad? Vaknar jag en morgon och är fri?

om

Jag tänker hela tiden att om.
Om han är online samtidigt som mig ska jag skriva.
Men det är han aldrig. Närmast idag är sju minuter.
Och han skriver ju inte, han heller. Så kanske han inte tänker alls. Dialogrutan är öppen och jag låtsas att vi är ansikte mot ansikte, men jag är ändå tyst.

Ljus, couronne, rus, god mat och sovande barn. En försvunnen frisbee, yogamatta och god mat.
Somnar på den lyckliga sidan.

14

Solen skiner på mig genom bilrutan, jag är på väg till Stockholm med familjen för att träffa barnens gudföräldrar. Och för att ta en retreat. Odla. Promenera. Existera. Prata med henne. Skratta och ångestfritt dra djupa andetag.
För två veckor sedan gick jag sönder när han lindade in henne i kärleken, tusen bitar av mig utspridda på ett dansgolv.
Hans djupa kyssar och deras fastlåsta blickar- jag är pulvriserad.
Var.
Kanske var jag skyldig honom att gå sönder helt och fullt?
Kanske var jag tvungen även för egen del, gå sönder och varsamt välja de bitar som skulle foga mig samman.

13

21a mars
Hockey med barnen. Han var där, med oss fast inte med oss.
Allvarligt samtal i bilen på vägen hem, han vill att jag väger in hans smärta i min (vår) lycka.
Det gör alltid ont när jag går- betyder det att jag måste sluta komma?

visthus

Vi möts upp efter min intervju.
Den gick bra, hans mjuka (nyrakade) kind lägger sig mot min, hans fingrar letar upp mina och vi håller varandra i handen. Vi hittar ett visthus, vi köper något varmt att dricka, hittar ett djupt fönster fullt av kuddar och landar där. Flätar ihop benen, pratar om något.
Pratar om hans relation till sin pappa, han har bestämt sig för att bara bevara positiva minnen. Det är en fin idé.
Jag saknar ofta min pappa när jag är med honom. Önskar nästan varje gång att de skulle hunnit träffats. Jag tror de skulle gilla varandra.
Pappa och jag. Vilket radarpar vi var.
Vi kunde ligga och vrida oss av garv på golvet åt något pulvriserat skämt, han skrattade lite speciellt min pappa. I början öppnade han aldrig munnen utan skrattade genom tänderna, hew hew hew lät det. Sedan var det som om det kom en boll av skratt från magen som tvingade upp käkarna och då var det kört. Högt och ljudligt i motsatt till mitt tysta skratt.
Men vi, vi sitter i ett fönster han och jag. Vi läser samma bok, men är på olika ställen, det är jag som har rekommenderat den och jag läser den för andra gången.
Lolita.
Sedan promenerar vi, tittar på heminredning. Jag fantiserar i mitt huvud att vi tittar på saker till oss. Det är inte så. Men i mitt huvud, så ja.
Han ska träffa henne efter mig. Hon vill så gärna. Han gjorde slut med henne i söndags.
Mitt beslut, fel blir inte rätt bara för att du är otillgänglig. 
Han har känts lugnare sedan dess, som om att han inte har hennes kärlek på sitt samvete längre.
Men idag träffades dem, hon ville ge födelsedagspresenterna. Geniala. Personliga och som kräver att de inom snar framtid spenderar tid tillsammans. Jag gillar inte henne. Är utan åsikt egentligen men hon känns så undergiven. Vad du vill, hur du vill, bara du vill.
Jag skulle bli tokig.
Men det är inte jag, det är inte mitt. Det är han, även om jag är rädd att jag bidragit till hennes sorg och lidande.
De är klara för nu. Det vet jag för han ger mig uppmärksamhet. Han och jag blir aldrig klara, det går inte. Jag kan nästan inte ens säga hejdå när vi ses. Eller ens godnatt när vi somnar.

12

En till intervju idag, en lunchträff.
Sushi. Inte så lyckat kanske. Laddar.

