43

Extremt tung känsla i bröstet, jag klarar det jag klarar det. Andas in andas ut andas in och håll. Räkna till tio, andas ut igen.
Sådär, ett stort leende och stora blonda lockar som dansar över axlarna och ligger som en sky kring huvudet. Perfekt.
Nu ska jag ta mig till hans soliga balkong i söderläge och suga i mig kvällens sista strålar, lite uppmärksamhet och kanske en joint innan jag intalar honom att det inte alls är en bra ide att han följer mig till kvällens gungande toner. För jag vill gå själv, egentligen bara med en person, men annars själv. Jag är inte rädd att vara själv, tvärtom, jag gillar det. Njuter av det, speciellt när det handlar om musik faktiskt, på sin höjd kan rätt person få lägga två försiktiga händer mot mina höfter och kanske en haka på axeln, men stör mig inte mer än så när jag kanaliserar vad andra skapat.
Den tunga känslan flyr, genom fingertopparna in i min laptop. Som när saknad byts ut mot förväntan, alldeles bubblande alldeles magisk. Allting är precis på ytan, så krispigt.
Det doftar ännu sand om mina fingrar från alla timmarna på lekplatsen, den här helgen blir en punktpunktpunkt. Det är ingen tvekan om saken, det är vår. Det är magi i varje andetag, även de som svider som värst.
Jag kan le. Jag kan skratta. Hell, jag kan till och med stråla. Blinda dem, blända dem, vara det enda motljus de någonsin behöver. De stackars satarna som råkar komma där i vägen. Ett äventyr, ett (som han sa) mirakel.
-Näe, helt jävla mirakelfri är jag.
-Aldrig. Du är meta-du. Mirakel i mirakel. 
Jag gillar det. Meta-Tee.
Jag fattar ibland inte. Som typ nu flaggar jag för att jag är lite nere. Då anstränger sig en hel drös av helt fantastiska människor för att jag ska komma lite högre upp. Och de lyckas. Nu ska jag le och nu ska jag gå.
Hejdå.