födelsedag

Jag kommer aldrig längre än till din begravning.
Du var så kort, älskade sparv, så liten. Så perfekt i din skönhet, men det såg du aldrig själv. Allt som gick att ändra, skulle ändras. Du fortsatte ändå, med din perfektion. Jag vill skriva något till dig, något som blir bra. Något som berör världen precis som du förändrade mig, att du var mer än dina centimetrar, mer än vad man såg. Men du var så kort, så fantastisk. Jag bad dig flytta in i min ficka, du skulle få plats och jag skulle mata dig med kaksmulor. Vi pratade så.
Jag kommer aldrig längre än din begravning. Du hade en vit kista, den var så liten. Minimal, men den syntes knappt för den var helt översvallad av rosa rosor. Tårarna som bröt sig loss den dagen, jag har förträngt. Förträngt att jag inte klarade av att fika med din familj efteråt, jag satt där i min kortaste kjol och högsta klackar och skulle samla ihop mina saker och gå.
Alla gick. Men jag satt kvar, och mamma väntade på mig en stund. En lång stund, jag kunde inte lämna dig, kunde inte förmå mig till det. Minns inte hur det gick till men plötsligt landade jag någon annanstans.
Jag minns annat. Jag minns att min bror körde mig dit. Att jag blev arg på honom men han lät mig bli det. Att jag fick sura.
Jag minns att jag köpte blommorna innan begravningen, och att allt var ok. Jag var ok när mamma höll mig uppe på vägen in till Rosornas Kyrka. Så brast det. Bokstavligen, knäna vek sig och jag kunde inte kontrollera mig. Bortom mig, utom mig. Bara gråt. Den sorgen, den var så direkt, den är så direkt.
Jag saknar min vän. Jag är rädd. Just nu är jag rädd, jag är ensam och rädd och du finns inte där och kan hålla mitt huvud. Jag är vilsen och hyperventilerar, men du lägger ingen hand mot mitt ryggslut eller håller mig så hårt du bara kan. Jag fick frågan hur jag mådde med allt som har hänt och jag undrade vad hon menade. Vad har hänt?
-Med allt i somras? 
Kunde inte ens svara. Hatar att jag inte förstod vad hon menade på en gång, det är ju fan livsomvälvande att förlora någon som hade din roll i mitt liv. Livsomvälvande och jag blockerar bort det. Det skrämmer mig mer än nattens monster. Men jag ska inte gå dit. Jag saknar dig. Jag saknar dig så otroligt. Tårarna har trillat hela dagen, och jag har skyllt på vindtunnlar och lök. Sorgliga slut i böcker eller vackra citat. Men alla har vart dina, tårarna.
Jag är slut nu, jag somnar. Somnar och minns när du väckte mig en sommarmorgon, du kröp ner i min säng och tittade på mig tills jag vaknade. Och sedan låg vi axel mot axel och pratade om livet, universum och allting. Du var min guide i galaxen.
Jag hade behövt dig nu, prata med dig nu. Jag hade behövt få sörja dig, jag borde gjort ett bättre jobb.
Älskad. Saknad.
Godnatt min skatt.
Du skulle blivit 28 idag.