En namnsdag.
En namnsdag han spenderar med henne, han har lovat några timmar dit, han kommer ångra sitr bryt. De kommer kyssas. Jag är rädd för det fast jag inte borde.
Jag ska träffa honom sen. Efter intervjun. Vi ska läsa våra böcker, vi ska vara.

11

Onsdagsmorgon med huvudet fullt av tankar.
Vill jag ens minnas de värsta av dem?
Mötet från dotterns förskola igår, en av pedagogerna gripna för grovt barnpornografibrott. Äckelkänsla och vågor av olust som far genom kroppen, men mina döttrars glada porlande skratt och utredarens löfte om att inga förskolebarn varit drabbade lugnar mig.
Så alltså inte utsatta för pedofili- bara exponerade för en. Utredarens klumpiga ordval; det kunde vart värre. 
Hur säger man så till upprörda, ledsna och chockade föräldrar? Han har bytt blöja på våra barn. Pussat deras sår. Varit ensam med dem vid stängning.
Det handlar bara om att släppa. Släppa och gå vidare, även om det är svårt att veta att mina barn mår bra- men det finns barn som far illa.
Så jag släpper. Kryper närmare verkligheten, håller hårt i de mina.

Knäna bränner under täcket, jag fick fira hans födelsedag.
Jag lagade middag, vi skojade om disk. Vi struntade i disk, han rökte gräs och jag frös. Så vi tände ljus och badade. Älskade i det skvalpande vattnet, vart hala och svettiga. Han reser mig upp, drar mig till sängen, han är överallt på mig. Jag kanske har sju sidor och han når dem alla- hela tiden.
Vi ligger nakna och pratar, kommer så nära. Så nära som ingen kan vara.
Vi knullar hela natten. Mot en vägg, mot en dörrpost. I en fåtölj står jag på knä framför honom.
På vardagsrumsmattan svankar jag på alla fyra.
I soffan somnar jag ihopkurad under hans haka. Är du trött? Sov en stund.
Och hela tiden mässar min insida; jag är så glad att han finns, att han är född.
Hela kvällen blir till en karamell i mitt minne- om allt försvinner under mina fötter så har jag ändock denna natt.

Och exaltering. Anställningsintervju i dag.
En annan i morgon, en tredje nästa vecka. Känslan av att vara attraktiv på marknaden, drivet att vilja göra något. Ha en naturlig plats att vara på. Finnas på. Producera på.
Min förra VD;s ord om saknaden av mig. Det bygger upp, det ger mig något att det märks att jag är borta. Jag ska visa dem. Jag ska visa alla. Jag tar över världen en dag, en millimeter i taget. Och han är min referens, det känns bra.
Jag laddar nu. Ska duscha nu. Blir redo nu.
Så allt är blandat idag, huller-om-buller med världens mysigaste morgon ihop med min fina familj. Vakna med två blonda döttrar som ligger så nära mig. Äta frukost och bland smulorna forma vardagen. Magi. Daglig magi.

10

Han fyller år idag, jag är så glad att han finns.
Jag har blivit kontaktad av två föreetag för intervjuer, den ena redan imorgon. Det gör mig glad och får mig att känna mig mer eftertraktad än nyss då jag bara kände mig unwanted.
Det är föräldramöte på min yngsta dotters förskola ikväll angående en av de anställda i personalen som blivit gripen. Något med pedofili. Jag var så upprörd, även om förskolebarnen varit förskonade.
Det har varit en bra dag.

