barnen

När vädret blir kallare kryper de närmare mig på morgonen. Vi ligger alla tre som en enhet, en upp och ner och kramar mina ben, en på min bröstkorg likt ett stort kors, med örat mot mitt hjärta. Vi är svettiga och ihopklistrade när jag lirkar mig ur deras grepp, så tidigt att inga yttre ljud hörs. Jag slår på P1 för att låta klassisk musik fylla vårat hem denna morgon, jag sätter på frukostgröten att koka på spisen. Kokar the, ägg, tar fram bröd. Pålägg.
Nynnar med raggsockorna nedhasade, tänder ett ljus på matbordet.
Väcker dem genom att stryka deras ryggar, kläderna är framtagna och de klär på sig under  tystnad.
Vi vaknar tillsammans, när vädret blir kallare.

Dessa två, dessa magiska. Min eviga källa till lycka, mitt liv. Det är orättvist, kanske, mot andra. Att jag i mina mest olyckliga stunder ändå är den lyckligaste i världen. 

Och hon går till skolan själv och hon tar min hand på en promenad till förskolan. Och sedan, när jag återvänder till mitt hem och mina böcker, är deras dofter kvar överallt och jag tänker bara tack.
Tack för att jag fick allt det här.