44

Solen smeker bort allt. Allvarligt. Började dagen med ord och tankar att ok. Jag kämpar, med glädje, jag vill känna att jag gjort allt. Vill att han ska känna att jag gör allt. Jag ska visa honom vad allt är, vad det innebär. På riktigt, om han trott han känt ett andetag av min kärlek ska jag lämna honom andlös. Så redo, så där, kärleken som ledljus hallefuckingluja!
Och så kom den, den förbaskade solen. Brände sina hål på min näthinna, drog ett lager med fräknar över min hud. Och hela jag doftar utomhus. Sand i hårbotten och gräs i mina fickor. Solen smeker bort allt när hon visar verkligheten i sitt brännande ljus. Det finns ingen strid! Ingen kamp. Knappt bleka minnen, bara en blind punkt som blir en av flera. Solen och värmen, där bor jag. I torpet med en bok i knät och den finaste som frågar hur man kan göra för att få skratta?
Solen kom, hon fick min dag och smälte min strid. Jag varken vann eller förlorade, jag är lyckligt likgiltig, kanske får lämna det där. Nej. Dagen jag slåss har min inre hippie övergett mig, men nu fyller hon mig av kärlek och förenar sig med universum.
Fick frågan om vad det betyder egentligen, i universe you. Men svaret är jag osäker på.
Allt är jag osäker på- inget finns och därför allt. Eller tvärtom.
Det var sol idag,
Jag har läst och ridit idag. Och så har jag hittat en glaskula!