9

Trött och lite intetsägande idag.
Inte som igår, så nära honom. Han är känslosam, nedstämd, men ett leende menat för mig är aldrig långt borta.
Idag är det måndag och jag har ingenstans att vara, min yngsta dotter är hemma från förskolan då hon hostat sig genom natten. Jag vill vakna.
Jag vill skratta.
Han brutit med henne, henne vars lycka hängde inte bara på mitt samvete utan min existens. Han lugnar. Hans beslut.
Skilda händelser, skilda världar.
Jag masserar hans nakna rygg, sitter med honom under en filt. Ger honom soppa. Han kastar runt mig, beundrar min nakna kropp. Smakar på mig, älskar mig. Älskar med mig. Jag blundar och ser hans ansikte nu, hur det ser ut när vi är sammanlänkade. Hur det känns i mig, hur vi känns tillsammans.
Han frågade någon gång om jag inte tyckte vi borde vara med varandra.
Vi hör ihop på så många plan, jag har inte bråttom. Jag tycker vi är med varandra, jag tycker vi är kompletta, men det sårar honom när jag inte sover över. Han tynar varje gång jag går, lite.
Jag sårar inte honom, han vet förutsättningen. Han väntar inte på mig, han är där jag är.

8

Det blir aldrig en längre period av självklarhet.
Det svider alltid till, en blir alltid lite sårad.
Han väntar på mig som aldrig riktigt kommer, hon väntar på honom som aldrig riktigt är där.
Jag njöt (njuter) av vår rena kärlek, den är så verklig och omöjlig att förhindra. Även när den gör ont!
Jag undrar om hon är lycklig i allt det, och  räcker det för hans lycka? Väntar de in tiden så han kan falla ordentligt och inte välja på kriterierna söt, rolig, bra?
Deras kärlek är viktigare för mig än våran. Vi måste säga hejdå till varandra.
Vi måste göra det snart.
Men jag vill inte. Jag vill aldrig.
Jag vill inte vara färdig, men jag måste få bli det.

7

Lördag med stormblåst och tårsol.
Barnfritt och finbrunch.
Jag var ledsen igår, avundsjuk men inte missunnsam. Jag avslutade min anställning i torsdags med korta hejdå och kanske en vinkning till avsked, en annan kollega med mindre än halva min tjänsgöringstid slutade i fredags. Närmsta chefen bjöd hela kontoret på avskedslunch på Grand, hon fick ett kort, fyra trisslotter och en blombukett.
Jag inser att jag inte ens varit omtyckt. Det svider då jag tyckt om.
Jag är dålig.

Läser nu Lolita av Nabokov.
'som snö under en tunn hud'.
Bra citat.

6

Idag var första fredagen som vi inte automatiskt träffas. Vi spenderade gårkvällen tillsammans, så nära som ingen kan komma, jag var så hemma, han vill se mig dansa. Jag gjorde några balettsteg framför hallspegeln. Vi skrattade och kysstes.
Han stängde precis av mig. Av.
Jag väntar på min väninna, hon är här vilken minut som helst, vi ska njuta. Hela helgen, mobilförbud.

Han mår illa.
Känner sig illa till mods. Jag säger ska jag komma men han svarar tyvärr.
Jag ska iväg, tyvärr. Sedan säger han:
Jag är kär i en tjej men dejtar en annan.
Han påminner mig.
Det gör ont, mindre ont än i söndags, men ont.
Vi ses nog inte mer vi två. Nu låter vi bli varandra, nu har vi inte ens vardagen kvar.

Nu ska jag möta finaste vännen. Hon har gigantiska bröst. Imponerande stora. Vi tar över världen imorgon men ikväll ska vi bara ta över varandra

5

Jag blev avskedad igår, arbetsbefriad på en gång. När jag kom till min arbetsplats var mitt lösenord ändrat utan någon som helst hänvisning.
Det känns bra, jag har vuxit otroligt mycket av att vara här. Nu är jag det för sista gången och måste städa, ta bort alla spår av mig och mitt arbete, jag är nyfiken på alla bollar i luften- vem ska fånga dem? Jag känner att jag varit viktig på mitt jobb, många har använt mig, en lugn stund har det inte varit.
Ändå arbetsbrist. Det är sorgligt, lite ledsamt faktiskt.
Men jag är positiv, det är jag alltid.
Jag får nya jobb snabbt, jag har en eftertraktad utbildning och en bred erfarenhet. Jag är glad och snabbtänkt. Man får säga sådant om sig själv ibland.
Men ändå.
Jag kommer inte finnas under samma tak som han varje dag längre.
Det suger till i magen av saknad jag  tar ut i förskott.  Det kommer märkas, vi kommer inte veta vad vardag är längre.

Hon kommer bli glad.
Jag blir avskärmad.
Vi kommer vidare från varandra, vi kan släppa.

talang

Är kärleken en talangjakt?
Välj mig, älska (med) mig, lev med mig så lovar jag dig år efter år av det här.

4

Jag är så färdig med att känna såhär.
Det slog mig att smärtan i mitt bröst har totalt slagit ut de vågor av lycka som tidigare blivit frambringade. Jag är så färdig med att sitta framför honom och jag vet inte, ha allt att säga, för att dagen ska avslutas med att han resolut berättar för mig att han får besök på kvällen.
Jag vet vad det betyder när han säger 'besök' precis som jag vet vad det betyder om han berättar att han 'har planer' eller 'är bortlovad'.
Att det är en värld jag inte ska ta mig in i, att det är en värld jag inte ska störa honom i. Inte höra av mig inte finnas inte kontakta, inte vara.
Vi är ojämna, det är vi och kommer alltid vara. Men han märker inte att jag inte stänger av honom när jag är i mitt, men kanske är det något jag måste börja med. Strypa.
Kanske kommer vi fortsätta prata och kommunicera med varandra, vad vet jag. Jag känner lite idag att det inte spelar mig någon som helst roll.
Jag måste fokusera på lyckan och min familj.

Igår var jag i ett stall med mina två barn, det var magiskt. De älskar hästar, barnen, och ibland känns det som om att jag har två hästar med mig överallt istället för två döttrar. Det galopperas överallt i vår familj, kom mamma var en häst! mamma, du är våran skötare. mamma, ska vi leka med hästarna?
Han bad mig ta 100 bilder och sedan sa han att han ville träffa mig dagen efter för att vi skulle smälta mynt på spårvagnsspåret. Jag blev glad och såg fram emot det.
Idag är det den där dagen efter men jag vill aktivt välja bort honom. Vill inte. Känner inte för att göra mer saker med honom, saker som blir fina och specilla varma minnen i mig.
Jag trivs inte längre med att han har fått tillgång till mitt inre, kan man avhysa någon därifrån? Vill jag det varje dag eller vill jag bara det nu?
Han har frågat mig en gång om jag var sociopat eller underbar. Anklagade mig för det första, såg mig som det andra. Jag tänker att det inte bara är jag som är sociopat, han är det. Psykfall eller jävligt elak.
Kanske inte nödvändigtvis mot mig, men mot sig själv.
Han älskar (med) henne och mår dåligt ibland. Jag måste ta mig själv ur deras ekvation, då blir han lycklig. Då blir hon ännu lyckligare.
Vad är vackrare än jämlik kärlek?

Jag är färdig, jag vill vara klar. Jag vill vara fri och jag vill göra om det här året. Sudda ut bara, göra om och plocka bort bitar. Eller så vill jag ingenting, men att allt ska vara ett ingenting.
Jag vill inte dö, jag vill bara inte finnas hela tiden.

3

Ser man två personer kyssa varandra, oavsett anledning, så skapar omgivningen ett band som binder dessa individer till varandra.
Det var jobbigt att se dem, jag erkänner det. Men bra, och nu är det bättre- jag kan inte förneka deras band även om han ibland gör det. Jag kan släppa nu, hejdå finaste, hejdå.
Jag kanske lånar hans tröja, men jag är noga och det är allt jag gör. Jag inbillar mig inget, de ska ha varandra hon och han.
Jag är medveten om att de var där tillsammans. Det är jag helt och fullt, jag var ju också där- men kunde gått till annan plats, kunde varit mer övertygande till min krets om att inte hitta dit. Sluppit att se dem.
Jag hade kanske aldrig trott att han skulle vara som han var. Det skrämde mig.
Hans förmåga, hennes blick. Jag är hans allt. 
Jag vill låta henne vara det, jag kanske ska säga det nu.
Jag kunde inte titta på henne, hon var för lycklig, jag fick för dåligt samvete.
Har det gått sju år? Jag känner inte igen mig själv.
Han bad mig precis följa med och köpa lunch. Jag kanske klarar det.

