visthus

Vi möts upp efter min intervju.
Den gick bra, hans mjuka (nyrakade) kind lägger sig mot min, hans fingrar letar upp mina och vi håller varandra i handen. Vi hittar ett visthus, vi köper något varmt att dricka, hittar ett djupt fönster fullt av kuddar och landar där. Flätar ihop benen, pratar om något.
Pratar om hans relation till sin pappa, han har bestämt sig för att bara bevara positiva minnen. Det är en fin idé.
Jag saknar ofta min pappa när jag är med honom. Önskar nästan varje gång att de skulle hunnit träffats. Jag tror de skulle gilla varandra.
Pappa och jag. Vilket radarpar vi var.
Vi kunde ligga och vrida oss av garv på golvet åt något pulvriserat skämt, han skrattade lite speciellt min pappa. I början öppnade han aldrig munnen utan skrattade genom tänderna, hew hew hew lät det. Sedan var det som om det kom en boll av skratt från magen som tvingade upp käkarna och då var det kört. Högt och ljudligt i motsatt till mitt tysta skratt.
Men vi, vi sitter i ett fönster han och jag. Vi läser samma bok, men är på olika ställen, det är jag som har rekommenderat den och jag läser den för andra gången.
Lolita.
Sedan promenerar vi, tittar på heminredning. Jag fantiserar i mitt huvud att vi tittar på saker till oss. Det är inte så. Men i mitt huvud, så ja.
Han ska träffa henne efter mig. Hon vill så gärna. Han gjorde slut med henne i söndags.
Mitt beslut, fel blir inte rätt bara för att du är otillgänglig. 
Han har känts lugnare sedan dess, som om att han inte har hennes kärlek på sitt samvete längre.
Men idag träffades dem, hon ville ge födelsedagspresenterna. Geniala. Personliga och som kräver att de inom snar framtid spenderar tid tillsammans. Jag gillar inte henne. Är utan åsikt egentligen men hon känns så undergiven. Vad du vill, hur du vill, bara du vill.
Jag skulle bli tokig.
Men det är inte jag, det är inte mitt. Det är han, även om jag är rädd att jag bidragit till hennes sorg och lidande.
De är klara för nu. Det vet jag för han ger mig uppmärksamhet. Han och jag blir aldrig klara, det går inte. Jag kan nästan inte ens säga hejdå när vi ses. Eller ens godnatt när vi somnar.