typ jesus.

Så får jag frågan jag skytt, någon frågar om jag saknar.
Nej, det är inte en saknad, för den fanns där hela tiden, det gick aldrig att komma nära nog. Det är känslan av att leva med ett hål i sitt hjärta, en beståndsdel av själen bortriven, borttagen, bortvänd. Det är som att en dag vakna upp utan att kunna se, och lära sig världen på nytt. Hur fungerar jag utan mina fingertoppar vem är jag när jag måste smaka mig fram.
Innan, så letade jag aldrig, det ska erkännas, det fanns inget sökande och den gången som jag fick bli ett med någon annan så var jag fulltalig, jag var perfekt. Jag var ytterlighet och innerlighet, och inte sedd så utan det var ett konstaterande. Så nära som ingen fick gå, där var han redan även om det fanns mycket kvar.
När hans händer blev böner så var jag plötsligt inte längre sedd som vacker, jag var vacker och sedd, ibland utnyttjade jag hans ögon som speglar, men förundrades ständigt över vad det var han såg. Jag såg aldrig någonting, jag kände bara. Världen blev grumlig, han blev allt, han blev det klara, ljuset och luften i en tryckande dimma. Jag kunde ägna natten åt att älska mig själv, dagen åt honom- jag är skyldig honom det, han vände en sjukdomsbild som åt upp mig, han räddade mitt liv tusen gånger om. Så därför finns en del av mig som bara är till för honom, och hur de än försöker så kan de inte nå den. Trots att han lämnat mig, trots att de alla lämnar mig, så är han kvar och skrattar- hans ljus skiner i mig. Jag är dränkt i honom, mina leenden har alla en efterklang som är hans eko. 

Försök att förstå, jag var levande när vi möttes, men dog i samma sekund jag fann hans trassel i mitt hår, dog för att jag inte behövde leva mer, dog för att det räckte nu, och döden var en magisk befrielse. Det var änglar och himlar, speldosor och symfoniorkestrar, det var bergochdalbanor och en stilla eka på en sjö. Döden var en befrielse, jag kunde ruttna och svala, champagnefärgade kronblad var min skönhet, taggarna på mig gav långsamt vika och jag fick var död. Fri, fri från mitt levande jag. Och det var vackert, svårt att förstå, men vackert. 

Nej, det är inte en saknad, det är en hunger som har gett upp. Det är något som river lika hårt som det alltid gjort, men saknaden är mer en vana, jag har varit här förr, jag har tagit mig härifrån förr. Jag har bytt min insida av sandpapper till sammet, jag klarar det igen även om varje gång jag sväljer så gör jag det med en blandad rädsla och förhoppning om att jag sätter i halsen. Jag vill inte dö, för det kan jag inte när jag precis återuppstått, jag kan inte dö för jag måste vara evig. Någon sa till mig att aldrig ge upp det som jag inte kan gå en dag utan att tänka på, och jag förstår att en evighet är rätt så jävla länge. Men det är verkligheten nu och den är min, jag gör den till min och älskar innerligt och fritt. Jag för flera barn till min bröstkorgs tröst och jag fattar de händer som sträcks mot mig. Universum är av godo och vill mig gott, de tecken jag sökte i hans handflator finns alla på andra platser. Ingen är unik, jag lärde mig den läxan så tidigt i de sagor han berättade för mig; det finns ingen som du, men du finns i andra. Det är en sanning lika stor som hans hjärta, och tröttna- det kan man alltid, det är en del av det mänskliga att få nog av allt. Allt blir tråkigt tillslut, det är bara ett sårat ego i mig som frågar hur? För jag var inte på samma sida och jag letade länge efter förklaringar som inte spelar någon roll.
Så försiktigt kommer frågan, om jag inte saknar och jag svarar med ett enkelt nej, en enkel markering att samtalet slutar här. Men det innersta i honom är en värld i mig, och han fattar min hand, kysser min panna och säger åt mig att agera utanför lögnen jag precis serverade. Jag lever inte med svaret på alla frågor men jag får dagligen stöd i att både ställa dem och välja hur jag vill förhålla mig till dem, svaren. Livet är min största resa, även om döden var ett vackert och välkommet stopp på vägen. Jag borde släcka nu. Borde sluta nu, men jag känner att jag är ett med dig nu, förstår du? Det har inte slutat denna sammanlänkning av oss, bara för det är en hel värld emellan, vi är fulltaliga du och jag, vi är ett, vi är 42. Vi är den eviga lågan, och nu bränner vi snart skiten. Känner du inte det?