dvala

-Du är ju jättetrött.
Han konstaterar det, han ser det.
Han tar min kropp och forslar den till sin säng, drar ner rullgardinen, stänger dörren bakom sig. Packar in mig, han använder inte kudde, men han tar fram 'min'.
Stryker min kind och mitt hår, håller mig tight tills jag halv somnar in. Backar ut ur rummet.

När jag vaknar, vet jag inte hur många timmar eller dagar som passerat. Men det var morgon och jag tror jag missade allt sedan i lördags.

381

Ibland önskar jag att det var lättare.
Att jag kunde ringa dig än och berätta det där hysteriskt roliga som skulle dra fram ditt riktiga skratt. Det där oartiga, hysteriskt bullrande, grymtande skrattet.
Han säger att om jag vill ringa så ska jag bara ringa, han säger att det bara är en lur och några siffror.
Han är inte rädd.
Varför är jag det?

377

Ser man på.
Det blev ju en morgon den här dagen också.
Lite gråare än de senaste dagarna, kanske en blyg solförmörkelse bakom molnen, när man vet- så vet man.

376

Det finns små stenar på vägen som vittnar om att de vilat i din ficka, så många hemligheter de viskat om. De är så lena mot min kind, men tunga i min ficka och innan någon av oss visste ordet av det hade vi en ny metafor.
Det nyaste är att somna av smärta, men att ändå, med huvudet tungt vilades mot en bröstkorg, uppleva dygnets bästa stund. Hans händer stöttar upp mig.
Allt för att jag inte ska falla.

-What if I fall?
-Darling, what if you fly? 

371

Ditt oregelbunda hjärta har begränsat dig hela livet, men det är dess icke-rytm som fått mig att slappna av helt och fullt.
De sa du skulle dö innan fjorton års ålder, och det gör att du idag, vid 32, inte har något tålamod.
Alls.

Jag har sällan bråttom, jag har alltid varit så skyddad.

370

Det var aldrig min tanke att jag skulle känna mig så naken, men det gjorde jag.
Naken och något nytt. Älskad. Det kände jag mig, onekligen. Älskad in i minsta lilla kvark, i varje form.
Jag tänker tillbaka, det är svårt för det gör ont.

Älskling,du.

Det finns så mycket jag vill säga dig. Tacka dig för, hålla om dig, älska dig likvärdigt tillbaka, på en nivå jag förmår.
Men idag, när jag fattar en helt ny hand längst med Drottninggatan, när jag trycker in en kod till hans lägenhet så har livet börjat om.
Hans tankar vävde mina vingar, så jag hoppade aldrig- jag flög. Jag flyger. Och hemma blev där han är, så hemma är Berlin just nu, men Norrköping på söndag.
Och jag längtar, längtar mig trasig tills att han öppnar sin ytterdörr där jag tejpat upp ett hemligt meddelande på ett hemligt språk.
All plats jag fått i mitt eget liv helt plötsligt.
Det är tacksamt.