92

Jag mår aldrig bra om inte hon mår bra.
Älskade lilla glädjebaby, vill inte till doktorn men mamma måste ta dig dit.
Jag är på intet sätt en nervös mamma, jag är inte en av dem som för minsta lilla åker till sjukhus. Jag tänker att närhet, kärlek, värme, vila och vatten- det kommer man långt på och jag väntar in i det sista med att ge mina barn någon som helst medicin. Men nu är det något som inte samarbetar i hennes lilla kropp och det har gett att huden, hennes mjuka, vita hud, ser brännskadad ut. Jag är rädd för de stora, gapande, svidande, rinnande sår som brer ut sig från hals och över skuldror. Kan inte lägga dekokter på dem längre, kan inte lindra med kalla droppar kamomillvätska, nu måste vi ha hjälp.
Och hon gör som jag när jag får panik, när jag får stress, drar ihop sig till en boll och somnar. Hon får tio minuter till, tio minuter på min mage. Ni ser ju postionen på bilden, jag kan styra världen med henne där på. (Eller ok, läsa böcker och mobilblogga är inga problem)
Jag är rädd även om min intuition säger att jag inte behöver vara det. Jag vet inte för vad, vad händer i våra liv?