Jag vill dela med mig av en liten bit, en liten bit av mig så att du ska få sinnesro. För att du ska få en liten bit som förklarar historia, för att du ska se mig med andra ögon, sanna ögon.
Jag vill släppa in dig så långt att min kropp formas runt dig, och för att flytta dig skulle jag behöva arrangera om alla vitala organ. Jag vill släppa in dig i min såpbubblesjäl, för jag tror inte att jag kan spricka, inte av dig.
Jag såg dig som en tagg, när du lämnade mig- förstår du? En tagg som infekterat (för det gjorde ont) och jag ville rycka bort dig för att självläka. Jag torkade sårytan efter dig med svalkande andra, jag hade färgglada plåster- för att slippa minnas.
Men fly, kan man inte göra för alltid. Dagen kom, då jag nyfiket ville se mitt ärr, och utan förväntning upptäckte jag att det var vackert, förödande vackert och oerhört smärtsamt.
Mitt älskade, blödande sår. Sorgen över att du är vävnad i mig och inte pulserande liv är förlamande, men jag står utan verktyg att förändra den.
Han har tittat på mitt ärr, han också.
Han är så noga, min vackre visionär, om att aldrig trycka på, stressa eller anklaga. Att bara se mig här och nu, formad av då, men levande nu.
-I am your boyfriend, säger han. I am on your side.
Det viskar han innan jag somnar ovanför hans oregelbundna hjärtslag, med fingrarna dansandes över tatueringen på hans bröstkorg, den ser ut nästan som en måltavla.
Han är modig.
Men det här lilla jag vill ge dig, säga dig, det finns för dig att hämta.
Jag vet att jag måste initiera ett möte, men varje gång jag försiktigt försöker så trycks du allt längre bort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar