tisdag 11 mars 2014

3

Ser man två personer kyssa varandra, oavsett anledning, så skapar omgivningen ett band som binder dessa individer till varandra.
Det var jobbigt att se dem, jag erkänner det. Men bra, och nu är det bättre- jag kan inte förneka deras band även om han ibland gör det. Jag kan släppa nu, hejdå finaste, hejdå.
Jag kanske lånar hans tröja, men jag är noga och det är allt jag gör. Jag inbillar mig inget, de ska ha varandra hon och han.
Jag är medveten om att de var där tillsammans. Det är jag helt och fullt, jag var ju också där- men kunde gått till annan plats, kunde varit mer övertygande till min krets om att inte hitta dit. Sluppit att se dem.
Jag hade kanske aldrig trott att han skulle vara som han var. Det skrämde mig.
Hans förmåga, hennes blick. Jag är hans allt. 
Jag vill låta henne vara det, jag kanske ska säga det nu.
Jag kunde inte titta på henne, hon var för lycklig, jag fick för dåligt samvete.
Har det gått sju år? Jag känner inte igen mig själv.
Han bad mig precis följa med och köpa lunch. Jag kanske klarar det.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar