Tåg

Kanske var det aldrig menat för mig det som alla sagt var drömmen, kanske var mina nät vävda av andra material. Men ingen sa något och jag längtade efter mallen, det exotiskt vanliga. Det var så skimrande, tänkte jag då.
Förlåt.
Det var innan han balanserade ett whiskeyglas i sin hand och långt innan hans tunga trollade fram otaliga orgasmer över min kropp. Det var innan hans intelligens fick mig helt ur balans, och hans armar fångade upp mig. Jag menade aldrig att såra dig och gjorde det kanske inte heller, jag vill säga förlåt.
Förlåt att jag inte valde dig, men jag kunde inte för det var i famnen hos honom jag hittade hem. Han rev upp.
Mig. Allt. Rutiner.
Och han kysser ärren som är dina, förstår du? Du, mitt vackraste som samtidigt är mitt fulaste, han smeker de vita strimmorna som slagits upp över mina armar utan att säga något. När vi pratar om förlåtelse gråter jag, varje gång, mot hans axel. Vi kan ringa honom, om du vill? säger han. Om du behöver att han förlåter dig så måste du fråga först. 
Han har rätt, såklart. Det har han alltid.
Och han köper två interrail-biljetter för då får barnen åka gratis och jag frågar honom om det är vad han vill, tågluffa till Paris, Lyon och sedan Barcelona. Med mig, barn och bagage.
-But ofcourse är vad han säger.
Som om att det var så jävla självklart, och sedan häller han upp någon tysk chokladmuesli i en udda skål från Myrornas och försvinner ner i sin tidning.

Jag kryper ner i sängen igen, trots att vi gömt oss där de senaste femton timmarna, hör hur han skyndar sig att äta upp innan han med ett stort leende kommer in till mig, tar av sig naken och kryper ner han också.