Igår tog jag emot en stjärna, Nova Therese föddes och på bara en minut hade världen förändrats. Nyfiken på livet vart även hon chockad av sin snabba födelse och behövde trettio minuter på sig för att dra sitt första klara skrik, denna halvtimme då hon och jag lämnar hennes blödande mor till läkarnas ömma vård och försvinner iväg till en intensivenhet, där luftrör rensas på fostervatten och hennes alldeles blåa kropp långsamt får färgen av ljust rosa marsipan, denna halvtimme är jag det enda hon vet, mitt pekfinger och hennes grepp om det är den enda trygghet hon känner till.
Hon är min stjärna nu, det var huden på min bara överkropp som fick hennes temperatur att nå rätt gradantal, det var jag som tog emot hennes lilla kropp ur sin mammas sköte, det var jag som fick fram det allra första gurglande ljudet ur hennes strupe.
Lilla Starka Stjärnan.
Men det är lustigt, när jag lämnade mor och dotter, uppfylld till gränsen av illamående och jag skulle hem så stannade jag i femton minuter utanför helt fel port. Ett hem är där, men inte mitt. Eller mitt hem är där, men jag har ingen nyckel dit. Jag bor inte där. Fast det var fint och sorgligt att sitta där, det passade för stunden, sitta och blunda och be en stilla bön. För dem, för mor och dotter, för oss, dig och mig. De skiljs snart åt, och mina ögon svider bara jag tänker på det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar