15

Jag vill att hon vittrar sönder, att hon blir ett stoft jag smeker av hans axel. Hennes tillgänglighet äcklar mig, han äcklar mig. Mer och mer, han lyckas alltid lura mig.
Får mig vilja mer än stunden, han är under huden som en skarabé i någon film, myllrar där innanför, smärtsamt obesvärad.
Jag fantiserade om död, i sockerdimman log jag. Den var en gång min, en gång hennes. En av oss måste dö.
Och mörkret i mig lyser upp, som en raket på himlen- ett sista glitterspår att minnas tills jag brunnit ut.
Femton dagar har passerat men jag är ännu den allra första. Den svagaste, den förstörda. Insikten om att jag är omöjlig. Min närhet innebär inte lycka, min ekvation är ologisk. Min kärlek är död, var den någonsin sann? Hur känns det då- för jag har haft fel, hela livet bara fel.
Jag räknar dagarna, men till vad? Vaknar jag en morgon och är fri?