89

Det är sorgligt och patetiskt. Men framförallt väldigt ensamt att leta efter dem- tecknen. Jag börjar varje morgon med att blicka ut mot gatan, som om att det var där svaret fanns, skrivet med en gatukrita. Eller småsten. Kanske på skolans vägg med risk att bli anklagad för vandalism. När dagen fortskrider är jag på helspänn, redo att möta ödesdom eller fånga svaren, men de kommer inte. Jag vet samma saker som jag vet.
Mitt hjärta känns öppet fortfarande trots bitterinsikten om att världen bakom mina slutna ögonlock inte matchar den vakna verkligheten. Livet blir aldrig som i mitt huvud, kyssarna och smällarna känns aldrig som det jag jagat.
Beundrande och nyfikna strykningar över min hud, jag är en sky beströdd av stjärnor, en karta över himlakroppar med axelfräknar och sommarguld.
Jag drömmer om dig om nätterna, du återkommer till mig och det är aldrig svårt. Det är dina händer, dina ögon, dina kindben. Du är lim. Du är min magiker. Ditt innersta är mitt yttersta, så hel när jag ser mig i ditt anlete.
Det är aldrig svårt.
I drömmen.