94

Tänkte ifall jag bara kunde räkna till hundra.
Stephen King gav rådet att skriva varje dag, jag har massor av inspiration och ofta hittar jag orden när jag allra minst anar det, men det är ju inte ord jag vill fånga här, det är ögonblickskänslor,, det är mer än ord. Alltid när jag skriver så sätter jag mig i en sorts trans och jag vet inte om det är så att jag känner alla känslor på en gång eller inga alls, jag tappar minnet så snart jag tryckt ner en tangent. Det är någon form av session som pågår i mitt inre.
Så jag skriver varje dag, bara för att herr King någongång sagt det till någon annan, det är viktigt att göra så om man vill hålla igång flödet. Jag funderar på den här bloggen ibland, det har blivit en punkt att återkomma till för mig och jag känner att jag läser i den lika ofta som jag skriver i den. Det är fint att möta sig själv ibland, mina känslor är aldrig linjära, jag kan aldrig förutspå morgondagen. Det är väl därför det är lite som att leva med en fjäril, tror jag. Fjärilar lever en dag. Och inte ens fjärilen själv vet vart hon landar eller vart kursen går.
Något av det finaste jag vet är att se två stycken helt uppslukade i en duett, vet du vad jag menar? De bara attackerar världen med sin skönhet, helt överraskande från ett buskage någonstans. Det är det finaste, virvlandet.
Ibland skriver jag vackert och ibland skriver jag om vacka saker. Ibland använder jag ordet 'ibland' för mycket i en text, dessutom brukar jag ibland börja meningar med 'Och', och det får man väl inte, det har jag för mig att min svensklärarinna sa till mig en gång.
Och vad bryr jag mig om det?
Jag har så många ord och inom mig bor en enorm tystnad, den är mitt renaste jag just nu, jag har börjat hitta dit ofta, det är värdefullt.
Det är värdefull information om mig, det är värdefullt att kunna dela den.