räcka

Det borde räcka.
Vetskapen om att han älskar mig, den borde räcka.
Han älskar mig, mina ord|mina val är nyckeln som gör honom till min. Nej, han är alltid min. Det är jag, jag som inte är hans. Det är jag som är problemet, jag som står i vägen för mig själv. Jag är anledningen till att inte han är lycklig, han tror att om han har mig så är han lycklig. Men jag är ju jag, hur kan man bli lycklig med det? Och han har mig ju, han har mig så mycket hårdare än vad han vet.

Min fina väninna jag träffade i helgen, som hon grät. Jag måste följa mitt hjärta!
Jag grät med henne, hon bryter upp, bryter loss. Mannen hon älskat så länge är kallare än is, vill bara få det överstökat. Sårad och hård.

Hon lämnar sitt hem fast hon i samma andetag säger att hon älskar det här huset. Älskar att bo här. Jag sörjer med henne, jag är den första de berättar det för. Sörjer men känner ett stygn av avundsjuka i hjärtat.
Klarar jag det? Klarar jag att offra halva tiden med mina barn för att få möjligheten att kanske fungera med honom?
Klarar jag lämna den första plats som blivit hemma, som jag byggt upp med de tre människor som hela jag är formad av? Har jag rätt att tveka? Kan kärlek vara så tudelad? Jag är färgad av historien. Mina egna, halvfärdiga slut. Sagor utan slut är väl de bästa? De man minns längst, de man dammar av och läser igen för man minns att man gillade dem men inte hur de slutade, slutade de någonsin?
Kan du vara min vän, bara?
Ni ser, det borde räcka. Det borde vara bra så, jag får vara hans vän. Om jag kan, jag tror inte jag kan. Jag kan inte vara nära honom utan att vilja kyssa honom, han är som ett älskat gift. Ett livselixir och nu ska jag slut andas helt och hållet.
Jag blir en vän, jag vet vår närhet. Men räds att förlora den, förlora tillgången till hans fascinerande tankebanor.
Det är ingen hemlighet att jag en dag blir ersatt, självklart ska han ha en kvinna i sitt liv som ger honom allt, hela sig, varje minut av sig. Bara barn är ju en fråga i sig. Jag är färdig där, han står i startgroparna och drömmer om egna.
Det borde räcka, med mig på rätt avstånd är det lättare för honom att bli/vara lycklig, i slutändan, då hans lidande vid mitt lämnande inte behöver räknas in i oss. Det borde räcka. Det borde räcka. Han ska bli lycklig.
En dag.

Och sedan, en dag, också jag.