60

I sextio dagar har jag skrivit här nu. Det känns overkligt länge, det känns som sextio viktiga dagar. Har ni läst det första inlägget, dag ett?
Idag hade jag inte den känslan på morgonen som jag hade där, idag, sextio dagar senare, är första morgonen på länge som jag inte vaknar med en förrymd kolibri i bröstkorgen, jag vaknar utan att hoppas på något... jag vet inte, trendbrytande? Det är som om att jag har gett upp fysiskt och hela himlen med dess underbara grådask (jag älskar det här gråa vädret, regnet och den blanka marken) andas ut och tänker äntligen. Jag funkar kanske lite så, att min kropp är det som först förstår känslan, självklart registrerar hjärnan alla budskap, men det är som om att det inte är på riktigt förrän kroppen säger till mig. Och nu är hon färdig, så snart, tio minuter eller tio år, är det helt utrensat. Och alla hejar på, alla ger mig verktyg, alla ger mig vägar. Alla vill att jag ska må bra, bättre, bäst. Ömheten kommer förändra världen, det är jag fortfarande övertygad om, men att det fanns en så stor del av denna ömhet tillägnad mig, det är egentligen nyheter. När människor vill mig väl, det är en anledning för mig att gråta, för jag har aldrig riktigt tyckt att jag förtjänat det. När jag mår dåligt, när jag blir sjuk, när olyckor drabbar mig så har jag aldrig tänkt; varför drabbar det här mig? Aldrig ifrågasatt mitt mående utan bara gått med på det, köpt läget. Liksom, vem skulle det annars drabba?
Nu har jag fläkt upp huden för en ny människa, han frågade rakt ut om jag hade haft några fysiska problem och jag gav med mig Bröt ihop, berättade att jag denna morgon landat på drygt 43 kilo till min familjs stora sorg, att jag kämpat med komplex, självbild och självhat i över 20 år, att jag vid tolv års ålder första gången körde fingrarna i halsen, att ärret på kind är från en tid för nära denna, fått för mig att hyvla bort mitt utseende med en osthyvel. Allt det där kräktes jag ut på denna underbara individ och vad gör han? Säger att vi är nog mer lika än vad vi båda vetat om.
Och det känns tryggt på något sätt, att vara lik någon. Att prata om den del av mig som är absolut jobbigast att leva med, den del av mig som jag måste skydda dem jag älskar från. Skydda dem från mig.
Det är småfåglar på min balkong, jag önskade mig så innerligt en liten blåmes när jag var barn. Sötaste söta.