clap

Jag var orolig att du skulle sluta hitta mig.
Det gjorde mig mer än orolig, det gjorde mig rädd och många var nätterna där hela min kropp skävlde av saknad, där jag hade frossa, där jag hade feber. Och jag vaknade vilsen, bland doftlösa sängkläder, för hemma var jag. Fast ändå så långt bort.
Jag tänkte att jag var den där ballongen, den som släpptes på fältet. Den som så sakta steg mot en oviss himmel. Men du hittar mig, du står på avstånd men du hittar mig.
Och dina ord, de hittar in.
Jag har inte lagt tid på att hata dig, jag har bejakat min kärlek till dig, i din frånvaro. Jag har fyllt mina dagar med dig, pratat med dig när du inte lyssnat, blundat när jag inte sett dig. Dragit din doft till minnes.
För jag visste inte då, att du alltid skulle finna mig.
Och att kylan du är så mån om att jag ska notera, bara är ett tecken på att du älskar dig. Som jag älskar dig.
Låt det aldrig sluta. Det finns fler som ska.
Älska dig.