Fisk

Och jag kan inte andas.
Det är det allra värsta, att det känns som om att jag ska dö, en verklig död och ingen fjortisdöd. Försvinna, förtvina utan din svalkande hand mot min kind, utan att mörkerstirra dig i ögonen.
Så jag lägger mig ner, med ångest som en salt hinna över huden, sluter ögonen och tomheten sköljer över allt.
Luft, luft, luft.
Det blir alltid samma sak och jag ser det så tydligt.
Du så lycklig.
I motljus.
Och det är där jag försvinner.
Befrias från allt jordeligt, innan jag brutalt vaknar i en orange fiskmun.
Och det var bara igår, jag når inte längre med armarna nu.