1

Jag vaknar med tusen hjärtslag i minuten.
Varje morgon, paniken är nära, ångestens skyddande täcke är bryskt undanryckt, dagen börjar nu. På det här sättet, varje morgon varje dag.
Den senaste tiden har jag stängt av mobiltelefonen när jag sover, jag är tryggare då. Jämnare.
Jag har inspirerats av en annan blogg och här ska jag skriva varje dag. Kanske bara något ord ibland, men varje jävla dag. Minst en gång. Ibland, kanske bara en lista över vad jag gjort den dagen. En dagfördagboksblogg.
Jag vill vidare.
Hon, inspiratören, vill vidare från sorg, jag vill vidare från kärlek. En lycklig kärlek, jag älskar och är älskad tillbaka. Vi har lyckats diktera helt skeva villkor för vår relation, men det är jag och bara jag som förstört den, från början.
Bara jag.
Han kände kärlek för mig, extrem. Jag vet för jag kände samma.
Jag var upptagen när han trillade in under min radar, ett öppet förhållande förvisso, men där vid den första kyssen med fladdrande hjärtan, så hade jag ingen plan på att någonsin bli hans så komplett.
Ibland kan jag inte fatta att jag blev det. Han tog sig in, fick allt det fula från mig som annars erbjuder lätt och vackert, och han älskade mig nästan mer för det.
-Låt mig ta det.
Typ så.
Och jag bara gav, slutade tänka.
Mitt andra förhållande slutade fungera så bra som det gjort, jag var himlastormande kär. Jag var varjeminutmeddigärdetendasomräknas-kär. Vi separerade mentalt, jag och min pojkvän, men bodde ihop med barnen.
Så drabbade en tredje person mig, han har drabbat mig innan och förändrat hela mitt liv då jag fick en dotter. Nu drabbade han mig som stod oförberedd, men paniken som sköljde genom min kropp där och då- den kan jag aldrig beskriva. Den kan ingen förstå, knappt jag som förlorat ett barn en gång och nu kände att jag riskerade förlora ett till.
Min sambo fann råd och friade. Spirande kärlek eller inte, ett liv tillsammans i en evighet med sin bästa vän, det är inte fyskam för att rädda familjen.
Jag förstod att jag offrade något, ingen annan.
Och nu har jag inget kvar av allt det där.
Det slog mig för ett par veckor sedan att jag kan inte, klarar inte, att gifta mig när någon annan brinner likt ett underbart gift i min kropp. Så vi låter bli, och jag gråter i sömnen för vardagen går åt att se vanlig ut. Se lycklig ut.

Och kärleken då? Det himlastormande?
Det har inte lagt sig, men den har lagt sig. Det gick snabbt för honom att finna annat, han säger till mig ibland att det inte är samma, det är inte jag, men han kan projicera in mig i hennes silhuett.
Jag tänker att det är dags att jag låter honom göra det på riktigt. Göra sin verklighet till sanning.
Så att jag bara blir en skugga av ett minne han älskade en gång, ett minne till en kärlekssång.
Det är vad jag gör, jag väljer åt honom för hans skull. Men också för hennes, hennes lycka är också på mitt samvete.
Så vi börjar där. Någonstans.
Filterfri utan redigering.