söndag 16 mars 2014

8

Det blir aldrig en längre period av självklarhet.
Det svider alltid till, en blir alltid lite sårad.
Han väntar på mig som aldrig riktigt kommer, hon väntar på honom som aldrig riktigt är där.
Jag njöt (njuter) av vår rena kärlek, den är så verklig och omöjlig att förhindra. Även när den gör ont!
Jag undrar om hon är lycklig i allt det, och  räcker det för hans lycka? Väntar de in tiden så han kan falla ordentligt och inte välja på kriterierna söt, rolig, bra?
Deras kärlek är viktigare för mig än våran. Vi måste säga hejdå till varandra.
Vi måste göra det snart.
Men jag vill inte. Jag vill aldrig.
Jag vill inte vara färdig, men jag måste få bli det.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar