Klöver 8

Den sista stenen släpper jag ner i vattnet om två dagar. I hundra av dem har jag varit här och längtat, drömt, försökt med alla tecken att nå. Spelkort utanför din port, brev du säkert slängt, ett klotter vid busshållplatsen vi huttrat vid så ofta. En hög ballonger utanför kontoret, en saknad huvudbonad och min tystnad.
Bara för att påminnas om hur nog är nog och att man lätt får nog av mig.
Så idag, imorgon och en dag till blir hundra dagar och sedan glömmer jag historian. Historien. Vi är stoft som blåst bort och äntligen, äntligen abw.
Jag slutar inte skriva men här blir det låst, det filterfria var vårat största- din insikt i mig var det som fick mig att, ja, vaddå?
Och blir det inte låst så är det bara mitt, bara bara mitt. Du kommer respektera det, du kommer sluta läsa här. Du kommer låta mig förstå att mitt inre är för mig och du vill inte ha tillgång till platser som inte är dina.
Sedan går en tid, 20 dagar eller 20 år och du minns mig genom något och ditt sinne är suddigt men du tänker jajustdet, hon ja! Och du kommer tillbaka hit för att se att livet är precis som det ska. Att det är en skärva av ditt liv som du älskat en gång.  Som jag önskade första dagen, så att jag bara blir en skugga av ett minne han älskade en gång, ett minne till en kärlekssång.
Det filterfria var det enda jag hade att ge dig. Förlåt.
Jag älskar, det slutar inte om det börjar, men vill bara ha min frid. Och jag ångrar mig tusenfalt men du hade rätt, världen blev bättre. Och kan jag och får jag, så kommer jag finnas, alldeles stum men just precis där du behöver.