85. igen.

Jag skrev det här inlägget nyss och var rätt nöjd med det, men sedan råkade jag radera det, så jag ska se det som ett tecken att jag inte alls ska läsa igenom vad jag skrivit. Bara skriva och sedan hitta den orangea knappen för publicering.
Men det är dag åttiofem idag, inte igår. Jag har varit vilse i tiden, visst låter det poetiskt? Missat att skriva någon gång och då blir det totalfel i räkningen. Jag minns inte vad det är jag räknar till, eller från. Bara att det var en stund som brände hål på mig och jag tänker att dessa ord är en studie i mig själv att läsa tillbaka till.
Men jag skrev om nattens dröm, jag drömde om dig.
Och om någon jag velat att du träffade, min pappa. Att ni lärt känna varandra ordentligt, han skulle älska dig, du skulle älska tillbaka.
Jag drömde att jag bodde i mitt barndomshem, alltså är minnet av hur det såg ut alldeles färskt fast över sexton år gammalt, jag satt och läste på mitt rum när du ringde på dörren och det var pappa som öppnade, han ropade på mig att du var här, och jag masade mig ner för trapporna. Du var en del av oss, av min klan, av min familj och han tjatade på dig att åtminstone komma in och ta en cigg med min mamma, men du var bestämd i ditt- du skulle ta med mig på en morgonpromenad upp på vändplan.
Och plötsligt är du en del av ett barndomsminne, på toppen av Rödhakevägen med dess dunge till skog där jag svingat i lianer. På vändplanen där jag cyklat tusen åter tusen varv, där stod vi nu och såg hur morgonen bytte skepnad till dag. Det är på intet sätt någon punkt för soluppgångar, men din hand sökte min kalla och vi ägde världen. Vi ägde varandra. Och nu kan jag vara vaken, men blunda och se dig i sluttningen som inte lämpar sig för vare sig picknickar eller kullerbyttor, men man har dem där ändå och inom mig brinner en längtan att ta med dig dit, kanske i total tystnad, och bara sitta där. Följ med mig till huvudstadens idylliska förort och bara håll käften, låter inte det som en alldeles fantastisk plan?
Vi satt och gräset stack oss på det, du var min första kärlek, men även min enda och min sista, det räckte så, det var bra så. Vi var lyckliga, vi var självklara. Andras kärlek fick mening, tack vare våran.
Vi gick de kanske hundra metrarna tillbaka till mitt tegelröda hem, min mamma låg som den solkatt hon är på balkongen och vinkade till oss att komma upp. Vi stannade i skuggan vid ytterdörren och du kysste mig, fortfarande samma smak av kaffe och cigarett, din hals hade samma doft av någon parfymrest jag inte minns namnet på samt en svagt eko av svett. Din hud, så varm och gyllene mot min konstant svala, bleka. Dagen började så, det var så som det var menat.
Pappa tog fram en gitarr och du övertalade mig att sjunga. Förstår du? Jag gör allt du ber mig om.
En vardagsdröm bara, men de spelar också roll. Det lilla är lika viktigt som det stora och du kanske aldrig förstår när jag talar om kärlek, men den är uråldrig. Älskar jag dig så är jag skyldig att även älska alla delar av dig, för annars är det bara en bild och bilder visar sällan det som är sant. Kärleken fanns före dig, min hud kanske har bytt färg men jag har samma. Jag är i ständig förändring för att kunna stanna som den jag är. Du är en del av mig, det har du varit så länge jag funnits, vi är lite som de där tvillingarna som föds utan att veta om det (utan att låtsas om det?) som håller fast vid varandra trots att världen erbjuder så mycket mer plats än en livmoder.