Ibland känns det som om jag tappat alla sagor, alla är de försvunna i en giganisk pöl där livet är svalare och mer behagligt än i min överhettade fantasi.
Där ligger de och skvalpar tillsammans, tar en paraplydrink tillsammans. Skrattar tillsammans och lojt sträcker armarna mot mig i ursäktande positioner.
-Vaddå, vi är bara sagor liksom. Låt oss bara vara här en stund!
Som om de var trotsiga tonåringar eller barn som inte visste bättre.
Ibland känns de som om de alla lämnat mig, alla sagor. I synnerhet de som utspelat sig kring min svank, men så öppnar jag ögonen och tittar på verkligheten.
Vännerna som firar min födelsedag, trots att flera veckor passerat sedan den (och vi) senast sågs. Tio röda rosor, the, garn, fina pennor och en vacker bok för mig att fånga dem, sagorna, i.
Och det som började med 'det var en gång' har ersatts med 'det är ett nu'.
Sedan tar min äntligen returnerade franskfödda tysk min hand och drar upp mig på dansgolvet. Låser fast min blick i sin och jag följer dit han styr. När alla gått stannar jag en stund.
Han förstår och går hem först.
Jag samlar solens sista strålar, åtta trillioner. De binder denna dag kring mitt hjärta och när jag öppnar dörren där bredvid hobbybutiken är jag nästan hemma.
Han är Hobbe. Jag är Kalle.
Bam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar