55

Ondska är vackert, men jag visste inte hur. Mitt desperata sökande efter den renaste av kärlekar har lämnat mig med ett avmätt illamående, är det möjligt? Hon gör det möjligt, hennes hår är fluffigt och huden så vit, förutom de rosenröda kinder där salta tårar plöjer en åker. Ledsen. Som fan. Varför aktivt skada dem som älskar? Ett så försiktigt steg från en själ jag skytt. Gigantiskt kliv, jag tror jag erbjuder en hand när vi tar det, men min empati har aldrig sträckt sig så långt så jag skakar av mig hennes mantran och går hem utan.
Det är svårt att vara filterfri idag, jag är redigerad till perfektion för hon behövde se mig så, och det sitter kvar. Jag har inga ord och inga tankar, jag är våldtagen på det finaste jag hade, varenda liten bit av det vi kunde haft som alldeles egna verktyg är sönderknullad.
Lögner är vackra, de är dina, våga inte säga annat, och jag inser att allt var på låtsas och teater. Världen är en scen, och de rum jag trodde var mina var bara bås i ett publikhav.
I en öppen handflata fanns allt jag ville ha, jag var hemma och du behövde aldrig ens böja upp dina fingrar för att hålla kvar mig. Jag hade stannat för evigt och du hade vetat det om du inte försökt krossa mig med applåder. Nu är det inte jag som är sönder, nej. Den här gången var det inte jag, tänk på det, som gick sönder.