Allting är samma som ingenting.
Saker måste vara specifika för att räknas idag, man måste säga exakt Annars går det inte, annars låser det sig. Låser jag mig.
Så vad är exakt egentligen? Nu läste jag en mening om ett barn som liknar mig. En mening som en gång blivit reciterad för mig; full emotionell kontroll- eller inga känslor alls?
Får jag bara distans så kan jag rycka åt axlarna åt vad som helst, jag pratar om det med min mamma och vi minns de gånger hon varit arg på mig under min uppväxt. (ja, jag hade en mamma som var en sådan som blev arg på sina barn)
När hon skällde på mig så blev hon ytterligare agiterad av att jag inte visade någon som helst reaktion, mitt ansikte avslöjade inte någonting av hur jag kände. Skämdes jag? Kände jag mig förorättad? Kände jag ledsamhet? Glädje? Chock? Tydligen gick det inte att se.
Jag sa inget heller, bara ett tyst mm med sammanbitna läppar när det blev ett tydligt utrymme för mig att göra mig hörd. Vilket också gjorde henne irriterad, många är de gräl som haft meningen; säg inte bara mm hela tiden inblandade någonstans. Jag var ett konstigt barn och är nog en ännu konstigare vuxen.
Jag tror att jag har nått full effekt nu.
När hon skällde på mig så blev hon ytterligare agiterad av att jag inte visade någon som helst reaktion, mitt ansikte avslöjade inte någonting av hur jag kände. Skämdes jag? Kände jag mig förorättad? Kände jag ledsamhet? Glädje? Chock? Tydligen gick det inte att se.
Jag sa inget heller, bara ett tyst mm med sammanbitna läppar när det blev ett tydligt utrymme för mig att göra mig hörd. Vilket också gjorde henne irriterad, många är de gräl som haft meningen; säg inte bara mm hela tiden inblandade någonstans. Jag var ett konstigt barn och är nog en ännu konstigare vuxen.
Jag tror att jag har nått full effekt nu.
Jag har haft ett par annorlunda dagar, jag har fyllt dem med energier för mig att äta. Jag har varit en vampyr.
Jag har sökt mig till själar som tillfälligt lindar sig kring min. Jag har tänkt mycket på det här med tid.
Det är lustigt egentligen, det finns så många timmar på ett dygn och idag var jag på vippen att skriva till någon jag borde hålla mig ifrån, för att det var en timma över.
Jag tycker om att skriva här. Det är ett fönster rakt in, jag undrar om ni som hittar hit- för det är en del, läser eller ser. Eller båda. Men jag undrar inte högt, inte egentligen, vill inte ha svar. Det räcker såhär. Svävande ord skrivna i en hast.
Hursom. Det är självklart sorgligt att bli anklagad för att inte ha några känslor alls eller få kommentaren om att jag är oförmögen att visa dem. Kanske är det så, eller kanske är det så att det inte är för alla att se. Ser man så ser man. Typ.
Jag har känslor. Alla känslor i hela världen.
Alltså, känner jag även ingenting. Ingenting alls.
Jag har sökt mig till själar som tillfälligt lindar sig kring min. Jag har tänkt mycket på det här med tid.
Det är lustigt egentligen, det finns så många timmar på ett dygn och idag var jag på vippen att skriva till någon jag borde hålla mig ifrån, för att det var en timma över.
Jag tycker om att skriva här. Det är ett fönster rakt in, jag undrar om ni som hittar hit- för det är en del, läser eller ser. Eller båda. Men jag undrar inte högt, inte egentligen, vill inte ha svar. Det räcker såhär. Svävande ord skrivna i en hast.
Hursom. Det är självklart sorgligt att bli anklagad för att inte ha några känslor alls eller få kommentaren om att jag är oförmögen att visa dem. Kanske är det så, eller kanske är det så att det inte är för alla att se. Ser man så ser man. Typ.
Jag har känslor. Alla känslor i hela världen.
Alltså, känner jag även ingenting. Ingenting alls.
Tänk att man kan relatera på så sätt till någon som bara är ord.
SvaraRaderaDu kommenterade ett inlägg hos mig om att du kände likadant. och när jag läser detta inlägg slår det mig att någon kanske förstår hur det är att växa upp och aldrig riktigt känna sig förstådd. Många nära skrattar ibland åt mitt känslomässiga handikapp. Jag kan inte alltid hålla med, jag har ju otroligt starka känslor - som de som jag har för den personen jag skriver till i min blogg.
Samtidigt som mycket som kanske borde göra ont, inte känns. jag har ofta känt mig skyldig och elak.
Med en mamma som levt större delen av sitt liv i en depression, en pappa med emotionella problem har jag dragits mellan att ta hand om och se efter min mamma och att inte visa att jag har ont i själen för min pappa.
Iallafall när jag var liten. Men ju äldre jag blev ju svårare blev det för mig att känna medkänsla? Jag reagerar ibland med att trösta människor för att jag vet att det är vad jag förväntas göra, när jag igentligen bara blir arg för att dem inte rycker upp sig själva. Min mamma klagar och har i princip hela livet klagat på att jag är känslokall och att hon ibland blev rädd för mig då släktingar gick bort och jag inte fann det i mig själv att gråta eller bli ledsen.
ps. "det hade varit lättare att skriva här om jag inte hade haft huvudet fullt" ursäkta röran i min skalle som nu visar sig i kommentaren.
(charisma.devote.se)