30

Jag känner att jag skulle kunna sova en vecka. Bara sova, vakna upp några korta stunder för livsnödvändig förtäring. Lite vatten. Och ett äpple.
Linda in mig i täcken, bulla på med kuddar- bara sova.
Det är en extrem trötthet som gripit tag om min ryggrad, min kyla blir så mycket mer markant när jag behöver gå i ide. Fingrarna är iskalla, min yngsta dotter brukar reagera på det när jag hjälper henne på med kläderna.
Jag kan nästan inte ens minnas gårdagen, men ser att jag skrivit en rad här. Jag har skrivit namnet på en sång (och tillhörande artist) som jag lyssnar på hela tiden nästan. Jag gör så, lyssnar sönder en sång- gör den till min. Till stunden. Lite som mina parfymer, doftmarkerar ett kapitel i mitt liv.

Jag funderade på, om jag parallellt med den här bloggen, skulle öppna en bildblogg. Där jag varje dag lägger upp en bild på mig. Ibland hela mig, ibland en ansiktsdetalj. Någon annan gång, kanske bara en handled.
Att skriva här, det är foton från min insida. Ögonblicksbilder. Fångade i stunden, ibland skriver jag från min mobiltelefon.
Det är fumligt här, texterna är ostrukturerade och inte alls genomtänkta. Det är aldrig meningen att någon ska läsa här, jag gör det inte heller. Läser inte igenom innan jag sänder, utan låter det bara bli en slags randomiserad dagbok.
Så långt ifrån mina tidigare skrivsätt.
På min andra blogg, där redigerar jag sönder det jag först skriver. Skriver saker där det enda sanna är känslan i texten, det är den jag vill förmedla. Den exakta känslan som spirar i mitt bröst där och då.
Men här är det fummel.
Och här läser jag aldrig igenom. Bara skriver och publicerar. Varsågod cyberspace (ååh ljuva nittiotalsord), take my shit.
Har jag inget att säga nu? Eller allt?
Fummel. Flummel.
Nu tryckte någon på den där narkolepsiknappen igen. Jag somnar.