74

Ibland känns det som om att jag aldrig får bli hungrig, då blir jag galen. Då rycker jag tag i vad som finns närmast och bara drar, letar upp någon mystisk kaffehåla och sätter mig i ett hörn och surar lite. Tittar ut över vatten som är jätteblått och ibland turkost, suger i mig min konablend med grädde, drar in dofterna av ett Hawaii som inte riktigt börjat vakna ännu, får ett stort leende av surfarens brorsa och ler tillbaka. Aloha, livet börjar. En tallrik frukt med extra hallon och blåbär och isnt it your birthday? Jag förklarar utan att skratta, att det är det varje dag. Han sätter sig bredvid mig och jag blir långsamt på lite bättre humör, jag längtar hem idag och det är okej. Jag fyller faktiskt år, idag, fast inte här på ön utan hemma i Sverige. Min födelsedag är en känslosam dag. Det har den varit länge, jag är glad att inte uppleva den i realtid även om jag ändå saknar den. Det här året är det bara lite för mycket att förtränga, men det går att andas igenom. Och när jag ändå saknar så saknar jag min pappa så otroligt mycket, att hoppa från en klippa eller bestiga en vulkan har hjälpt mig lite på traven att inte minut för minut uppleva vad som inte bara är min födelsedag utan även de första 24 timmarna av hans bortgång och allt det här kan jag viska till käraste surfarens bror, innan vi avbryts av andra kunder. Ibland undrar jag lite över änglarna som omger oss, om jag har sådan tur att varenda en omringar mig.
Men nu? Nu ska jag ut och stjäla en plumeriarot, för det vill jag ha med mig hem och påminnas om att ibland växer vi som mest på de platser där vi inte föddes eller skapades. Plumeria, helt klart min nya kärlek.

plumeria me.