sagor

Sagor skapas av slumpmässigt utvalda element som helt utan logik binds till varandra, och under dina fingertoppar som spelar över min ryggrad.
Du vill vara viktig för mig, dina ögon tåras när du säger det. Och jag säger dig, vad får dig att tro att så inte är fallet?
Jag är, har alltid varit och kommer alltid vara, hopplöst förlorad i dig.

Du är naken när du halsar champagne helt oblygt.
Jag dansar för dig. Du är den första jag valt att släppa in i det annars ack så privata rummet. Och jag säger det till dig när du, med en viss ny beundran och stolthet tar min hand då vi lämnar studion.
Du har sett mig avklädd, men nu också- helt naken.
Och ditt svar är att du fångar mitt ansikte mellan dina händer och kysser mig. Pussar mina ögonlock innan verkligheten tar vid. 

F

Om så bara för en kort sekund i morgonens obevekliga motljus, kanske är det tre meter, tre steg, du tar utanför fönstret jag sitter. Du tittar inte ens in, men jag ser din nacke vandra vidare, jag ser detaljerna som blivit dina- mina reaktorer. En mössa i samma färg, en hållning, en längd.
Ett leende.
Ett leende jag inte sett på länge.
Kanske såg du mig och ignorerade mig, men det är ok. Jag vet att jag blottade för mycket av mig för några dagar sedan, jag vet att det störde dig och nu drar jag mig tillbaka. Men det gjorde mig inget- förstår du? Det är skönt när det gör ont, det är vackert för mig. Du och jag kommer aldrig någonsin vara självklara, du och jag är ett ingenting. Vi har aldrig varit mer än kärleken som bara jag bär inom mig, då du tänker så snabbt och logiskt att du är oförmögen att se den. Känna den.
Du gillar mig, det vet jag för du säger det när du grabbigt slår till min axel med knuten näve. Jag blir suddig i kanterna och du är självklar.
Och med mannen som hållit mitt hjärta som fånge i nästan arton år konstaterar jag att tanken på mig är så otroligt mycket vackrare, renare och starkare än det faktiska mig. Jag som faktum räcker aldrig till, jag som faktum är illusionen man inte vill vakna från.
Jag är ett allting, på värsta tänkbara sätt.

Fast luften blir lika tjock som den där kvällen då jag satt bredvid dig och sedan framför dig, när våra hjärtan ligger öppna framför varandra, när du är rädd att jag är obekväm i din närvaro för att jag rätar ut min rygg. När jag är rädd att du inte förstår mig.
Luften blir lika tjock som den kvällen när du inte kysste mig godnatt, när vi landar i din soffa och jag rycker tag i en random bok i högen av alla på ditt bord. Du har skrivit något längst ner på en sida jag bara slår upp, mitt namn och något jag sade till dig just den kvällen.
Du svär till på franska, svär för att du låtit mig se att du citerat mig men jag försöker säga att det är fint, att det gör mig glad.
Luften är tjock och du får för dig att jag inte gillar mitt hibiskusthé så du flyger ut i köket för att byta ut det.
Jag ser dig inte mera nu. Du har slutat komma till min plats, och det finaste jag kunde ge dig var vad som fick dig att vända dig ifrån mig, jag ska förstå det en dag, men jag kommer aldrig sluta. Jag ska aldrig sluta älska, för i slutändan så är det det enda jag vet.

Var lycklig.
Jag är lycklig, för att du finns.