2

Det är en ny dag idag.
Söndagen var tung, mitt hjärta gjorde ont. Det gjorde ont att minnas att se dem dansa till fåniga sånger som en gång varit våra. Det gjorde ont att se honom med henne i baren, med hans alldeles platta lilla nästipp hitta ett doftställe bakom hennes vänstra örsnibb. Det gjorde ont att se dem kyssas med varandra.
Det gjorde ont fast vi bestämt innan att varje ignorans betyder att vi älskar varandra. 1 2 3.
Det är koden. Jag. Älskar. Dig. 1. 2. 3.
Och då älskade vi varandra hela söndagen.

Det gjorde ont att tänka att det var hennes födelsedag och han gav den till henne. Han pratar om att han matade änder, jag tänker att han inte gjorde det. Det var dem två som gjorde det. Hand i hand på stråk som är mina lyckliga stråk. Mitt varv, min slinga. Den enda jag har.
Med våra initialer mystiskt inristade i alla trädstammar.

Han är inte lycklig idag. Han säger att han har ett svart hål i bröstet, jag tänker att när man fått två dagar med sin kärlek eller den man håller av så borde man kunna leva på det hela veckan.
Han är skyldig henne det, hon väntar på honom. Hon längtar efter honom, hon längtar att få tillgång till hans mörker, hon behöver det. Hon drömmer om att inte bara hennes lycka ska räcka, hon vill att det ska vara så naturligt.
Han klippte sitt hår.
Jag tänkte att det var för henne. Jag trodde vi pratade om att det skulle få bli långt.
Men det är fint.
Han ser fin ut.

Jag är glad idag.
Jag var glad igår också, helt hyper. Men jag är glad. Nu ska jag låna hans tröja. Det var kallare än vad jag trodde.

berätta

Jag har tusen sagor att berätta men inga ord att använda

lästid

Jag skulle skriva något precis men glömde vad det var.
Jag läser väldigt mycket, sedan det här året började har jag hunnit med åtta böcker, slog upp den nionde precis nu. Barnen har somnat, det är väl vad man kan kalla min vecka. Ypperlig tid för läsning, bor mitt i ett renoveringskaos så jag sitter på min soffa och vilar fötterna på sängen.
Det är mysigt att ha soffan precis i anslutning till sängen, praktiskt när något av barnen, i synnerhet sjuåringen, drömmer mardrömmar, då bäddar jag till henne där och hon ligger ändå bredvid mig.
Det är viktigt för henne att få känna sig stor ibland.
Då vill man inte dela säng med sin mamma, även om hon på morgonen alltid kryper ner till mig.
Så har det alltid varit.
Barnen älskar sin pappa, men på morgonen är det alltid mig de velat dela kudde med.

Jag kom på vad jag skulle skriva.
Det var några citat och en del ur boken jag avslutade.

"Jag saknar henne fortfarande"
"Eller så är det minnena efter henne som du saknar, mer än Johanna som person?"
Jag blir tyst och sorgsen. Så har jag aldrig tänkt på det tidigare. Den Johanna som jag en gång kände finns kanske inte längre. Det är bara minnena efter oss som blir kvar. Resten är borta för alltid. Hon är någon annan nu.
Oåtkomlig. Jag kommer inte kunna lita på vad hon säger, aldrig mer. Hennes ursäkter känns beräknande, som om de har en underström av något annat i sig än att försöka ställa saker till rätta. Hon är kalkylerande. Jag vet att jag måste hålla henne på avstånd i fortsättningen.

...

