95

Han undrar om jag funderat något mer på Mons, på att komma och möta honom. På att spendera en helg med honom i ett land, i en stad, vi inte har anknytning till. Om jag har funderat? Ja, hela jävla tiden. Det vore så ljuvligt och lätt att bara hoppa på ett plan och i dryga 62 timmar vara den fantastiska lilla varelse han ser mig som. Jag svarar att jag har funderat, men att jag inte har råd.
Han förstår, erbjuder sig att betala och pekar på att han självklart står för både mat och uppehälle, men jag förtydligar mig.
Jag har inte råd, känslomässigt.
En tolvårsperiod baserad på tre ynka månader, när vi träffades sist förra våren åt vi middag och konstaterade att det kunde varit våran elvaårsdag. När vi skulle skiljas åt hade jag visat honom mina vattenfall och trappavsatser, mitt träd och kvarteret Dufvan. Vi vandrade ut i staden och mina fingrar slöt sig om hans arm. En kram utanför hans hotell som blev längre än vad som är brukligt, jag drar mig försiktigt undan när han håller emot.
-Jag vill inte att du ska gå.
-Släpp mig inte då.
Fladderhjärtan, så självklart ologiskt, så hemtamt, så nytt. Farlig mark och jag river brutalt bort honom ur mitt liv, elva års känslor stormar an, detta gigantiska ja blir ett svidande nej, jag klarar inte att se honom. Klarar inte att han frågar hur jag mår, klarar inte ens en profilbild på facebook. Ett snabbt ryck ur mitt liv, en sårskorpa som suttit orörd förlänge.
Så jag är ärlig, jag har inte råd känslomässigt. 

-Du vet inte hur ofta jag tänker på att slänga bort allt och leva mitt liv med dig istället. 

Nej det vet jag inte, det kan jag omöjligt veta för jag bor inte i hans huvud, jag har inte tillgång till varenda tankebana, jag har ingen aning.
Och jag har ingen aning om vad jag ska svara på det, men rent krasst så undrar jag om inte det inte är dags att börja använda smileys.