9

Trött och lite intetsägande idag.
Inte som igår, så nära honom. Han är känslosam, nedstämd, men ett leende menat för mig är aldrig långt borta.
Idag är det måndag och jag har ingenstans att vara, min yngsta dotter är hemma från förskolan då hon hostat sig genom natten. Jag vill vakna.
Jag vill skratta.
Han brutit med henne, henne vars lycka hängde inte bara på mitt samvete utan min existens. Han lugnar. Hans beslut.
Skilda händelser, skilda världar.
Jag masserar hans nakna rygg, sitter med honom under en filt. Ger honom soppa. Han kastar runt mig, beundrar min nakna kropp. Smakar på mig, älskar mig. Älskar med mig. Jag blundar och ser hans ansikte nu, hur det ser ut när vi är sammanlänkade. Hur det känns i mig, hur vi känns tillsammans.
Han frågade någon gång om jag inte tyckte vi borde vara med varandra.
Vi hör ihop på så många plan, jag har inte bråttom. Jag tycker vi är med varandra, jag tycker vi är kompletta, men det sårar honom när jag inte sover över. Han tynar varje gång jag går, lite.
Jag sårar inte honom, han vet förutsättningen. Han väntar inte på mig, han är där jag är.