oskuld

-Känns det bra, känns det bra såhär? Du är så försiktig, men ändå så bestämd. Du hittar din väg till min midja, dina fingertoppar lämnar små spår på deras upptäcktsfärd mot nyckelbenen och jag får gåshud. Skälver till, men du drar mig nära dig och värmer min kropp. Jag försöker förklara att jag inte fryser, men det är svårt att prata när jag gång på gång spricker upp i ett stort leende. Du slukar mig så totalt, jag kan inte förklara vad det är jag känner för dig, om det är fascination eller åtrå. Om det är beundran eller hejdlös kärlek, men nu när vi skiljts åt så sitter jag ensam i mörkret och mina händer doftar som din kropp.
Lite till, lite till, hela tiden- lite till. Det är skönt när det gör ont, när hela du svider över min hud brinner jag. Hela världen vibrerar.

varg

Du öppnar din axel mot mig och jag är inte sen med att låta min vänstra handflata vila där. Du fattar ett vant tag högerhand med din vänstra och vi blir stående så en stund. Någon pratar, men vad hör vi? Vi väntar på musiken, jag väntar på dig. Väntar på din styrning, din förning.
Vi blir ett, vi hör ihop. Du är varg. Jag är lamm.
Det är du som ska förstöra mig, med din pulsåder så nära mina läppar bryts jag ned.
Du är brydd, du känner dig ful och jag försöker viska till dig att du är det vackraste. Det finaste. Att varje fåra i ditt ansikte får mig att vilja stryka fingrarna däremot, att varje vacklande steg du tar lämnar ett lysande spår.
Jag kan driva dig så långt in i mig, jag vill ha dig vilse där inne.

Mördarhelg och inte ens i två sekunder har min blick fått vila i din. Stopp! Stopp!

hp

Klockan är snart åtta och det är lördag. Jag har varit vaken i ett par timmar, ätit frukost, samlat tankarna. Njutit av tystnaden och att se hur mörkret, alldeles obevekligt långsamt, låter morgonljuset bryta igenom. Njutit det genom mina gigantiska fönster.
Jag älskar mitt hem.
Jag älskar kärleken som fyller det, jag älskar hur mina vänner ofta samlas här, hur de kommer förbi oanmälda och hur många nätter vi sitter uppkrupna i min soffa eller i mina fåtöljer och låter skrattet fylla rummen- alla fyra metrar upp till taket.
Det blev en tid för eftertanke, denna morgon. Denna, kanske livsavgörande morgon, då jag laddar för framtiden med nypressad juice, hembakat bröd och för en gångs skull- ett perfekt kokt ägg. Jag ska skriva högskoleprovet idag. Det har jag aldrig gjort innan och nervositeten är stor, liksom oket jag lägger på mina axlar. Alla tror på mig. Alla.
Men inte du.

Och inte jag. Jag tror inte på mig.
Jag har en dröm, jag som aldrig drömt och längtat förut, jag som alltid fått det jag önskat så lätt, en öppen hand flata, ett krökt långfinger; kom bara... kom!
Och nu får jag kämpa, hur gör man då? Lär Universum oss läxor genom att neka oss målen eller hålla dem så långt bort som möjligt för att se dedikationen?
Hela livet har jag haft fallenhet för det jag tagit mig för. Dansen, älskade dansen mig och jag besvarade kärleken bara för att jag kunde bemästra henne? Eller älskade jag att dansa?
Gör något i trettio år och linjerna mellan kärlek och vana suddas ut. Drömde jag någonsin om att bli den prima ballerina jag var- eller var det något som bara blev?
Nu kämpar jag. Nu slår hjärtat. Nu blir jag uppriktigt ledsen i mina misslyckanden.
Nu hoppas jag, och nu tänder jag ljus om morgonen och ber en stilla bön. Rakt ut i det där Universum, det största möjliga. Lika stort som en kärlek, skillnaden bara - dess oförstörbarhet.
Och jag minns att jag tänker just kärlek när jag läser om energi.
Om principen.
Den kan inte skapas eller förstöras- bara omvandlas från en form till en annan.
Jag vilar så tryggt i den, tills jag vänder blad och läser om osäkerhetsprincipen- då släpper allt. Då gråter jag, för visst var det så, älskade? Osäkerhetsprincipen, det var du och jag.

Men juicen är visst slut nu, och morgonen har blivit ljuslila. Jag ska hitta en penna och ett äpple. Jag ska skriva mitt högskoleprov nu och sedan? Andas ut.

energi

Jag vill känna hur du, med din macho-attityd och manlighet, blir en ömsint pojke när du kysser mig.
Känna att jag rubbar din balans.
Det, mon cher.

Det är vad jag går på- det är min drog.

barnen

När vädret blir kallare kryper de närmare mig på morgonen. Vi ligger alla tre som en enhet, en upp och ner och kramar mina ben, en på min bröstkorg likt ett stort kors, med örat mot mitt hjärta. Vi är svettiga och ihopklistrade när jag lirkar mig ur deras grepp, så tidigt att inga yttre ljud hörs. Jag slår på P1 för att låta klassisk musik fylla vårat hem denna morgon, jag sätter på frukostgröten att koka på spisen. Kokar the, ägg, tar fram bröd. Pålägg.
Nynnar med raggsockorna nedhasade, tänder ett ljus på matbordet.
Väcker dem genom att stryka deras ryggar, kläderna är framtagna och de klär på sig under  tystnad.
Vi vaknar tillsammans, när vädret blir kallare.

Dessa två, dessa magiska. Min eviga källa till lycka, mitt liv. Det är orättvist, kanske, mot andra. Att jag i mina mest olyckliga stunder ändå är den lyckligaste i världen. 

Och hon går till skolan själv och hon tar min hand på en promenad till förskolan. Och sedan, när jag återvänder till mitt hem och mina böcker, är deras dofter kvar överallt och jag tänker bara tack.
Tack för att jag fick allt det här. 

clap

Jag var orolig att du skulle sluta hitta mig.
Det gjorde mig mer än orolig, det gjorde mig rädd och många var nätterna där hela min kropp skävlde av saknad, där jag hade frossa, där jag hade feber. Och jag vaknade vilsen, bland doftlösa sängkläder, för hemma var jag. Fast ändå så långt bort.
Jag tänkte att jag var den där ballongen, den som släpptes på fältet. Den som så sakta steg mot en oviss himmel. Men du hittar mig, du står på avstånd men du hittar mig.
Och dina ord, de hittar in.
Jag har inte lagt tid på att hata dig, jag har bejakat min kärlek till dig, i din frånvaro. Jag har fyllt mina dagar med dig, pratat med dig när du inte lyssnat, blundat när jag inte sett dig. Dragit din doft till minnes.
För jag visste inte då, att du alltid skulle finna mig.
Och att kylan du är så mån om att jag ska notera, bara är ett tecken på att du älskar dig. Som jag älskar dig.
Låt det aldrig sluta. Det finns fler som ska.
Älska dig.

tro

Somnar så nära dig, vi har bara ett täcke. Jag har näsan i din halsgrop, du har dragit mig nära dig. Vi somnar mitt i ett samtal och vaknar likadant.
Du stal mig från mina studier och sa att du tror på mig, att du varje dag förundras över vad jag klarar av.
När du tror på mig och min förmåga, älskling, så även jag.
Så även jag.

blubb

Ibland tar livet emot så mycket att minsta lilla vridning av nacken är en svårighet.
Jag faller i en trötthet, fumlar efter rätt verktyg att hitta vägen ut. Jag drar in mig i min bubbla, det är lättare här, här finns en stol och ett bord. En liten säng och iskalla glas med vatten. Här finns ro, och inget stök, och jag ser rakt igenom alla väggar. Den är perfekt i sin sfäriskhet och jag, bara jag, får plats där i.
Och alla som älskar mig, förlåt. Ni är inte här inne. Tyvärr.

funktion

Ibland är det svårt och jag letar febrilt efter min hejarklack. Var är dem? Var är blondinerna med pompoms och glada hejarop, med kort kjol och käcka ramsor? När kommer de inrusandes hit till biblioteket och liksom.. kör en show för mig? Så att jag inte bara förstår alla regler för andragradsekvationer och rationella exponenter, alla regler för alla irrationella och imaginära tal.
Jag vill inte! Jag vill bada bland mina kanelbullar istället, tänker jag, och vräker (innan jag skrivit detta) i mig tio stycken.
Jag undrar, sa flundran... om gäddan är en fisk.
Om femton minuter får jag ta en liten paus, och då behöver jag gå en promenad och köpa ett rutigt block, för mitt är slut. Det är glamouröst detta liv. Hej å hå. Hej å hå.
Fast det är underbart också, och inatt somnade jag som ett frimärke mot Hans bröstkorg, occh han fick hålla i både sig och mig ordentligt för att vi inte skulle falla ur soffan. Det var mysigt.
Nackspärrigt.
Men mysigt.