17

Han tittar frågande på mig, nästan lite förargat och frågar:
-Saknar inte du mig när du går?
Om bristande hjärtan hade ljud skulle han höra rasslet i min bröstkorg, hela min insida blir till en lavin som oblygt tumlar ner i fotsulorna och där hamnar hela jag.

Varför, frågar du?
För det smärtar mig att om han i ens en sekund skulle tro... skulle tänka, känna, att jag lämnar honom med lätthet. Han som är den första jag mött som inte tror på mitt 'allt är bra', han som är den enda som tittar förbi vad jag visar.
Hur kan han glömma att vi är samma?
Det är jag som lämnar en kroppsdel, det är jag som måste slita mig loss. Det är jag som offra ett hjärta för två lungor, och min hud- den svider av saknad varje minut han inte rör den.
Det raserar mig att jag inte kan mer.
Smular mig sönder, bit för bit.
Alla andra kärlekar jämte honom är banala. Jag försöker minnas dem, de som funnits tidigare och jag kan inte för mitt liv inte frammana vad det var, vad de hade, vad de gav. Vem jag var, vem jag blev.
Jag minns inte, framför honom finns de inte. 

Framför honom finns jag.
Där och bara där, känslan av att inte vara nervös, känslan av att känna allt och därmed inget- den friheten, den är där.
Och nu ska jag byta. Plats.
Hitta ett passande utrymme bakom honom, kanske vid hans sida när vi lärt oss.
När jag lärt mig.
Lärt mig möta hans blick utan att vilja förmedla min kärlek, finnas framför honom utan att svepa in honom i min kropp. (När vi sågs hade han huvudvärk och jag ville bara fånga upp honom, lägga huvudvärken på mig istället, trycka honom mot mig och kyssa hans panna. Men jag lät bli och pillade på min the-mugg.)
Bli en vän. En bekant. Ett ansikte på facebook. Ett nummer man sparat. Någon jag han kände en gång. Fast vad innebär det att känna någon?
Jag blir något att ifrågasätta, något som inte riktigt går att greppa. Någon som fanns där han fanns en gång.
Jag älskar honom.
Älskar.
Men har misslyckats med att förmedla just hur högt.