Jag känner mig ensam när jag går och lägger mig och undrar om jag någonsin kommer att få vara hög på en annan människas doft igen.

Kanske inga speciella citat egentligen, men de berörde mig där och då.
Kärleken passerade här en gång - Peo Bengtsson.
Du Peo, jag läste Mannen utan ryggrad tidigare. Jag älskade den. Gillade den här, men älskade den. Jag har redan gett den som boktips till kanske fjorton personer. Jag överdriver inte, jag diskuterar egentingen inte ens böcker med så många, men jag har inte kunnat hålla mig från att dra upp ämnet.
Hoppas folk läser. Det känns som om att om det händer kommer folk per automatik få ett lager ytterligare förståelse för mig.
Och kärleken känns så självklar men svår.

1

Jag vaknar med tusen hjärtslag i minuten.
Varje morgon, paniken är nära, ångestens skyddande täcke är bryskt undanryckt, dagen börjar nu. På det här sättet, varje morgon varje dag.
Den senaste tiden har jag stängt av mobiltelefonen när jag sover, jag är tryggare då. Jämnare.
Jag har inspirerats av en annan blogg och här ska jag skriva varje dag. Kanske bara något ord ibland, men varje jävla dag. Minst en gång. Ibland, kanske bara en lista över vad jag gjort den dagen. En dagfördagboksblogg.
Jag vill vidare.
Hon, inspiratören, vill vidare från sorg, jag vill vidare från kärlek. En lycklig kärlek, jag älskar och är älskad tillbaka. Vi har lyckats diktera helt skeva villkor för vår relation, men det är jag och bara jag som förstört den, från början.
Bara jag.
Han kände kärlek för mig, extrem. Jag vet för jag kände samma.
Jag var upptagen när han trillade in under min radar, ett öppet förhållande förvisso, men där vid den första kyssen med fladdrande hjärtan, så hade jag ingen plan på att någonsin bli hans så komplett.
Ibland kan jag inte fatta att jag blev det. Han tog sig in, fick allt det fula från mig som annars erbjuder lätt och vackert, och han älskade mig nästan mer för det.
-Låt mig ta det.
Typ så.
Och jag bara gav, slutade tänka.
Mitt andra förhållande slutade fungera så bra som det gjort, jag var himlastormande kär. Jag var varjeminutmeddigärdetendasomräknas-kär. Vi separerade mentalt, jag och min pojkvän, men bodde ihop med barnen.
Så drabbade en tredje person mig, han har drabbat mig innan och förändrat hela mitt liv då jag fick en dotter. Nu drabbade han mig som stod oförberedd, men paniken som sköljde genom min kropp där och då- den kan jag aldrig beskriva. Den kan ingen förstå, knappt jag som förlorat ett barn en gång och nu kände att jag riskerade förlora ett till.
Min sambo fann råd och friade. Spirande kärlek eller inte, ett liv tillsammans i en evighet med sin bästa vän, det är inte fyskam för att rädda familjen.
Jag förstod att jag offrade något, ingen annan.
Och nu har jag inget kvar av allt det där.
Det slog mig för ett par veckor sedan att jag kan inte, klarar inte, att gifta mig när någon annan brinner likt ett underbart gift i min kropp. Så vi låter bli, och jag gråter i sömnen för vardagen går åt att se vanlig ut. Se lycklig ut.

Och kärleken då? Det himlastormande?
Det har inte lagt sig, men den har lagt sig. Det gick snabbt för honom att finna annat, han säger till mig ibland att det inte är samma, det är inte jag, men han kan projicera in mig i hennes silhuett.
Jag tänker att det är dags att jag låter honom göra det på riktigt. Göra sin verklighet till sanning.
Så att jag bara blir en skugga av ett minne han älskade en gång, ett minne till en kärlekssång.
Det är vad jag gör, jag väljer åt honom för hans skull. Men också för hennes, hennes lycka är också på mitt samvete.
Så vi börjar där. Någonstans.
Filterfri utan redigering.