52

Jag tänker mycket på saknad, hur den känns för mig och hur den borde kännas, och för att ens kunna ha en tillstymmelse av möjlighet att förklara så tror jag att jag även måste tänka på tiden och min uppfattning av den. Jag tror inte jag har någon greppbar idé om tid, tid är för stort. Tid, tid är det jag alltid önskar och vill ha. Egen tid, din tid, hans tid, vår tid, tyst tid, lästid. Framtid. Historia. Tid är ett kontinuum för mig, helt utan kronologi, förra minutens minnen kan bränna mig precis som de från barndomen och de älskare som jag beblandar mig med som vågar ge mig inte bara kärlek utan tid, är de som i en evighet skrivs in i mitt hjärtas rullar. Tid är det vackraste som finns, tid är allt. Men tid är också det fulaste, jobbigaste, mest rivande som finns- tiden styr för mycket. Tid är ordning, jag hatar ordning men älskar struktur, älskar ordning men flyr ibland detaljer. Även om jag älskar detaljer, älskar att älska detaljer. Jag tänker mycket, och nu på saknad.
Saknad slår mig alltid hårdast en millisekund efter ett avsked, huden vänder sig ut och in och mitt hjärta vibrerar i mina händer, lite som en fisk som kippar efter luft. Eller kippar fisken efter vatten kanske? En döende fisk i min hand, där är mitt hjärta. Och jag dör en smula, som Shakespeare sa. Det är en jobbig process, men den är över så fort vi blinkat. Men sedan saknar jag inte, det här döendet innebär ett så gigantiskt farväl uppbådat från min sida, jag tar avsked av mig själv, lämnar en skugga av mig med ett enda kliv. Vem är jag utan dig? är frågan som hinner pulsera där i hjärtfisken men framtidens jag, som är nutidens jag, kupar händerna och viskar; du är fortfarande du. Så jag saknar nästan aldrig, men ersätter inte heller. Jag har aldrig förstått det där ersättandet, utbytandet av människor. Som om att kropp inte var mer än en fysisk liten bit, när kropp egentligen är ett instrument för oss att skapa musik på. Musik med. Allt som dväljs därinne, alla tankar och känslor med en fantastiskt hud som omslagspapper, åh, att få öppna (med tiden i huvudet, ibland så fort och ibland så underbart långsamt) få plats under huden- inte för att alla andra platser var slut utan för att i den tiden vi andas tillsammans, inte kunna vara någon annanstans. Ersättandet är den ultimata förolämpningen, ingen i mitt liv får någonsin känna så. Men saknandet, det är något som kan slå mig så långt efter, kanske år. När den blir fysisk, och kroppen säger till sinnet; du.. du saknar något! Och det är sorgligt, men svaret blir alltid: ja det är sant, det gör jag. Men det är en del av mig nu. 
Så mycket av mig är uppbyggt av bland annat saknad och vetskapen jag lärt mig på senare tid om mig själv, där jag trodde jag var komplett var jag inte ens påbörjad. Jag känner mig aldrig ensam, för jag väljer att tro på att kärleken fyller oss med allt. Och det räcker. Men det räcker inte alltid, jag blir väldigt lätt ersatt och det grämde mig, det är lätt att stänga av mig och det lägger bly kring känslor. Det har jag lärt mig, att även jag måste bli bättre på, inte för att jag vill börja ersätta och återanvända, utan att stänga av.
(Men nu skriver jag till dig, och bara dig, och kanske att orkat tragglat dig igenom hit bara för att hitta något som, en hemlig ledtråd, att det är till dig jag skriver, well, jag gör det nu. Jag vet att du hatar ensamhetskänslan, att du flyr den och du flyr den på ditt sätt som är rätt för dig. Och då saknar jag att inte kunna kupa mig kring ditt fiskhjärta och viska det där, du är fortfarande du. Även om det säkert inte skulle behövas, du vet jag skulle göra det ändå. Önskar du kunde njuta av ditt sällskap så som jag och alla andra gör, din form är perfekt. Kommer alltid vara och sedan kanske jag är en kärleksboll till hippie med platta knäskålar, så varför skulle du lyssna på mig? Det spelar ingen roll, jag skulle säga det ändå)