Jag tog en skrovlig hand för den sträcktes mot mig och vi mosade in oss i min lilla Jeep och körde- rakt upp, följde den snirkliga, skumpiga vägen upp på Hawaiis högsta vulkan. Det var länge sedan jag var så rädd, nyfiken, spänd och överraskad. Jag blev helt inbäddad i historier om kulturella platser, vandrade vägar som enligt sägnen, bara får vandras av hawaiianer men alldeles övertygad över sanningen; you are me.
Jag höll på att implodera när solen sänkte sig, och himlen snabbt beströddes av små, vita diamanter. Dajeinu typ- det hade varit nog för mig, jag hade redan tårar strömmandes ner för kinderna, jag hade redan haft en så otroligt stor dag när han som från ingenstans, trollar fram ett gigantiskt teleskop, varm choklad och muffins och när jag somnar nu i natt så har jag inte bara binära stjärnor på näthinnan utan även Mars, Jupiter med dess månar och en tydlig bild av Saturnus med dess ringar. Jag är så tagen, alla ord som finns är för banala, jag vill bara öppna mitt skallben och slänga in dig där, jag vill visa dig vad jag sett. Jag vill att du ska känna den isande kylan som greppar tag på så hög höjd, men hur den inte får plats för all magi som upptar jaget. Lika väl som jag vill att även du ska få skratta åt stjärnan Sirius och åt mitt skämt; no, you are not serious!
Kan du tänka dig att göra det? Slå in skallbenet på mig och hoppa in, hoppa in och existera där? Jag längtar ju efter dig.
Magin är slående, jag är så i mig själv. Det gör mig vacker, det gör att en folkhop stannar mig på gatan för att granska mina blåa ögon, och jag är okej med det.
Och frukostarna äter jag i ett surfarhak, medans vågorna passionerat älskar med lavaklipporna, jordgubbar med nyriven kokos, med honungsdreads som kliar lite på min axel när han sträcker sig efter en extra sked. Extrem värme, och svenska ord som låter fjufju.
 |
| gratitude with altitude : ] |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar