34

Ok, så låt oss bekräfta att när jag är trött och nere i mina egna skosulor- så får jag inget gjort. När jag är helt hyper (drack persiskt kaffe igår så jag har fortfarande energi nog att försörja en mindre stad) så får jag, sorgligt nog, inte så mycket gjort heller.
För ja. Jag ÄR helt hyper. Helt galet, jag är glad fast att jag fått det konstaterat att jag inte vunnit något. Jag är bara presenterad på mållinjen. Typ.
Men det spelar ingen roll, de tär tungt att söka jobb. Det är tråkigt också, att inte veta. Jag hatar att inte veta.
Det är nog mitt värsta drag egentligen, att jag behöver och vill veta. Allt. Hela tiden. Det är så tydligt också, jag framstår säkert som rätt skvallrig, inte för att jag har så mycket skvaller på lager själv men jag älskar att höra om andra. Ibland kan jag få en reaktion på en fråga jag ställer i skvallret. Kanske berättar någon en mörk, mörk hemlighet gällande en tredje part och min motfråga blir:
-Vart stod du när du fick reda på det här/Hur luktade det/Vad hade du för tröja?
Men det är för att jag vill fånga hela bilden, jag vill ta in alla detaljer och vara där. Veta. Veta vad som hände där. Hallå, kan inte någon bara berätta det för mig?
Det är skönt att vara glad och hoppfull. Var det kanske länge sedan? Jag vet inte. Vad känner jag? Jag känner allt. Det är vad jag känner.
Vill veta allt.
Känner allt.
Just nu i den här minuten iallafall. I detta lilla foto från mina tankar, där är jag nu. Men snart är jag på en salong och fixar mina gigantiska klor till naglar.
Då sitter jag och fräser över jobbiga ljud istället.
Jag vill kanske inte ens gå utomhus idag, vill kanske helst sitta vid min telefon som en trånsjuk tonåring och vänta på besked. Min väldigt bärbara telefon.
Jag alltså.
Vilket cp.